Hoppet försvann inte genast. Ett helt år hade gått utan ett enda spår av honom Vi letade överallt. Satte upp lappar, ringde djurhem, ringde och ringde, förgäves. Vi slutade säga när han kommer hem. Och så, en helt vanlig dag, hände det.
Ett år gick utan minsta livstecken från min katt. Vi letade överallt. Klistrade upp efterlysningar på lyktstolpar och affärer, ringde runt till alla katthem och pratade med grannar varje kväll. Till slut lärde vi oss sakta att leva i den tystnad han lämnat efter sig i lägenheten.
Hoppet dog inte på en gång. Det krympte för varje dag som gick, och orden byttes ut när han kommer hem blev viskningar i hallen, ett försiktigt om han kommer hem.
Men sen, en grå tisdag när vinden svepte över Slussen och ekade bland asfalten, var det plötsligt där.
Vi cyklade långsamt på väg mot hemmet på Södermalm, när jag skymtade en katt längre fram på gatstenen. Något i hans sätt att gå fick hela mitt hjärta att snöras ihop. Utan att tänka ropade jag hans namn: Sigge!
Han stannade.
Vände sig om.
Ljudet från honom var hest och tungt, men det fyllde hela luften och letade sig ända in i drömmen. Som en våg rullade det genom kroppen och fick knäna att darra.
Sigge sprang emot oss. Jag släppte cykeln så den rullade iväg och föll på knä, medan han kastade sig i mina armar. Klorna rev i jackan som om han ville hålla sig fast vid mig för alltid. Han gömde sitt huvud mot mitt bröst, spann högt och hela honom skakade på en gång.
Året av saknad betydde ingenting. Inte för honom.
Vissa band kan tiden aldrig slita sönder. De finns kvar, väntar i tystnad. Och när kärleken hittar vägen hem igen, vet den precis vart den ska gå tillbaka.
Om du också tror att äkta kärlek aldrig går förlorad, skriv en rad om det.
Dela gärna med en vän.
