Jag har vuxit upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt sig för att jag ska betala dem underhåll.
Jag och min familj bor i olika städer och vi har inte setts på över tjugo år. Mina föräldrar arbetar som konstnärer och sjunger i kör, hela deras liv handlar om att resa runt. När jag fyllde fem år började jag bo hos min mormor. Hon ville ha det lättare med ett barn, så vi var tvungna att flytta in hos hennes släktingar.
I början brukade mamma och pappa besöka oss två, ibland tre gånger om året, men efterhand blev besöken mer och mer sällsynta. Till slut slutade jag helt att tänka på dem. Vår kontakt försvann. När jag pluggade till tandläkare gifte jag mig under tredje året på utbildningen.
Nu driver jag och min man vår egen tandläkarklinik här i Göteborg och vi tjänar riktigt bra med pengar. För ungefär ett år sen dök mina föräldrar plötsligt upp. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer längre. Samtalen handlade mest om deras missnöje med livet.
Jag lyssnade tålmodigt och sade till dem att de själva valt den vägen när de lät sin dotter växa upp hos mormor. Ibland skickade de några kronor till min mormor, men mestadels levde vi på hennes pension. Det har hon sagt till mig flera gånger och jag förstår, för vi var verkligen tvungna att spara på allt.
I skolan klarade jag mig väldigt bra, men för att ha råd med mat och kläder jobbade jag natt som undersköterska på sjukhuset. Nu känner jag att jag har mitt liv och mina föräldrar har sitt, och att vi borde gå varsin väg.
När mamma och pappa insåg att jag inte tänker hjälpa dem började de säga att de skulle ansöka om underhåll. Det var just de orden som verkligen fick mig att vilja ta avstånd från dem. Om jag tidigare tvivlat på mitt beslut och övervägt att hjälpa dem ekonomiskt så känner jag nu att vi inte har något gemensamt längre. Tycker du att jag har rätt, eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar?
