Vet du, jag har alltid trott att dejting efter femtio är en grej för dem som redan har sina värderingar på plats, livserfarenhet och åtminstone en grundläggande känsla för vad som är passande. Drömmar om prinsar på vita hästar har jag sedan länge lagt åt sidan.
Jag är femtiofem, arbetar på ett kontor i Stockholm, har en vuxen dotter, en mysig lägenhet i Södermalm och ett liv som går ganska lagom. Men ibland kräver hjärtat lite mänsklig värme gå på teater, ta en fika, diskutera boken man just har läst.
Med sådana tankar i bakhuvudet anmälde jag mig på en dejtingsajt. Bland en ström av knasiga meddelanden och uppenbart löjliga förslag stack sig profilen för Erik ut med sin behagliga, jordnära ton.
Erik var femtionio år gammal. På bilderna såg han ut som en välklädd man i en snygg kappa, stående i en park på Djurgården under sommaren. I chatten var han artig, regnade med komplimanger och berättade om sitt jobb som civilingenjör samt sin kärlek till klassisk musik.
Efter en veckas smsutbyte bestämde vi oss för att mötas på ett kafé i Vasastan. Erik var precis som på bild: ståtlig, med ett stänk av silver i håret och ett vältaligt sätt. Han drog åt mig på stolen, beställde två cappuccino (men hoppade över desserten med hänvisning till att han håller koll på sockret) och spenderade hela kvällen med att prata om hur viktigt det är att bevara traditionella värderingar i vår moderna tid.
Jag är en man av gammal skola, Märta, sade han, och tittade djupt i mina ögon. För mig är kvinnan en musa. Mannen ska vara försörjare och beskyddare. Jag står inte ut med den moderna trenden att ha separata konton. Att vårda någon ska göras med stil.
Det lät som musik. Vi träffades två gånger till, promenerade längs Norr Mälarstrand och pratade i långa stunder. Så kom helgen, och vädret blev fullständigt dystert en tråkig novemberregn.
Märta, vad sägs om att jag kommer på middag? föreslog Erik med sin mjuka, dämpade röst i telefonen. Vi kan mysa i värmen och prata. Jag kommer självklart inte med tomma händer! Allt fixas i bästa stil. Allt jag begär är ditt leende och ett mysigt hem.
Jag, som en normal svensk kvinna, gick inte på bara leendet. Redan på morgonen satte jag igång en rejäl städning. Sedan styrde jag kosan till ICA Maxi: köpte nötkött av bra kvalitet, färska grönsaker, några goda ostar och ett dyrt franskbröd. Tillbringade ca tre timmar i köket.
Jag gjorde min klassiska rätt stekt kött med torkade plommon ett recept som ingen kan stå emot. Skapade en lätt sallad, dukade upp finligt i vardagsrummet, tog fram kristallglasen, tände några ljus och slängde på mig en elegant hemmadräkt och lite lätt smink.
När klockan slog sju kände jag mig lika nervös som en tonåring inför sitt första dejt.
Dörrklockan ringde exakt kl. 19. Jag räckte upp håret, tog ett djupt andetag och öppnade. På tröskeln stod min gentleman. Kappan var lite blöt av regnet, men han såg ändå stolt och värdig ut.
God kväll, fina värdinna! sa Erik, tog av sig hatten och började lösgöra kappan. Från köket spred sig de ljuvliga dofterna av kött i ugn. Erik andades efter den ljuvliga aromen och log: Åh, jag känner att ett riktigt festmål väntar mig här!
Kom in, Erik. Häng av dig kappan, svarade jag vänligt och förväntade mig att han skulle ta med sig någon slags gåva. Jag hade inte förväntat mig en bukett med hundra rosor eller en exklusiv flaska vin. En liten låda choklad, en enkel kaka eller kanske en enda krysantemum hade räckt. Det är tanken som räknas.
Erik hängde upp kappan, rättade sin kavaj och sträckte sedan fram handen i en teatralisk rörelse, som en magiker som drar fram en kanin ur hatten, och sade:
Som jag redan sagt, Märta, så kommer jag inte med tomma händer. En man bör alltid bidra.
Och med de orden räckte han mig en påse te.
Jag tog den automatiskt i händerna och sänkte blicken. Det var en tunn kartong med det billigaste svarta teet från de lägsta hyllorna i ICA, på rea. Det som verkligen stack ut var att förpackningen var sliten och fliken hade rivits av i all hast.
Jag stod där, oförmögen att förstå vad som hände.
Erik, är den här öppnad? viskade jag, rädd för att det var någon konstig skämt.
Han ryckte inte på axlarna. Snarare spred sig ett milt, nästan välvilligt leende över hans ansikte, som om han förklarade en självklar sanning för ett barn.
Självklart! Jag köpte den häromdagen, bryggde två påsar och tyckte den var riktigt god stark och snabb att brygga. Tänkte dela med dig. Jag ville inte släpa med en hel låda, vi skulle inte dricka allt på kvällen. Varför låta gå bra te åt sig? Du har ju säkert redan nåt att dricka, du är ju värdinnan.
Jag stod i hallen i mitt skinande, välstädat hem. Bakom mig flimmrade ljusen, och köttet med plommon vilade på bordet, en rätt jag hade slitet i timmar på och lagt ner en rejäl slant på.
Framför mig stod en vuxen, yrkesverksam, välklädd femtionioårig man, som predikade om traditionella värderingar, och han hade med sig en påbörjad förpackning av billigaste teet. Inte ett dussintal påsar inuti.
Tusen möjliga reaktioner rusade genom mitt huvud. Jag kunde ha skrattat åt honom rakt i ansiktet. Jag kunde ha gjort en scen och sagt exakt vad jag tänker om hans snålhet. Eller så kunde jag ha tystnad, svaltsätt min irritation, låtit honom sätta sig vid bordet och servera honom köttet, som en förödmjukad tjänare.
Men jag valde en annan väg. En stillhet som föll över mig i det ögonblicket överraskade mig själv.
Jag placerade den skrynkliga tekartongen på en sidobänk bredvid spegeln, såg Erik rakt i ögonen och log inte ett påklistrat leende, utan ett äkta, lättat leende över att han just nu visade sitt sanna jag, på tröskeln, inte om månader eller år senare.
Erik, min röst var jämn och mjuk. Jag är rörd över din generositet. Men jag är rädd att vi inte har något behov av det här teet.
Hans ögonbryn gick upp. Varför? Gillar du inte svart? Jag kan nästa gång ta med grönt, jag har ju en halv förpackning kvar på jobbet
Ett nästa gång kommer inte att bli, svarade jag lugnt. Du hade rätt, en man bör bidra. Men ditt bidrag var så imponerande att jag helt enkelt inte kan återgälda dig. Min middag når inte upp till det.
Jag tog av hans fuktiga kappa och räckte den till honom.
Vad händer? Märta, blir du sur på grund av ett te? Så ynkligt! hans dämpade röst fick honom att rodna. Jag kom med hela mitt hjärta efter en tung vecka, och du blir hysternisk över en liten detalj! Ni moderna kvinnor vill bara ha pengar och dyra restauranger!
Jag behöver respekt, Erik. Först och främst för mig själv. Sätt på dig kappan, det är kallt ute. Och glöm inte ditt te, så du inte blir förkyld utan att ha något att dricka.
Jag lade den påbörjade teförpackningen i hans händer, tryckte försiktigt men bestämt honom mot dörren och slog igen bakom honom.
Låset klickade. I lägenheten rådde en perfekt tystnad, bara klockans tickande bröt den. Jag gick till köket, hällde upp ett glas gott rött vin, skar av en bit aromatiskt kött och satte mig vid den vackert dukade bordsytan. Allt för mig själv.
Och vet du vad? Middagen var utsökt. Köttet smälte i munnen, vinet klirrade i glaset. Jag kände varken besvikelse eller ensamhet, bara en stolthet över att jag inte lät någon trampa på mina tår.
Män anklagar ofta kvinnor för att vara materialistiska, men låt oss vara ärliga: det handlar inte om priset på gåvan, utan om avsikten. En man som kommer med en påbörjad påse te sparar inte pengar han sparar sina känslor, sin respekt. Han visar att han inte ens vill lägga ner en minimal ansträngning.
Jag har inga fler avsikter att slösa tid, energi eller liv på sådana traditionella försörjare.
Vad tycker ni, kära läsare? Har ni stött på liknande exempel på manlig generositet? Eller kanske gick jag för långt och borde ha gett honom en chans?
