Min man Erik har i fem år i rad åkt utomlands för att tjäna pengar. En gång körde han lastbil i Tyskland, nästa gång gjorde han renoveringar i Polen. Han reste dit för att få ihop pengar. Vi har två söner, Johan och Lars, och vi ville ge dem den bästa framtiden. Vi insåg tydligt att vi i Sverige inte skulle nå så mycket utan hans inkomster.
Och faktiskt gick det bra för Erik. En gång i månaden skickade han paket med matvaror burkar, flingor, olja, godis. Dessutom satte han in pengar på mitt bankkort så att jag kunde låna dem på ränta. Efter ett tag hade vi sparat ihop en hyfsad summa och kunde köpa en lägenhet åt den äldre sonen.
Det verkade som om allt gick bra. Men för några månader sedan började jag känna att något var fel i min kropp. Först tänkte jag att det var klimakteriet, men det stämde inte. Jag gick på och på, sov mycket, åt mer och humöret svängde kraftigt. Alla symptom pekade på att jag var gravid. Men hur kunde jag vara gravid vid 45? Jag tvivlade och tog ett test. Teststickan visade tydligt två röda streck.
Jag ville inte berätta för mina söner eller svärmor om barnet. Vad skulle de säga? Att en mamma i min ålder hade förlorat förståndet? Jag bestämde mig för att hålla graviditeten hemlig. Vintern närmade sig, så jag bar tjocka kläder och långa kappor. Ingen såg min växande mage under dunjackan.
Jag ville inte föda det här lilla barnet. Vissa kanske skulle säga att jag saknar tro på Gud, men jag är 45 år gammal och är inte längre ung. Jag har redan söner och barnbarn som jag vill ge min tid åt, inte byta om mig i blöjor hela natten. Dessutom har vi knappa pengar för att försörja ännu ett barn. Skulle Erik återigen behöva åka utomlands för arbete, och jag klarar mig inte utan honom.
Läkarna sade att det var för sent för en säker operation och att riskerna var stora. Jag försökte lugna mig själv med tanken att allt skulle lösa sig. Kanske skulle Erik bli glad över att vi fick ännu ett barn? Jag bestämde mig för att ringa honom på Skype och berätta nyheten, men jag släppte bara på mikrofonen och lät kameran vara avstängd.
Hallå, Erik
Det här är inte Erik. Det är Karin.
Karin? Vem är du?
Du är väl den som pratar med min man? Jag är Eriks fru. Vill du ha honom? Han är upptagen med jobbet.
Jag la på linjen och började gråta förtvivlat. Sådant händer ibland en man kan förråda var som helst, med vem som helst. Jag ville omedelbart skriva in ansökan om skilsmässa, kasta bort alla Eriks saker och slippa honom för alltid.
Men en liten förhoppning om att min kära skulle återvända när han fick veta om barnet höll mig vid liv. Jag visste att han skulle komma tillbaka i februari, eftersom mina söner hade födelsedagar och han fick ledigt. Jag drömde om att vi tre skulle promenera i en park, med Erik som höll vår lilla dotter i ena handen och mig i den andra.
Den 14 februari, Alla hjärtans dag, anlände Erik. Jag hade lagat en romantisk middag, tände ljus och spelade lugn musik. Jag ville skapa en fridfull atmosfär.
Erik, jag har en överraskning till dig. Jag är gravid. De säger att det blir en flicka.
Din förbannelse! skrek han.
Han rodnade av ilska, kastade tallrikar på golvet och slog med knytnävarna mot bordet:
Så du hoppar från en annan mans rygg medan jag sliter på min egen? Och nu vill du hänga mig på den här lilla skiten?
Erik, låt mig förklara
Bär dig härifrån, jag vill inte se dig! han knuffade mig så hårt att jag föll med magen på det vassa kantandet av bordet.
Erik gick ut, tog sin väska och smällde dörren. Jag kände mig yr och såg röda droppar på golvet. Mitt huvud värkte, och jag kände en stark dragning i magen. Jag slog ihop telefonen och ringde ambulans, men jag kände att barnet skulle födas inom kort.
När ambulansen kom hade jag redan hållit vår dotter i famnen. Flickan låg lugnt, grät inte och sov djupt.
Så, mamma, vill du följa med oss?
Nej. Ta barnet, jag vill inte ha det.
Hur menar du?
Så här. Ta henne! Det här barnet har förstört min familj! Kanske någon annan kan älska henne, men jag kan det inte. Ta bort henne, jag vill inte se henne igen!
Utan någon skuldkänsla gav jag barnet till sjukskötaren. Läkarna undersökte mig, inget sår syntes, förlossningen gick utan komplikationer. När ambulansen körde iväg städade jag huset, tog en dusch och gick till sängs.
Ingen av mina barn vet att jag gav bort flickan. Varje dag går jag i kyrkan och ber för att min dotter ska växa upp frisk, hitta en ny familj och få ett gott liv. Jag inser att jag inte klarar av att bära ytterligare ett barn, men jag önskar bara att Erik ska komma hem igen. Ännu en gång har han åkt till Tyskland och pratar bara med sönerna.
Kanske tycker folk att jag är en galen kvinna. Men jag har valt min man framför barnet, och Gud är min domare.
**Livslektionen:** Ibland måste vi möta våra egna begränsningar och inse att kärlek till sig själv och till de vi redan har är viktigare än att förlora sig i nya drömmar. Att acceptera vad som är möjligt och lämna det som inte är kan ge ro i själen.
