Nästa dag hade vi samma situation igen grannen hängde över vårt staket och försökte få kontakt. Min fru gick fram till henne och sa att vi hade mycket att stå i idag, så vi skulle inte kunna umgås som igår. “Hur blir det imorgon då?” frågade Birgitta, som hon heter, nyfiket. “Det blir likadant imorgon. I princip, sluta komma över till oss,” sa min fru vänligt men bestämt.
Alltså, min dröm om att bo i stan har verkligen inte lett till nåt bra.
Min fru äger ett hus på landet. När hennes föräldrar Stig och Märta levde, brukade vi hälsa på dem rätt ofta. Det var så mysigt när de dukade upp middagen ute under det stora päronträdet på kvällarna. Vi satt där och pratade tills mörkret föll. Det var alltid så när vi hälsade på. På vintern tände svärmor alltid kakelugnen, och vi satt inne med nybakade bullar på bordet. Hela huset doftade ljuvligt som ett riktigt bageri.
Både min fru och jag gillade att åka skidor och pulka när vi var där. Men så gick hennes föräldrar bort, och huset blev stående. Vi sålde det aldrig, tänkte att vi skulle åka dit lika ofta ändå. Men det blev liksom aldrig av, livet pågick och massa grejer kom emellan.
Till slut slutade vi ens prata om landet. Tiden flög, åren gick. Våra son Emil träffade en tjej, Linnea, och gifte sig. Vår svärdotter Linnea brukade nämna att hon gärna ville bo på landet, åtminstone på somrarna.
Och då kom vi på att huset faktiskt stod kvar där. Jag och min fru Annica bestämde oss för att åka dit, det var ju evigheter sen sist. Allt var som vi mindes, bara det att huset behövde tas om hand. Så vi bestämde oss för att städa lite. Annica tog hand om insidan och jag började rensa i trädgården. Jag trodde huset skulle vara i sämre skick efter att ha stått orört så länge, men efter lite fix såg allt genast mycket bättre ut.
Nästa dag kom barnen också ut. De hjälpte till, och på bara nån dag blev huset riktigt inbjudande och mysigt igen. Annica och Linnea lagade middag, och jag och Emil tog tag i att laga det gamla bordet och bänkarna under päronträdet.
Det var då vi lade märke till att en kvinna på andra sidan staketet hade ögonen på oss. Hon kom fram och berättade att hon just köpt granntomten. Hon ville träffa oss, och av ren artighet bjöd vi henne på middag. Hon hette alltså Birgitta. Hon berättade att hon bodde där själv, och att hon köpt huset till sin dotter, som hade tre barn. Birgitta var ensam sedan länge, och pratade konstant. Jag tappade lyssnandet efter ett tag.
Helt plötsligt kände jag något mot benet under bordet det var grannens fot. Jag ryckte snabbt undan benet, men hon försökte igen smyga sig på. Jag hade aldrig varit med om nåt så olustigt. Försökte flytta mig diskret så att ingen skulle märka, speciellt inte Annica. Men Birgitta babblade vidare som om ingenting hänt. Barnen började bli trötta, jag önskade verkligen att hon skulle gå hem. När vi dukade undan viskade Annica till mig att hon tyckte Birgitta verkade skum. Jag kunde inte annat än hålla med. Men det jag kände under bordet sa jag inget om det kändes så pinsamt.
Jag misstänker starkt att Birgitta brukade försöka med samma knep på andra män.
Och precis som att inget hade hänt så var hon där redan dagen efter, hängandes på vårt staket. Då gick Annica lugnt fram och sa att vi hade mycket att göra idag så vi skulle inte hinna umgås. “Men imorgon då?” undrade Birgitta med hopp i rösten. “Nej, Birgitta, imorgon är lika fullt upp du behöver faktiskt inte komma över till oss mer,” sa Annica, lika artigt men bestämt som innan.
Vilken grej att säga! Birgitta muttrade länge på väg hem, men vi brydde oss inte om det. Jag tycker Annica gjorde helt rätt. Vi värdesätter ärlighet och öppenhet, och det kändes direkt att vi inte klickade med henne. Så vi lät det vara.
