Min man Viktor har i fem år i rad varit på arbetsresor för att tjäna pengar. En gång körde han lastbil i Norge, sedan gick han till Danmark och renoverade hus. Vi skickade honom iväg för att kunna ge våra två söner, Erik och Lars, en bättre framtid. Vi förstod väl att vi i Sverige inte skulle nå något utan hans inkomst från utlandet.
Och faktiskt gick det bra för honom. En gång i månaden skickade han paket med matvaror konserver, spannmål, olja och sötsaker. Dessutom överförde han pengar till mitt bankkonto så att jag kunde sätta in dem på sparkonto med ränta. Till slut hade vi sparat ihop tillräckligt för att köpa en lägenhet åt den äldste sonen.
Det såg ut som om allt var som det skulle, men för några månader sedan började jag känna att något i min kropp var fel. Jag tänkte först på klimakteriet, men det var inte det. Jag gick upp i vikt, ville sova hela dagen, åt mycket och humöret svängde kraftigt. Alla symptom pekade på att jag var gravid. Jag trodde inte på det 45 år är ju ovanligt men tog ett test. På stickan såg jag två tydliga röda streck.
Jag ville inte säga något till mina söner eller svärdöttrarna om barnet. Varför skulle jag låta dem skratta åt mig? De kunde säga att en gammal kvinna hade förlorat förståndet. Så jag gömde min graviditet under den tjocka vinterjackan; ingen såg min växande mage under dunjackan.
Jag ville dock inte föda barnet. Någon kanske skulle säga att jag saknar tro på Gud, men jag är 45 år gammal och har redan söner och barnbarn som jag vill tillbringa tid med, inte byta plats med en nybliven bebis. Vi har inte råd att försörja ett tredje barn, och Viktor skulle behöva åka tillbaka utomlands för att jobba igen. Jag klarade mig inte utan honom.
Läkarna menade att det nu var för sent och en operation skulle vara riskabel. Jag försökte övertyga mig själv om att allt skulle gå bra. Kanske skulle Viktor bli glad över att vi fick ett barn till? Jag bestämde mig för att ringa honom via Skype och berätta nyheten, men jag släckte kameran och lät bara mikrofonen sända.
Hallå, Viktor?
Det är inte Viktor, det är Olena.
Olena? Vem är du?
Herrn, vem är du? Jag är Viktors fru. Vill du ha något? Han är på jobbet och blir sen.
Jag lade på luren och började gråta bittert. Sådant händer i livet en man kan förråda var som helst, med vem som helst. Jag ville omedelbart ansöka om skilsmässa, kasta bort alla Viktors saker och slippa se eller höra honom.
Men en liten förhoppning fanns kvar: att min älskade skulle återvända när han fick veta om barnet. Jag visste att han skulle komma i februari, då våra söner hade födelsedagar och han fick ledigt. Jag drömde att vi tre gick i parken, och att Viktor höll vår dotter i ena handen medan jag höll i den andra.
Den 14 februari, Alla hjärtans dag, kom Viktor hem. Jag hade lagat en romantisk middag, tände ljus och satte på musik för att skapa en lugn stämning.
Viktor, jag har en överraskning till dig. Jag är gravid. De säger att det blir en flicka.
Din förbannade jävel! ropade han.
Han rodnade av ilska, kastade tallrikar på golvet och slog med knytnävarna mot bordet:
Så medan jag sliter mig i fattigdom, hoppar du runt med andra mäns barn? Och nu vill du hänga mig på halsen av den här lilla pigg?
Viktor, låt mig förklara
Försvinn! Jag vill inte se dig! han knuffade mig så hårt att jag föll med magen på den vassa kant som låg på bordet och ramlade.
Viktor gick iväg, tog sin väska och slog igen dörren med en smäll. Jag kände hur blodet rusade i ansiktet, och röda fläckar spred sig över golvet. Min mage gjorde så ont att jag knöt ihop mig. Jag lyckades precis få tag på telefonen och ringa efter en ambulans, men kände att barnet skulle födas när som helst.
När ambulansen kom höll jag redan vår lilla dotter i famnen. Flickan låg stilla, grät inte och sov djupt.
Så, mamma, ska du åka med oss?
Nej. Ta bort barnet, jag vill inte ha det.
Hur menar du?
Så här! Ta bort det, jag säger! Det här barnet har förstört min familj! Kanske någon annan kommer älska henne, men jag kan inte. Låt mig bara gå!
Utan någon skuldkänsla överlämnade jag barnet till sjuksköterskan. Läkarna fann inga allvarliga skador, förlossningen gick lugnt. När ambulansen hade kört iväg rengjorde jag huset, tog en dusch och la mig i sängen.
Ingen av våra barn vet att jag gav bort vår dotter. Varje dag går jag till kyrkan och ber så att hon får ett bra liv och hittar sin egen familj. Jag inser att jag inte klarar av att bära ansvaret för ett nytt barn. Jag vill bara att Viktor ska komma hem igen. Men han har återigen åkt till Norge och talar bara med våra söner.
Kanske tycker folk att jag är galen, men jag har valt min man framför barnet. Gud är min domare.
Livet har lärt mig att kärlek utan ansvar bara leder till tomhet. Det är bättre att stå upp för sina värderingar och låta det som föds hitta sin egen väg, än att hålla fast vid något som bara drar ner en.
Vänligen kommentera och gilla om du vill läsa fler berättelser. Det ger oss kraft att fortsätta.
