Alltså, jag måste bara få ventilera lite med dig. Det här är sånt man typ bara vågar säga när man är helt anonym. Jag är så less just nu, all bitterhet bubblar liksom över och jag orkar helt enkelt inte längre. Säkert får jag skäll nu, men jag hoppas ändå att andra mammor till vuxna (eller snarare plötsligt-vuxna) barn förstår.
Man föder ett barn, kämpar sig igenom småbarnsåren, skiljer sig för att man är less på pappan, går promenader med ungen, jobbar dubbla pass för att barnet inte ska sakna nåt hållit på och lagat mat så mycket att spisen nästan borde få lön, köpt alla mobiler ungen vill ha, slitit för att betala skolan. Och sen kommer det här, pang bom:
Mamma, Elin ska bo hos oss nu.
Ursäkta, med vem? I vår lilla tvåa på Södermalm på 44 kvadrat? Ska flickan alltså bo i min sons rum? Ska hon också ha mat? Ska hennes tvätt med i maskinen? Eller ska vi dela på allt nu, helt plötsligt är vi två husmödrar?
Min son såg så himla glad ut när han berättade det, han hoppades väl att jag skulle jubla och genast rusa och rensa garderoberna åt Elin eller något. Nej men herregud, alltså när blev det okej? Jag vet att Elin är en jättefin tjej men måste det betyda att jag vill bo ihop med henne?
Ärligt talat de är vuxna nu, varför kan de inte söka ett lån eller hyra ett eget krypin? Är det verkligen värt att spara pengar på det här sättet är mammans nerver ingenting värda?
Så här kände jag i alla fall, men jag släppte in henne ändå. Min son har ju faktiskt rätt till sitt hem, och om han vill ta hem någon… jaha, då får det väl vara så. Nej, nu ljög jag jag har ju lovat dig sanningen. Mina kompisar har sagt åt mig på skarpen: “Men tänk på din sons bästa! Vad är du för mamma?”
Och nu, varje gång jag kommer hem så är allt bara irriterande. Redan i hallen ligger det två par feminina boots, ugnen är kladdig (Elin har lagat mat igen), och ja där försvann de sista matpengarna på några vansinniga grytor. Inte för att jag någonsin skulle slösa pengar själv, men det tär ju. Och hur kul är det att gå till köket och mitt i pannkakssmeten upptäcker man att mjölet är slut igen? Och så dessa eviga köer till badrummet.
Jag erkänner, innerst inne vill jag bara att Elin ska flytta ut. Jag behöver verkligen inte en till hushållerska här.
Men så fick jag en knasig idé: Vad skulle hända om jag tog hem en karl? Efter alla dessa år när jag tagit hand om min son, hållit mitt eget kärleksliv så hemligt varför skulle inte jag få ta hit någon? Han har sitt, men varför ska inte jag få mitt? Tänk att släpa hem en man med resväska in i vårt lilla krypin och se hur kul det är att trängas fyra personer på 44 kvadrat.
Det här är ju verkligen ett ovanligt brev till redaktionen. För mig, som bara har en liten son än så länge, känns det så overkligt men det ska bli spännande att höra vad alla säger.
Vad tycker ni själva, kära vänner? Har era barn redan hunnit bli så stora att ni råkat ut för samma sak? Kommer ni överens med era barns partners? Har man rätt som mamma att säga åt Elin att dra hemifrån?
