Så lugn, Sven! Inte ledsen! Du har ju ringt in det nya året med stil!
Här är hemstaden. Sven steg av perrongen, gick ut på tågstationens torg och styrde mot busshållplatsen. Han hade inte sagt någon åt sin fru att han skulle komma idag.
Stämningen hos Sven var inte på topp han hade precis haft ett gräl med Alfhild. Hon hade återigen börjat med sin vanliga långa klagomålston och kallade honom för en likgiltig egoist.
Varför likgiltig? Jo, han hade velat önska henne ett gott nytt år, men hon hade slagit av sin telefon. Han kände sig förolämpad!
Tre dagar hade Sven försökt ringa henne, men hon svarade aldrig. Till slut gav han upp och blev själv förolämpad.
Och för att göra saken värre hade hon inte ens tänkt på att gratulera hans föräldrar och syster låt bli honom! Det här skulle Sven säga rakt på tungan när han gick in genom dörren.
Inte bara hon hade fel, hennes sida av historien hade också brister så låt henne svara! Som man brukar säga: bästa försvar är ett bra anfall.
Sven pep upp sig och gick in i trapphuset med en slags stridsstämning.
Lägenheten mötte honom med tystnad.
Hallå! Vem är där, någon levande? Alfhild, jag är hemma! ropade Sven högt, men fick inget svar.
Han kikade in i köket ingen fru i sikte, sedan i ett rum tomt, i nästa samma. Men direkt slog det honom: bredvid väggen saknades barnkammen, byrån med skötbordet och vagnen som föräldrarna hade gett dem var borta.
Sven rusade till garderoben: den halva hyllan där Alfhilds kläder brukar hänga var också tom.
Är hon helt ur sina sinnen? Har hon dumpat mig? tänkte Sven.
Han ringde sin svärmor, men ingen svarade. Därefter provade han med Katarina, Alfhilds vän. Även där var tystnad. Till slut fick han tag på Mikael, Katarinas man.
Hej, Mikael! Skicka över Katarinas telefon, jag får ingen kontakt med henne bad Sven.
Katarina är med barnet i sin lilla by, vi firade nyår där. Det är ofta dåligt med täckning.
Jag kom igår, för jag skulle på nattjobb idag. De vilar fortfarande svarade Mikael. Vad gör du med Katarina?
Jag tänkte att hon kanske vet var min Alfhild är. Jag kom från föräldrarnas hus men hon är inte hemma. Allt vi köpt för barnet är borta förklarade Sven.
Så din fru skulle nästan ha blivit mamma. Du har bara åkt iväg på semester och lämnat henne ensam? undrade Mikael förvånat.
Hon ville egentligen inte följa med. Men de satte en tidsfrist den tionde eller elfte januari. Vi hade faktiskt kunnat flytta i tid.
Grattis, du är en riktig löjlighet, sa Mikael med ett flin.
Varför det? undrade Sven.
För att du troligen redan är singel. Dumskalle! Ring sjukhuset, hon är nog där föreslog Mikael.
Tio dagar senare.
Jag fattar inte, Sven sa hans mamma i telefon. Varför ska du sitta hemma på helgen? Alfhild vill inte resa, du får bara åka själv. Hon har nästan två veckor kvar på sin tid, du hinner precis tillbaka.
Dessutom kommer hela släkten: faster Vira med farbror Sigge, Nina med Viktor, Olga med Pär. Och vi med pappa, samt Vera med Gabriel.
Vera har bokat ett vinterställe i skogen för oss säger hon. Fyra nätter, från den 30:e till den 2:a.
Den 30:e är en storbankett med artister på restaurangen. Jag har betalat för dig, du betalar tillbaka. Du får bo hos oss fram till jul och sedan åka den åttonde. Du hinner precis till Alfhilds deadline.
Alfhild ville inte resa:
Sven, jag kan bli sjuk när som helst. Föreställ dig: alla har kul, och plötsligt går det åt fel håll för mig. Dessutom, om jag är på ett hotell långt ute i skogen, hinner då ambulansen fram i tid?
Nej, jag åker ingenstans.
Rätt så, mamma säger att kvinnor räknar sin sjukdom som en märklig sak, men att föda ett barn är ett äventyr. Hon födde oss tre och tog knappt någon föräldraledighet, men klarade allt.
Sven insåg att Alfhild hade en poäng. Men han föreställde sig hur tråkigt det skulle bli hemma på nyårsafton bara han och frun vid ett ynkligt bord. Alfhild hade redan sagt att hon inte tänkte laga något speciellt. Det fick honom att känna sig lite sorgsen.
Samtidigt skulle hela släkten dansa i restaurangen till musik, sjunga och ha kul. Så Sven reste ensam.
Det lilla vinterhotellet var faktiskt festligt. Vid halv ett på nyårsafton gick Sven ut från festlokalen till lobbyn för att ringa Alfhild, men hon svarade inte.
Jaha, blir sur, men grejerna är så som de är. Hon kunde lika gärna ha varit här och haft roligt med alla tänkte Sven.
Dagen därpå uttryckte hans mamma sin förbittring över svärdottern:
Alfhild ringde inte ens, hon hälsade inte på mig och pappa. Hon tog illa upp! Du har verkligen släppt din fru, son.
Hon förstår inte vad en riktig familj är. Vi är alla här, och hon är ensam där. Låt henne sitta och fundera.
Alfhild hade den nyårsnatten ingenstans. Om hon tänkte på någon, var det bara Sven, inte svärföräldrarna eller deras stora släkt.
När hennes föräldrar fick veta att dottern var ensam på nyårsafton, bjöd de in henne hem. De hade inga stora festplaner.
Alfhilds bror bodde i huvudstaden, arbetade på ett industriföretag som kör dygnet runt, och hade inga långa helger, så föräldrarna tänkte fira nyår i par.
Den 31:e, klockan nio på kvällen, satte Alfhild och hennes mamma bordet, och då gick det åt hennes ben.
De ringde en ambulans. Mamma körde med Alfhild, och pappan följde efter i sin bil.
Alfhild fick fira nyår på sjukhuset, medan hennes föräldrar väntade i avdelningens lobby. Alfhild blev mamma till en liten pojke
Sven tog sin väns råd och ringde sjukhuset.
Kolosova? Hon skrevs ut igår svarade telefonisten i receptionen.
Skrevs ut? trodde Sven inte det. Finns det redan en bebis?
Ja. Den 1 januari, halv ett på morgonen.
Vem hämtade henne från sjukhuset? frågade Sven.
En ung man, vi skriver inte ner den informationen i journalen!
Sven förstod att bara föräldrarna kunde hämta Alfhild, så både hon och barnet var där.
Han köpte en bukett rosor och körde dit.
Dörren öppnade svärfadern.
Ja?
Hej, jag är här för Alfhild sade Sven.
Varför? frågade Alfhilds pappa.
Jag är ju hennes man, tydligen svarade svärsonen.
Alfhild! ropade svärfadern. En främling står här och säger att han är din man. Vill du prata med honom?
Nej, gå vidare, svarade Alfhild från innanför lägenheten.
Svärfadern ryckte på axlarna:
Ingen vill. Hej då, unge man! och stängde dörren.
Sven stod kvar några minuter och ringde igen.
Den här gången öppnade svärmodern en hög, kraftig och högljudd dam. Sven kände sig lite rädd för henne.
Förstår du inte? frågade hon.
Släpp in mig, började Sven modigt. Jag har rätt
Innan han hann avsluta tog kvinnan tak i rosorna, kastade dem mot honom och slog honom i ansiktet några gånger.
Vad du tror du har rätt till får en advokat förklara för dig! Och ring inte igen, mitt barnbarn sover sa hon, kastade buketten vid hans fötter och stängde dörren.
Sven körde hem. På vägen klappade han ansiktet med händerna rosorna var vackra, men med taggar.
Väl hemma ringde han sin mamma.
Föreställ dig, de släppte inte in mig i lägenheten och jag fick inte ens se min son.
Oroa dig inte, Sven. Alfhild kommer tillbaka med barnet i famnen. Så länge du inte ringer och skickar pengar, blir de på sin gata. Om en eller två veckor går, så kommer hon hem. Sov nu, du har jobb imorgon.
Sven gjorde precis det: åt köttbullar han köpt i mataffären och la sig ner för att sova.
Han sov lugnt, ovetande om att detta var sista natten han skulle tillbringa i den lägenheten.
När han nästa dag kom hem från jobbet, stod alla hans grejer i kartonger och svarta påstopp på trapphuset.
Han ringde. Svärmodern, som ägde två-rumslägenheten där han och Alfhild bodde, öppnade dörren.
Så, kära svärson? Minns du adressen till ditt studentrum, eller ska jag påminna? Packa ihop dina prylar. Allt som blir kvar ryms i soptunnan i morgon!
Sven var tvungen att flytta till studentbostaden.
De hade gått igenom en skilsmässa i domstol. Sven tröttnade på studentlivet och ville hyra en egen lägenhet, men när lönen kom in, dras av underhållsstöd, och femtusen kronor för underhåll av den gamla frun, såg han att det knappt fanns någon kvar att leva på.
Var sparsam! Du måste ändå spara till en egen bostad rådde Mikael. Ingen fara, Sven! Inte ledsen! Du har ju ringt in nyåret med stil!
Alfhild bodde i föräldrarnas lägenhet i tre år, där de hjälpte henne med lille Sune, medan de hyrde ut sin egen lägenhet.
När Alfhild återvände till jobbet, flyttade hon och Sune tillbaka till sin egen lägenhet. Efter en renovering fanns det inga spår kvar av Sven och hans familj.
Vad tycker du om Svens beslut? Skriv era tankar i kommentarsfältet, gilla gärna.
Vänner, om ni vill läsa fler våra historier lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer!
