På äldre dar kom barnen på att de har en mamma, men jag kommer aldrig att glömma hur de behandlade mig
När min man lämnade mig för en mycket yngre kvinna, så ställde sig båda barnen helt på hans sida han var ju ändå en ansedd person, fabrikschef och mycket respekterad. I flera år brydde de sig inte om mig överhuvudtaget, och jag blev kvar ensam. Nyligen gick min exman bort, och först då kom det fram att han hade lämnat all sin egendom till sin unga fru.
Och plötsligt kom barnen ihåg mig. Nu kommer de gärna och hälsar på, men jag känner ju till orsaken… Min dotter har till och med börjat göra små antydningar att jag borde tänka på framtiden, på att skriva testamente. Ingen av dem anar vilket överraskning jag har förberett åt dem. Allt kommer fram när jag är borta.
På äldre dar kom barnen på att de har en mamma, men jag kommer aldrig att glömma hur de behandlade mig
Åren gick och jag kände mig som bortglömd i utkanten av samhället. Mina egna barn såg alltid på mig som en främling, nästan som om vi talade olika språk.
Efter skilsmässan med min man blev det den sista spiken i kistan för vår relation. De stod på hans sida han var ju ändå en stor man, fabrikschef på en välkänd verksamhet.
Om jag ska vara ärlig så var det betydligt lättare att hålla sig väl med honom. Men jag själv? Jag blev ensam. Både som hustru och mor var jag övergiven.
Mina barn glömde min existens, och jag hörde om deras liv via gemensamma bekanta hur de reste med sin pappa och hans unga fru till Mallorca, åt dyrt på restauranger och planerade semestertrippar.
Själv satt jag kvar i min tomma tvårummare i Malmö. Varje nyhet kändes som en ny spricka i mitt hjärta.
Efter ett tag insåg jag att det var dags att börja leva för min egen skull. Jag tog ett städjobb i Norge och för första gången på många år kände jag mig fri.
På äldre dar kom barnen på att de har en mamma, men jag kommer aldrig att glömma hur de behandlade mig
När min anställning var slut hade jag lagt undan tillräckligt med pengar för att vända mitt liv. Tillbaka hemma byggde jag om min lägenhet, köpte nya möbler, modern teknik och la undan en summa pengar på banken inför ålderdomen.
Under tiden hade mina barn bildat egna familjer. Jag hörde att de hade det bra stora bröllop, barn, högtider. Men så en dag kom beskedet: min exmake hade dött i hjärtinfarkt. Allt han ägde, lägenhet, sommarstuga, pengar gick till hans unga hustru.
Mina son och dotter blev lottlösa. Deras bitterhet blev snabbt till en önskan att minnas sin “riktiga” mamma.
Till en början dök de upp med små presenter. Chokladaskar, färska bär, frågor om hur jag mådde. Jag tog emot dem med ett leende men i mitt inre visste jag varför de kom.
Nu är jag 72 år gammal. Jag är frisk, pigg och tacksam för mitt liv. Men nyligen började min dotter på nytt försiktigt, med antydningar om framtiden, om mitt testamente. Två veckor senare dök mitt barnbarn upp hon som gifte sig förra året.
Mormor, blir det inte ensamt här för dig? frågade hon vänligt.
Nej, jag trivs utmärkt, svarade jag.
På äldre dar kom barnen på att de har en mamma, men jag kommer aldrig att glömma hur de behandlade mig
Men lägenheten är ju rätt stor, fortsatte hon. Det måste vara tungt att städa! Om vi flyttar in, jag och min man, skulle du få sällskap och vi skulle slippa hyra.
Jag log. Deras plan var enkel att genomskåda.
Vem har sagt att det blir gratis? svarade jag lugnt. Ni får rabatt, men betala måste ni.
Mitt barnbarn blev ställd. Hon väntade sig att jag skulle öppna dörrarna och säga “Ta för er! Jag blir bara glad.” Men mina planer är andra.
Redan för flera år sedan skrev jag testamente i det står tydligt att min lägenhet ska säljas, och alla pengar ska gå till Barncancerfonden.
När min dotter fick veta drog hon igång ett drama. Ringde, skrek, anklagade mig för att förstöra barnbarnens framtid. Sen kom min son, försökte övertyga mig att flytta in till dem. Men deras plötsliga “kärlek” gjorde ingen skillnad för mig.
Vad skulle ni själva ha gjort om ert barnbarn ville flytta in hos er?
