I en snöhåla vid sidan av landsvägen hade någon lämnat nyfödda valpar. De hade bara några timmar kvar att leva.
Valparna kämpade för sina liv, tryckte sig tätt intill varandra för att inte frysa ihjäl. I morse spreds nyheten snabbt på nätet: vid riksvägen, direkt i snön, hade man hittat övergivna små valpar.
De små knytena låg tätt ihop i en hög, gjorde sitt bästa för att behålla lite värme och klara sig i kylan. Trots att kalendern snart pekar mot vår gjorde vintern sig ordentligt påmind. I stan visade termometern minus sju grader, men ute på landsvägen kröp temperaturen ned mot minus tio, kanske ännu lägre. Det var tveksamt om de skulle ha klarat sig mycket längre i sin iskalla snögrop.
Hålet i snön var ungefär två decimeter djupt. Under deras små kroppar hade snön hunnit smälta lite de måste ha legat där ganska länge och försökt hålla varandra varma. Men så kom ödet att ta en annan väg. Micke, som driver bilverkstaden inte långt från platsen, råkade gå förbi tidigt på morgonen och hittade valparna. Han kunde inte bara gå vidare, så han bar in dem i den varma verkstaden. Han hade inte en aning om vad han borde göra efter det, men det viktigaste var ändå att han inte lät dem dö därute. Jag är djupt tacksam för Mickes medmänsklighet.
Valparna var så små.
Fem små liv tre hanar och två tikar, eller kanske fyra hanar och en tik, det var svårt att vara helt säker. Micke försökte ringa runt till olika volontärer, men ingen hade möjlighet att ta emot dem. Att köra dem till ett hundhem var uteslutet de var inte mer än två eller tre veckor gamla. Vaccinering var inte heller ett alternativ; så små valpar får inte sina första sprutor förrän de är ungefär två månader.
Att lämna dem på ett hundhem skulle i praktiken vara en dödsdom. De skulle med största sannolikhet bli sjuka och kanske inte klara sig alls. Tyvärr har vi redan bränt oss på sådana situationer flera gånger förr. De mest erfarna jourhemmen hade nyligen tagit hand om Siri och Jörgen, valpar som just kommit tillbaka efter svår sjukdom.
Så den här natten fick valparna sova i bilverkstaden. Micke berättade att när han kollade övervakningskamerorna såg han att en kvinna även om det smärtar att kalla henne det hade lämnat dem i snön mitt i natten. Hon gick ut, satte bara ner valparna och försvann, som om de inte betydde någonting.
Jag kan inte ens föreställa mig vad de små kände när de rycktes bort från sin mamma och kallblodigt kastades ut i kylan. En sådan handling får någon annan döma samvetet får tala för sig självt.
Vi kommer göra allt i vår makt för att de här valparna får ett riktigt hem och någon att älska. De förtjänar värme och trygghet, inte bara av en radiator utan från människor.
När jag ser på de här hundvalparnas kamp för livet, tänker jag på att lite omtanke kan vara skillnaden mellan liv och död. Idag har jag därför lärt mig att vi aldrig får blunda för någon annans lidande, även om det “bara” är små varelser. Omtanke gör världen större.
