Du, jag måste bara berätta om den där dagen när jag insåg att min syster skulle gifta sig med mitt ex. Det känns fortfarande overkligt.
Jag och Erik, mitt ex alltså, vi var gifta i sju år. Vi träffades tidigt, flyttade snabbt ihop, köpte soffor på IKEA, fixade balkongen och hela rubbet. Allt såg stabilt ut, men med tiden märkte jag hur han förändrades. Plötsligt hade han ständigt stressiga möten, mobilen låg alltid vänd upp och ner, och så var det de där konstiga sms:en jag snubblade över. När jag konfronterade honom så brast det bara han erkände att han träffat en annan, och att han var olycklig. Så vi skilde oss. Och alltså, det var som om någon drog undan mattan under fötterna på mig.
Jag klarade bara inte av att träffa honom eller någon i familjen. Så, jag packade ihop mitt lilla liv, sa upp lägenheten i Sundsvall och stack till Köpenhamn. Klippte allt. Hade ingen koll på vad han gjorde, frågade aldrig familjen. Jag antog att han var så gott som utraderad ur deras liv också.
Efter några år började jag sakta komma tillbaka till Sverige. Började umgås med familjen igen, lite sms på födelsedagar, fika hemma hos mamma ibland. De var vänliga mot mig, men ingen nämnde något oväntat. Allt var bara… vanligt.
Jag och min syster, Fridayou vet, vi hade aldrig varit supernära men vi höll kontakten, sådär som systrar gör. En dag ringer hon upp och säger att hon vill fika, det är något viktigt. Jag går till Espresso House och där sitter hon, helt stirrig. Hon plockar med kaffekoppen innan hon berättar att hon ska gifta sig, och frågar om jag kan vara hennes tärna.
Så jag bara, jaså, med vem? Hon blir tyst. Stirrar ner i tallriken och säger sen, “med Erik. Jag bara, förlåt, vad säger du? Hon upprepar det. Två år har de varit tillsammans alltså hela två år! Fatta, det är ju mitt ex-man, nu tillsammans med min egen syster! Svek deluxe.
Jag frågade om familjen visste och ja, alla visste. Det hade varit stelt i början men sen var det bara att köra på. De hade tydligen bestämt sig för att inte säga något till mig, för de “visste inte hur”, och för att jag haft det så tufft då. Nu var han liksom tillbaka i familjen, bara på ett nytt sätt. Och så ville de ha mig där som om allt var okej.
Jag ringde mamma och sa som det var att jag kände mig helt blåst. Hon erkände allt. Att de tillsammans valt att tiga för att undvika drama, och nu önskade sig att jag var mogen nog att inte göra någon scen. Allt är redan planerat, Tord på pappas sida har bokat festlokal, och så vidare och vi vill inte ha dålig stämning.
Alltså, jag sa såklart nej. Inte en chans att jag står där bredvid henne i klänning och låtsas le. Sen dess har jag knappt pratat med dem. Bröllopet blev av, och Frida och Erik är fortfarande ihop.
Nu sitter jag här och undrar: är det verkligen jag som är barnslig, som de säger till mig? Eller är det inte sjukt att de tycker det är så normalt? Jag fattar verkligen ingenting.
