Jag är 66 år och sedan januari har jag bott tillsammans med en 15-årig tjej som inte är min dotter – hon är dottern till min granne som gick bort strax före nyår. De bodde tillsammans i en liten etta med endast det nödvändigaste, utan lyx eller bekvämligheter. Mamman kämpade med sjukdom och försörjde dem genom att sälja mat och varor på gården, ofta med hjälp av sin dotter efter skoltid. Trots motgångar bad de aldrig om hjälp, men jag brukade ibland försiktigt bidra med mat så att hon inte skulle känna sig obekväm. Ingen familj eller släkting kom på besök; de levde ensamma och dottern lärde sig tidigt att klara sig med lite. När mamman plötsligt gick bort blev flickan ensam med ett hyreskontrakt, räkningar och skolstart som närmade sig – helt vilsen och rädd att bli utan tak över huvudet. Då bestämde jag mig för att öppna mitt hem för henne, utan stora ord, och nu delar vi vardagen och sysslorna mellan oss. Jag står för hennes utgifter och även om ekonomin blivit tuffare känns det bättre för mig än att veta att hon är ensam och osäker som när hennes mamma var sjuk. Hon har ingen annan, och jag har själv inga barn hemma. Självklart tycker jag att alla borde göra likadant. Vad tycker du om min berättelse?

Jag är 66 år och sedan början av januari bor jag tillsammans med en 15-årig flicka som inte är min dotter. Hon heter Ylva och är dotter till min granne, Karin, som gick bort bara några dagar före nyår. Innan dess bodde de två ensamma i en liten etta med hyra, tre hus bort från min egen villa här i Uppsala. Lägenheten var mycket liten: en säng för två personer, ett litet pentry och ett smalt bord som användes både för måltider, läxläsning och jobb. Jag har aldrig sett dem ha något som kan räknas som lyx eller egentliga bekvämligheter, bara det allra nödvändigaste.

Karin var sjuk under flera år, men ändå arbetade hon varje dag. Jag sålde produkter från katalog, gick runt bland grannarna och levererade beställningar. När pengarna inte räckte till, ställde Karin ut ett litet bord utanför huset och sålde kanelbullar, havregrynsgröt och hemgjord lingondricka. Ylva hjälpte henne när hon kom hem från skolan lagade mat, serverade, packade ihop. Många kvällar såg jag dem stänga sent, trötta, räknande sina svenska kronor för att avgöra om de skulle klara morgondagen. Karin var mycket stolt och arbetsam. Hon bad aldrig om hjälp. Jag brukade köpa lite mat eller lämna över en husmansrätt när jag kunde, men alltid diskret så att hon inte skulle känna sig obekväm.

Jag märkte aldrig några gäster i deras lägenhet. Det kom aldrig några släktingar. Karin nämnde aldrig syskon, kusiner eller föräldrar. Ylva växte upp bara med sin mamma, lärde sig tidigt att hjälpa till, inte önska sig för mycket, klara sig på det som fanns. Nu när jag tänker tillbaka undrar jag om jag borde insisterat mer på att hjälpa, men jag respekterade den gräns Karin satt upp.

Karins bortgång kom plötsligt. Hon var på jobbet en dag, och några dagar senare fanns hon inte längre. Ingen tid för långa avsked, inga släktingar som dök upp. Ylva satt ensam i den lilla lägenheten hyran fortsatte, räkningar att betala, och skolan skulle snart börja igen. Jag minns hennes ansikte då: hon gick fram och tillbaka utan att veta vad hon skulle göra, orolig för att bli utkastad, rädd för att ingen skulle ta hand om henne, att hon skulle hamna någonstans främmande.

Jag bestämde mig för att ta in henne. Ingen diskussion, inga stora ord. Jag sa bara att hon kunde bo hos mig. Ylva packade ner sina kläder i påsar det lilla hon hade och kom över. Vi stängde lägenheten, pratade med hyresvärden som förstod situationen.

Nu bor Ylva här hos mig. Hon är ingen börda, inte heller någon som måste tas hand om i alla lägen. Vi har delat upp hushållet. Jag lagar mat och planerar dagens måltider. Hon hjälper till med städningen diskar, bäddar sängen, sopar och håller ordning i de gemensamma rummen. Båda vet våra ansvarsområden. Det är aldrig några höjda röster eller order, allt diskuteras.

Jag står för hennes utgifter: kläder, skrivmaterial, skolgrejer, lunchlådor. Skolan ligger två kvarter bort.

Sedan Ylva kom hit har det blivit ekonomiskt svårare för mig pensionen räcker inte lika långt, och nu är vi två. Men det bekymrar mig inte. Det känns bättre så, än att veta att hon är helt ensam, utan stöd och säkerhet, samma osäkerhet som hon levt med under sin mammas sjukdom.

Hon har ingen annan. Jag har heller inga egna barn som bor hos mig. För mig är det självklart att hjälpa till det är vad man gör när någon behöver det. Jag tror att de flesta svenskar skulle göra likadant. Så här, när jag skriver ner allt, inser jag hur viktigt det är att våga kliva över egna gränser för att göra det rätta. Särskilt när det handlar om att ge någon trygghet i livet.