Kära dagbok,
Idag har mamma återigen fört en ännu mer bisarr plan i våra tankar. Hon insisterade på att ge vår lägenhet till min brors son en idé så otrolig att jag nästan inte vågade säga något.
Mamma, menar du att du vill ge vår lägenhet till min brors son? Och sedan förvänta dig att jag ska flytta in hos dig? Det här kan jag inte stå för!
Tänk inte ens på det! Vad har du i huvudet, mamma? Hör du verkligen dig själv? Han skulle sparka ut dig på nolltid, förstår du inte?
Alva, sluta bråka med mig! Jag har bestämt mig.
Först försökte hon hålla fast vid sin självständighet, låta sina ord väja som ett eget litet skepp i stormen. Men så brast hon i tårar, för i djupet av hennes själ förstod hon att hon behandlade mig orättvist.
Det var så att min bror Mattias, den yngre, alltid hade varit Mammas lilla guldklimp. Det var så att föräldern, Karin, födde honom när hon redan hade passerat trettio år. Jag, Alva, föddes under mer pressade omständigheter.
Karin behandlade mig lika väl som en gammal dam i en kökstrasa: “Ja, du är väl okej.” Hon uppfostrade mig i huvudsak själv, för hon hade lovat att slutföra universitetet när hon var ung. Mattias däremot hade en tydligare plan hon ville börja om när hon gifte sig för andra gången och njuta av moderskapet.
Jag såg allt detta med klara ögon, men förstod inte varför mamma så öppet delade med sig av Mattias framgångar. Vanligtvis döljer föräldrar sådant lite grann, men här låg sanningen blott på bordet: Mattias var henne närmare.
Och så började hon förvånat nog att ifrågasätta varför brödern och systern aldrig hade haft ett varmt förhållande. “Det måste finnas en orsak,” tänkte hon. Ja, Mattias hade från barndomen fått det bästa den bästa maten, de bästa leksakerna, mer pengar än vad någon annan fick. “Han är en man, så det är naturligt,” sade hon, utan att tänka på att jag också var född en dag.
Kom ihåg! När Mattias blir vuxen ska han försörja sin egen familj. Fram till dess är det min plikt att hjälpa honom.
Mamma, vad händer med mig?
Vad du? Ditt uppdrag är att gifta dig väl och hålla fast vid din man, försäkrade hon, medan hon lade en sked socker på bordet.
Jag protesterade. Jag ville inte bli beroende av någon man, jag ville utvecklas som person, både privat och yrkesmässigt.
Vad för nonsens är det du säger, Alva! Är det inte pinsamt för dig?
Vad är så roligt?
Att ingen i vår familj någonsin har tänkt så här.
Så jag blir den första.
Jag förstod inte alls min mammas logik, men jag vägrade följa hennes spår. Tack vare den beslutsamheten flyttade jag snart in i en hyreslägenhet. Det kändes som ett frisk andetag; att bo under samma tak som bror och mamma hade blivit ohållbart. Ju äldre jag blev, desto mer kände jag att jag behövde egen plats.
Fem år gick sedan jag flyttade ut. På den tiden hade jag lyckats låna 200000SEK i bolån och betala av det, medan Mattias fortfarande bodde kvar hos mamma och hade precis flyttat in sin fru, Alva, i samma lägenhet. Några månader senare kom deras lilla barn.
Karin har alltid varit en som nöjer sig med det hon har, men hon höll fast vid den attityden ett tag.
Du vet, dotter, vår granne köpte en diskmaskin. Inte själv, förstås barnen köpte den åt henne.
Det är bra.
Jag skulle vilja ha en också, men jag är rädd för att bli förvirrad!
Varför det?
Mattias har knappa tider på jobbet. De kan snart säga upp honom, och Alva är föräldraledig med en liten lön. Dessutom gillar Mattias inte att dela sina pengar. Han är helt nöjd med att leva på min hjälp, som om mat i kylskåpet dök upp av sig själv.
Jag kunde inte låta bli att säga:
När vaknar ditt samvete, Mattias? ropade jag när vi av en slump möttes i en mataffär, där han precis skulle köpa chips och läsk inför en fotbollsmatch.
Vad menar du?
Hjälp mamma med pengar! Hennes pension är inte evig. Hon betalar alla matvaror själv.
Mattias vände blicken åt sidan och såg att jag hade rätt.
Vad får du av det? Du bor ju inte med oss ändå.
Jag känner medlidande med mamma!
Leta först efter medlidande med dig själv. Ingen familj, ingen man. Hon har ingen annan att visa medlidande för!
Efter det vände han sig om och gick, och jag stod kvar i förvirring. Mattias visste precis var han skulle trycka för att göra det som sårade mest, och utnyttjade det.
Vid 35 års ålder hade jag ännu inte gift mig. Min tidigare pojkvän hade förrått mig och jag var inte redo för nya förhållanden.
Kan jag hjälpa dig, fröken? frågade en butiksbiträde.
Nej, tack, det är lugnt.
Jag förstod att Mattias, nu en vuxen man, en far till ett nyfött barn, måste ta ansvar för sin familj istället för att luta sig på mammas rygg.
Alva, hur vågar du säga så till honom? började Karin.
Mamma, jag bara sade sanningen och försvarade dig.
Bad jag dig om det? Dessutom har din kommentar gjort att Mattias började skrika i hela lägenheten. Vi har ju ett litet barn, fattar du inte?
På grund av mig? Vad menar du?
Jag stod utan svar. Karin hade aldrig tänkt på hur hennes ord skulle såra mig, hennes älskade dotter. Trots att jag försökte försvara mamma, blev jag återigen pekad på som syndabock.
Ett halvt år senare hade jag ingen kontakt med dem. Plötsligt ringde mamma och bad mig komma hem. Lägenheten var exakt som den varit; ingen ny diskmaskin hade köpts.
Var är Mattias och hans fru?
De är inbjudna till ett jubileum. Jag sitter här med Sune, vill du ha te?
Nej, mamma, jag vill inte. Du verkade vilja prata med mig?
Ja, jag har fattat ett viktigt beslut. Jag vill ge lägenheten till Sune.
Jag trodde först att hon skämtade.
Du menar att du vill ge vår gemensamma lägenhet till min brors son? Mamma, är du allvarlig?
Alva, sluta bråka med mig! Jag har bestämt mig!
Jag försökte förklara att hennes handling skulle leda till en katastrof, men Karin stod på sig.
Så du menar att du, som redan sköter hela hushållet här, också vill skriva över lägenheten?
Det är bara lite hjälp.
Vad gör Alva med barnen?
Hon tar hand om dem. Det här blir svårare än något jobb.
Så fick du det av Alva? Jag ser henne stå på sociala medier hela tiden.
Du förstår ingenting, Alva! Du har inga egna barn, så du tänker så lätt.
Jag insåg att jag inte skulle ha kommit hit. Efter sex månader av tystnad hade inget förändrats.
Så du köpte en ny bil på kredit? frågade mamma.
Nej, jag köpte den kontant.
Men du hjälpte inte din bror. Du hörde ju att han blivit av med jobbet, och han har knappa pengar.
Jag kunde inte låta bli att håna hennes resonemang. Mattias var numera en vuxen man och tog ansvar för sin familj.
Vad menar du med det här?
Jag menar inte något, jag säger det rakt på sak. Jag kunde ha köpt ett nytt spjälsäng åt barnet, men vi fick ta det gamla. Jag behöver verkligen en diskmaskin, händerna är trötta av att diska.
Jag har ingen tid, mamma.
Jag lämnade rummet, men Karin fortsatte att klaga. Innan jag gick frågade jag bara en sista sak:
Mamma, om du skriver över lägenheten på deras barn, kommer de inte bara sparka ut dig? Vart ska du då ta vägen?
Karin svarade med sin vanliga envishet:
Åh, Alva, du är så envis! Sune är min enda barnbarn! Du kommer aldrig få barn själv och du kommer aldrig gifta dig. Jag är inte förvånad, du har ju en svår karaktär. Du tänker bara på dig själv!
De orden kvävde varje vilja i mig att kämpa vidare. Jag tänkte bara på att låta dem köpa sin diskmaskin själva och låta mig gå min egen väg. Livet har inte varit lätt, men det finns ingen annan plats för mig än att gå min egen väg.
Jag tror på det gamla svenska ordspråket: “Som man bäddar, får man ligga.” Ålderdomen närmar sig, men jag är fast besluten att skapa mitt eget liv, oavsett hur stormigt det blir.
Alva.
