År 2018 drömde jag, Anders Holmström, 34 år gammal och uppväxt i en liten by utanför Sundsvall, om att lämna fattigdomen bakom mig genom att föda upp grisar. Jag hyrde en tom bit mark på en skogsklädd slänt strax utanför Östersund, där jag planerade att starta en liten grisfarm.
Jag la in hela min livsbesparing, tog dessutom ett lån från Swedbank, byggde grishus, installerade en egen borrad brunn och köpte trettio smågrisar från en lokal bonde.
Den dagen jag körde upp de första grisarna på berget berättade jag stolt för min fru Tindra, som då var 31:
Vänta bara, ett år till så kan vi bygga oss ett eget hus.
Men livet är inte riktigt som på tv där man snabbt blir rik på gårdsdrömmar.
Redan efter knappt tre månader bröt svinpest ut i hela Jämtlandstrakten. En efter en tvingades de närliggande grisgårdarna lägga ner. Några grannar var till och med tvungna att elda upp sina anläggningar för att försöka stoppa smittan. Rök ringlade mellan granskogarna i veckor.
Tindra blev rädd.
Vi säljer dem medan de är friska, bad hon.
Men jag vägrade ge upp.
Det här går över. Vi måste bara hålla ut lite till.
Av all ständig oro och sömnbrist blev jag till slut utmattad. Jag hamnade på sjukhuset i Östersund på grund av stress och var borta över en månad, vilade hos Tindras föräldrar i Hälsingland.
När jag till sist tog mig tillbaka upp till berget var hälften av grisarna redan borta. Fodret hade blivit dubbelt så dyrt. Banken började ringa och kräva amorteringar.
Varje kväll när regnet smattrade på det plåttak jag själv spikat kändes det som om all möda var på väg att rinna bort.
Tills en kväll, efter ännu ett samtal från en fordringsägare, sjönk jag ner på golvet och viskade:
Jag orkar inte mer.
Dagen därpå stängde jag ner alltsammans. Lämnade över nyckeln till markägarenSven Petterssonoch gick därifrån. Jag klarade inte att se allt gå under. I mitt huvud var redan allt förlorat.
I fem år gick jag aldrig tillbaka till berget.
Jag och Tindra flyttade till Stockholm och började jobba på fabrik. Livet var enkeltinte rikt men lugnt.
När någon nämnde grisuppfödning brukade jag bara ge ett snett leende.
Jag matade bara in mina pengar i skogen.
Men tidigare i år ringde Sven plötsligt. Han lät skakig på rösten.
Anders du måste komma hit. Något otroligt har hänt med din gamla grisfarm.
Redan morgonen därpå satt jag på bussen drygt fyrtio mil norrut. Den en gång så välanvända grusvägen var nu överväxt av ogräs och sly, som om ingen gått där på tio år.
När jag närmade mig blev det tungt i bröstet av oro.
Var det hela bara en ruin kvar?
Eller fanns inte ett spår av min dröm?
Vid sista kröken stannade jag plötsligt.
Den plats jag övergivit levde.
Det var inte längre grishuset jag lämnade. Det rostiga taket var nu täckt av slingrande murgröna och buskar. Fållorna hade liksom gått över i grönskan. Tallarna runtom hade vuxit sig ståtliga, och stigen dit syntes knappt.
Men det var inte det som fick mig att stelna till.
Jag hörde ljud.
Grynt grynt
Jag blev stående.
Sakta satte jag mig på huk vid det gamla staketet, nu nästan dolt av högt gräs. Jag kikade in i den gamla inhägnaden, och tog ett steg tillbaka av ren förvåning.
Det var grisar där inne.
Inte bara en eller tvåmånga.
Rejäla suggor. Små griskultingar som skuttade omkring.
De där trettio smågrisarna jag lämnat för fem år sedan såg ut att ha blivit en hel flock.
Nej det är inte möjligt mumlade jag.
Sven, som kommit strax bakom, lade en hand på min axel.
Det var det jag ville visa dig, sa han mjukt. De klarade sig ändå.
Men hur överlevde de? sa jag tyst, fortfarande omtumlad.
Sven slog sig ner på en sten.
Några var kvar här när du lämnade huset. De bröt sig ut och jag trodde faktiskt de inte skulle klara sig i skogen. Men det gjorde de.
Jag såg mig omkring.
Bakom grishuset porlade en liten bäck jag aldrig lagt märke till förut. Det växte bananplantor och potatis i närheten. Och vildäpplen och svamp.
De lärde sig leva i skogen, sa Sven. Och det blev fler och fler.
Jag stod tyst och tittade på dem. Några av suggorna lyfte huvudet, som om de kände igen mig trots alla år.
En stor gris kom närmare staketet. Den hade rödbrun päls och ett jack i öratexakt samma märke som min allra första kulting.
Den där viskade jag.
Det var min allra första gris.
Det knep till i bröstet.
Allt jag trott var förlorat fanns kvar.
Inte bara vid livutan blomstrande.
Så vad gör du nu? undrade Sven.
Jag svarade inte direkt.
Jag såg ut över skogen. Det gamla grishuset. Grisarna som lugnt strövade i solgläntan som om fem år aldrig passerat.
Och långsamt log jagför första gången på länge.
Kanske, sa jag tyst,
kanske är min dröm inte slut ändå.
Och där och då insåg jag det jag trodde jag förlorat.
Ibland även om man lämnat en dröm,
finns den där och väntar på att du kommer tillbaka.
