Jag växte upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag ska betala underhåll till dem – trots att vi inte har haft kontakt på över 20 år och att de lämnade mig som barn för ett resande liv som körsångare.

Uncategorized

Author I want to knowReading 3 minViews 9Published by January 29, 2026

Jag har vuxit upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt sig för att jag ska betala dem underhåll.

Jag och min familj bor i olika städer och vi har inte setts på över tjugo år. Mina föräldrar arbetar som konstnärer och sjunger i kör, hela deras liv handlar om att resa runt. När jag fyllde fem år började jag bo hos min mormor. Hon ville ha det lättare med ett barn, så vi var tvungna att flytta in hos hennes släktingar.

I början brukade mamma och pappa besöka oss två, ibland tre gånger om året, men efterhand blev besöken mer och mer sällsynta. Till slut slutade jag helt att tänka på dem. Vår kontakt försvann. När jag pluggade till tandläkare gifte jag mig under tredje året på utbildningen.

Nu driver jag och min man vår egen tandläkarklinik här i Göteborg och vi tjänar riktigt bra med pengar. För ungefär ett år sen dök mina föräldrar plötsligt upp. De började ringa till kliniken, eftersom de inte ens hade mitt telefonnummer längre. Samtalen handlade mest om deras missnöje med livet.

Jag lyssnade tålmodigt och sade till dem att de själva valt den vägen när de lät sin dotter växa upp hos mormor. Ibland skickade de några kronor till min mormor, men mestadels levde vi på hennes pension. Det har hon sagt till mig flera gånger och jag förstår, för vi var verkligen tvungna att spara på allt.

I skolan klarade jag mig väldigt bra, men för att ha råd med mat och kläder jobbade jag natt som undersköterska på sjukhuset. Nu känner jag att jag har mitt liv och mina föräldrar har sitt, och att vi borde gå varsin väg.

När mamma och pappa insåg att jag inte tänker hjälpa dem började de säga att de skulle ansöka om underhåll. Det var just de orden som verkligen fick mig att vilja ta avstånd från dem. Om jag tidigare tvivlat på mitt beslut och övervägt att hjälpa dem ekonomiskt så känner jag nu att vi inte har något gemensamt längre. Tycker du att jag har rätt, eller borde jag ändå hjälpa mina föräldrar?

Add a comment

Jag växte upp hos min mormor, men nu har mina föräldrar bestämt att jag ska betala underhåll till dem – trots att vi inte har haft kontakt på över 20 år och att de lämnade mig som barn för ett resande liv som körsångare.

– Du kommer hitta din lycka, stressa inte – Allt har sin tid Polina hade en annorlunda tradition: varje år på nyårsafton gick hon till en spådam. Eftersom hon bodde i storstaden Stockholm var det alltid lätt att hitta en ny spådam. Hon var ensam – hur mycket hon än försökte träffa en omtänksam och stilig ung man, gick alla försök om intet. Det verkade som om alla trevliga killar redan var upptagna… – I år möter du din ödesperson! – utropade en mörkögd spådam medan hon tittade på sin glänsande kristallkula. – Var? Var ska jag träffa honom? – utbrast Polina otåligt. – Varje år får jag höra samma sak, men åren går och jag möter aldrig min lycka. En vän rekommenderade dig som Stockholms bästa spådam, så nu kräver jag att du ger mig exakt plats! Annars blir det dålig reklam för dig… – hotade Polina. Spådamen himlade med ögonen och insåg att hon inte skulle bli av med sin envisa kund utan vidare. Om hon inte ljög nu, skulle tjejen sitta kvar hela kvällen och hålla upp kön av nyfikna. – Du möter honom på tåget! – sade hon med slutna ögon. – Jag ser honom tydligt… en lång blondin, riktigt snygg, som en sagoprins… – Ojoj! – blev Polina genast glad. – Vilket tåg, och när? – Strax före nyår! – fortsatte spådamen. – Åk till Centralstationen – hjärtat visar dig vilket tåg du ska ta… – Tack! – log Polina nöjt. Hon lämnade spådamens port, tog en taxi till Centralstationen och stirrade vilsen på avgångstavlan – hon hade ingen aning om vart hon borde köpa biljett… – Säg nu! – röt en stressad kassör och ryckte Polina ur tankarna. – Göteborg… Den trettionde december. Kupévagn, – pep hon fram. Hon såg redan framför sig hur hon satt i sitt kupé, drack te, och så plötsligt öppnades dörren och där stod han – hennes prins… Hemma började Polina snabbt packa, för sent på kvällen gick tåget… Hon tänkte inte alls på konsekvenserna – vad hon skulle göra på nyårsnatten i Göteborg. Det enda hon brydde sig om var att spådamen skulle få rätt och att hennes lycka skulle komma så fort som möjligt. Det gjorde så ont att känna sig övergiven. Speciellt på högtidsdagar när alla köpte julmat och presenter till sina familjer – alla utom hon… Några timmar senare satt Polina i sitt kupé med en kopp te, precis som hon hade tänkt sig. Nu väntade hon bara på prinsen. – Hejsan! – hälsade en glad dam och baxade in sin stora väska. – Var är plats nummer två? – Där… – sa Polina osäkert och pekade på hyllan. – Är du säker på att det här är din vagn? – Javisst, vännen min, – log tanten och slog sig ned. – Ursäkta, jag måste gå av, – mumlade Polina. Först nu insåg hon att hon kanske hade gjort ett stort misstag. – Släpp ut mig! Jag ångrar mig! – Vänta, låt mig bara lägga väskan, – sa tanten, förstod ingenting. – Jaha… Nu går tåget, – suckade Polina. – Vad nu? – Varför vill du av plötsligt? Har du glömt något? – frågade damen. Polina ignorerade frågan och tittade ut genom fönstret. Hon visste att tanten aldrig gjort något ont, att hon själv dragit till sig besvären. Under tiden plockade Sylvia Andersson upp hembakade bullar ur väskan och bjöd sin unga medresenär. – Jag har just varit hos min dotter – nu skyndar jag hem, sonen och hans flickvän kommer på besök. Vi firar nyår tillsammans. – Du har tur… själv lär jag fira nyår på en station – konstaterade Polina sorgset. De pratade, och till slut vågade Polina berätta allt om sina märkliga äventyr. – Du är godtroende! Varför springer du hos dessa bedragare? – skällde Sylvia. – Du kommer hitta din lycka. Allt har sin tid, stressa inte… Nästa dag klev Polina av i en stad hon aldrig tidigare besökt. Hon hjälpte sin medresenär ur vagnen och stannade förvirrat kvar på perrongen. – Tack, Polina! Gott nytt år! – log Sylvia Andersson. – Detsamma… – svarade Polina ledset. Sylvia såg tveksamt på henne och förstod att nyår på stationen knappast var en drömstart på året. – Polina, följ med hem till mig! – bjöd damen plötsligt. – Vi klär granen, fixar nyårsbordet… – Nej, det känns pinsamt, – tvekade Polina. – Men det är väl inte mer bekvämt på stationen? – log Sylvia. – Kom! Det är bestämt nu! Polina tackade ja till inbjudan. Sylvia Andersson hade rätt – utanför rasade snön, så det var ingen mening att sitta kvar på stationen. – Alexander och Lisa är redan hemma, – log Sylvia. Alexander såg från fönstret hur mamman kom med taxi. Han var redan vid hissen och hjälpte till med väskan. – Hej mamma, och välkommen, Polina – min mammas kompis dotter, – sa Sylvia och blinkade konspiratoriskt till Polina. – Vad trevligt! – svarade Alexander. – Kom in, Polina. Polina såg på den stilige blonda Alexander och blev röd om kinderna. Precis så hade hon föreställt sig honom på tåget. Av allt att döma hade ödet åter spelat henne ett spratt… – Var är Lisa? – undrade Sylvia. – Mamma, Lisa är borta och kommer inte tillbaka. Jag vill inte prata om det, okej? – sa Alexander dystert. – Okej… , – svarade Sylvia osäkert. På kvällen satt alla och åt, det gamla året skulle snart ta slut. – Polina, stannar du länge? – log Alexander när han lade sallad på hennes tallrik. – Nej. Jag reser imorgon bitti, – svarade Polina av någon anledning med sorg. Hon ville egentligen inte alls åka ifrån det varma hemmet. Hon kände som om hon alltid känt Sylvia och Alexander. – Varför sådan brådska? Stanna lite längre, Polina! – protesterade Sylvia. – Ja, stanna, Polina. Vi har en fin isbana, vi kan åka skridskor imorgon kväll. Ingen brådska, – sa Alexander. – Ni övertygade mig, – log Polina. – Gärna! Nästa nyår firade de tillsammans – Sylvia Andersson, Alexander, Polina och lilla Arvid… Tror du på nyårsunder?