Hej! Jag måste bara berätta vad som hände igår när jag var på väg hem från jobbet. Klockan var nästan tio på kvällen och jag var helt slut, men jag längtade bara efter att få komma in i lägenheten, äta lite middag och lägga mig i sängen. Det hade varit en riktigt tung dag. Makar, min man, var redan hemma, maten stod på bordet och vår tolvårige son, Erik, hade fått i sig lite mat.
Jag jobbar i en liten frisörsalong i en förort till Stockholm och hade precis gjort mitt sista pass. När salongen stängde städade jag av mitt område, satte på larmet och låste dörren då var det dags att gå.
Vägen hem går genom en mysig liten park. På dagarna sitter pensionärerna på bänkarna, och på kvällen är den oftast tom, men lamporna lyser så att det känns tryggt.
Men ikväll var en av bänkarna inte tom. Där satt två barn som kröp ihop mot varandra en pojke på ungefär nio eller tio år och en liten flicka som såg ut som om hon knappt var fem. Jag sakta ner mitt tempo och gick fram till dem.
Vad gör ni här själva så här sent? Det är redan mörkt! Kom, låt oss gå hem.
Pojken tittade mig allvarligt i ögonen, klappade flickan på huvudet och kramade henne ännu hårdare.
Vi har ingenstans att gå. Stepföräldern kastade ut oss.
Var är er mamma?
Hon är med honom… dricka.
Jag tvekade ingen sekund.
Ställ er upp, så kommer vi till mig. Vi löser det imorgon.
Barnen reste sig långsamt. Jag tog den lilla flickan, som hette Märta, i handen och räckte ut den andra handen till pojken, Anton.
Så vi gick hem till mig. Jag förklarade allt för Makar och Erik. De, som känner mitt stora hjärta, ställde inga frågor de pekade bara på duschen och satte oss alla vid bordet. De hungriga barnen åt allt vi la fram, lite blyga men med stort aptit.
Efteråt gick jag till grannen, som har en dotter i första klass, och frågade om lite kläder till Märta. Vi fick in en hel hög med barnkläder man vet ju hur mycket som blir över när man får barn.
Jag tvättade Märta, klädde om henne i rena kläder. Anton tvångas inte att duscha själv, men vi hittade också något passande bland de gamla barnkläderna i vårt skåp. De la sig sedan ner på soffan i vardagsrummet, och Märta höll sig inte ifrån sin bror en sekund, och han höll om henne hela tiden.
När de var mätta och trötta somnade de snabbt i den rena sängen. Erik fick gå till sitt rum, och Makar och jag satt kvar i köket och pratade om vad vi skulle göra härnäst.
På morgonen vaknade jag tidigt, skötte Makar till jobbet och gjorde mig redo för mitt andra pass. Barnen vaknade också, åt frukost, och jag packade deras tvätt i en plastpåse för att ta dem tillbaka hem.
De följde mig till en lägenhet som låg precis i närheten. Lägenheten på tredje våningen stod på lås men dörren var på glänt. Barnen klev in och stannade stilla i korridoren
Jag stod bredvid dem och ville bara möta den där kvinnan i ögonen och fråga vad hon tänkt på hela natten medan hennes barn var ute på egen hand.
En ung, men mycket tunn kvinna med ett stort spottmärke på kinden kom ut ur rummet. Hon såg på barnen med likgiltighet och sa:
Å vem är det här?
Det är tant Ingrid. Vi övernattade hos henne, svarade Anton.
Å okej, sa hon och gick tillbaka in som om inget hänt. Jag kände mig helt förvirrad. Var det deras mamma?
Plötsligt vände hon sig om och ropade på mig:
Kom till köket, så får vi prata.
Jag följde efter. Trots att lägenheten var sliten var den otroligt ren diskbänken skinte, golvet var tvättat, kläderna på sina platser. Till och med min gamla, slitna morgonrock med saknade knappar var ren. Hon pekade på en stol och sa:
Sätt dig.
Jag satte mig och hon satte sig mitt emot mig, såg mig med ett trött öga och frågade:
Har du barn?
Ja, en son, tolv år, svarade jag.
Lyssna Om något händer mig, snälla lämna inte barnen. De är inte skyldiga till nåt.
Men du tänker lämna dem? frågade jag förvånat.
Jag klarar inte längre. Jag har försökt stoppa det många gånger men det går inte. Hans hon nickade mot rummet där en hög snarkning hördes. Jag har gått till polisen. Några dagar sitter han hemma och blir ännu värre när han dricker. Jag dricker varje dag, och han slänger barnen på gatan. De är inte hans.
Var är fadern?
Han drunknade när Märta var ett år gammal. Jag har varit ensam sedan dess.
Vad jobbar du?
Jag har jobbat i en butik. Förra veckan fick jag sparken för att jag ofta var sen.
Och din man?
Han tar småjobb då och då. Så klarar vi ändå
Hon tystade en stund, sedan fortsatte hon:
Om något händer, snälla låt dem inte bli omhändertagna. Du är snäll. Om du inte kan ta hand om dem, lämna dem i ett barnhem, okej?
Jag reste mig upp. Hela situationen kändes som en mardröm. Barnen kom fram och kramade mig båda två. Tårarna sprutade ur ögonen, men jag torkade dem snabbt med ärmen och sa till Anton att han visste var han skulle hitta mig.
Jag gick ut på gatan och lät tårarna falla som regn, så att förbipasserande tittade förvånat. På kvällen berättade jag allt för Makar. Han ställde inga frågor han sa bara att vi aldrig skulle lämna barnen. Erik hörde mötet, gick fram och kramade dem båda. Så satt vi kvar i köket, tysta, men omfamnade.
Tre dagar senare kom Anton rusande, helt skakad. Han sa att mamman hade försvunnit och att styvfadern blivit tagen av polisen. Märta är hos vår granne, men idag ska de tas till ett barnhem. Han berättade allt i ett rus och sprang tillbaka till sin syster. Samma dag togs barnen verkligen till institutionen.
Dagen därpå hittades barnens mamma i en flod, död av våld. Det verkar som att hon förutspådde sin egen död och därför bad mig om den här bönen.
Makar och jag började fylla i pappren för att ansöka om vårdnad om barnen. Inga släktingar hittades till Anton och Märta, och efter en hel del kontroller och tack vare min berättelse om samtalet med mamman fick vi vårdnaden.
Jag slutade på salongen. Märta var så rädd att hon bara litade på sin bror och höll sig hela tiden nära honom. Om en sked föll från bordet såg hon skräckslaget på mig, som om hon väntade på ett straff.
Det tog mycket tid att vinna hennes förtroende. Anton, som var äldre, förstod snabbt att vi inte skulle skada dem. Så småningom började Märta öppna sig. Hon gick tryggt fram till mig, lekte med Erik, log och pratade, även om hon fortfarande var lite rädd för mig.
Jag behandlade henne varsamt och med stor försiktighet. Jag har alltid drömt om en dotter, men på grund av min hälsa kan jag inte få fler barn. Så när han kom tillbaka från en tredagars affärsresa, stod jag och Märta och mötte honom på tröskeln. Han sträckte ut sina händer mot flickan.
Märta gick försiktigt fram och kramade honom om halsen. Han lyfte upp henne i famnen och de gick tillsammans in i köket. När de såg honom leende gick både pojkarna fram och sedan jag. Vi kramade varandra och stod en stund tysta, men med värme i hjärtat.
Nu är det lugnt i vårt hem. Allt känns som det ska bli bra. Kram!
