Min lillebror bestämde sig för att bo hos sin svärmor, och vi förstår fortfarande inte riktigt varför han gjorde så
Min bror gifte sig väldigt ung, bara 18 år gammal. Det kändes som att han ville visa att han var vuxen och kunde ta hand om sig själv.
Sedan han föddes har jag tagit hand om honom, min barndom tog liksom slut när han kom hem från BB. När han blev äldre, gifte sig och flyttade hemifrån, förändrades livet rejält för honom, men tyvärr inte på ett bra sätt.
Hans fru, som också var väldigt ung när de gifte sig, var stark som person och ganska svår att ha att göra med. Redan första gången vi träffade henne tyckte vi faktiskt inte om henne. Hon saknade känsla för sociala koder och vanligt hyfs, och hennes utseende var inget speciellt heller. Jag fattade verkligen inte vad min bror såg i henne. De flyttade till en lägenhet bredvid hennes mammas hus, alltså min brors svärmor. Hennes pappa var väldigt tystlåten och lite underlig; han sa nästan aldrig någonting och svarade oftast bara med ett nick. Svärmodern däremot hade stenkoll på allt, styrde och ställde, och förväntade sig att alla skulle lyda minsta lilla order hon gav. Hon kritiserade och klagade ständigt på min bror, och även hans fru verkade alltid vara missnöjd med honom.
Det gjorde mig riktigt arg att se hur de behandlade min bror. Jag försökte prata med honom om allt det här, men han insisterade på att allt var okej, att hans fru älskade honom och att de var glada för sitt liv. Men med tiden märkte jag en förändring hos honom. Han blev mer och mer som sin svärfar pratade knappt och nöjde sig med att nicka när någon sa något. Men till slut tog tålamodet slut; han orkade helt enkelt inte mer. En dag packade han sina saker och gick därifrån utan att säga ett ord.
Jag hade aldrig sett honom så där förut Min bror ångrade verkligen att han gifte sig så tidigt.
Alla har vi en gräns för hur mycket vi klarar av, och när man gått över den kan det enda rätta vara att bara lämna allt tyst för gott och göra sig fri från något som blivit outhärdligt.
