På julaftonskvällen dukade jag för två, trots att jag visste att jag skulle sitta själv.
Jag plockade fram de där två kristallglasen vi bara använde när vi ville känna oss lite tjusiga. Jag ställde dem noga på bordet, backade ett steg och studerade mästerverket.
Två bestick.
Två tallrikar.
Två servetter, nystrukna och stela som om de var ute efter att vinna något slags servettpris.
Det såg precis ut som om han när som helst skulle komma in från hallen och säga att vi borde slå oss ner nu, för det är kallt ute och julen väntar minsann inte på någon.
Men han skulle inte komma.
Han hade varit borta i ett år nu.
Telefonen höll tystare än en svensk bibliotekarie.
Min dotter Märta skulle inte dyka upp.
Barnbarnen hade såklart viktigare saker för sig än att prata med gamla mormor, det vet ju alla.
Jag drog handen över den vita duken med broderade blommor. Den sydde jag själv, en gång för länge sen. Han brukade säga att blommorna påminde om mina ögon på den gamla goda tiden.
Jag log för mig själv. Första leendet på hela dagen, tror jag.
Jag lagade hans favoriträtter – köttbullar med lite för mycket grädde, Janssons frestelse och sill som luktade så starkt att grannarna förmodligen undrade vad som pågick. Inte för att någon skulle komma, men för att så har mitt liv alltid varit. Hjärtat förstår inte riktigt att stolen mitt emot förblir tom.
Jag satte mig och tittade på bordet. Det var vackert. Som det alltid varit på julen hemma hos oss.
Jag mindes sista julen vi hade ihop. Han var svag, men han satte sig mitt emot mig, log och bad mig lova att jag inte skulle stänga in mig när han inte fanns längre. Att jag skulle fortsätta leva. Inte ge upp.
Jag lovade då, så gott det gick.
Klockan tickade som om ingenting hade hänt. Utanför lyste ljusslingor i träden, folk skrattade på gården och ungar åkte pulka i snön som om det var VM i livsglädje. Någonstans pågick julfirande. Men inte i det här stilla vardagsrummet.
Sent på kvällen ringde till slut telefonen. Ett kort samtal. Glatt tonfall. Snabbt avklarat. Inga frågor, inget utrymme för sentimentala stickspår.
Sen – tystnaden igen.
Jag tog glaset från platsen mitt emot mig, höjde det och viskade ett tack. För åren. För kärleken. För att jag fått vara någons.
Sedan började jag plocka undan bordet. Långsamt, metodiskt, på det där svenska sättet som om det handlade om en riktigt seriös sport. När man vet att vissa stunder inte kommer tillbaka, vill man göra dem ordentligt.
Jag satte mig vid fönstret i mörkret. Ute fortsatte julen, men här inne var det bara minnena kvar.
Bordet var dukat för två.
Men en plats stod tom.
Har du också någon gång gjort i ordning för någon som inte längre finns där? Inte för att du tror att de kommer, utan för att hjärtat inte blivit färdig med att släppa taget?.
