Men snälla Joakim! Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra. Vattnet sprutar, snart dränker jag grannarna under mig, och du vet ju hur sur fru Olsson kan bli, hon kommer jaga livet ur mig! Mina händer skakar, jag hittar inte ens huvudkranen! Rösten i luren var så gäll och ynklig att den hördes tvärs över köksbordet, trots att högtalaren inte var på.
Sofia lade sakta ner gaffeln på tallriken. Metallens klirr mot porslinet lät som en klocka som annonserade nästa rond i en kamp hon kämpat i snart tre år. Mittemot satt hennes man, Joakim, och bet sig skuldmedvetet i läppen medan han växlade blicken mellan den hemlagade grytan som höll på att bli kall och mobilen som vibrerade.
Lisa, lugna dig, mumlade han. Vilken kran menar du? Under diskbänken eller på toaletten? Stäng av huvudkranen!
Jag vet inte var den är! Joakim, snälla, kom hit, jag ber dig! Jag är rädd! Tänk om det är kokhett vatten? Jag är ensam, snälla!
Joakim tittade upp på sin fru. Den där blicken han så ofta gett på sistone en blandning av bön och uppgivenhet blev så tydlig.
Du hör ju, Sofie. Det kommer ju bli översvämning. Lisa kan inte ett smack om praktiska saker, hon är som ett barn. Jag måste åka.
Självklart, svarade Sofia med lugn röst, trots att allt stormade inom henne. Det är ju inte direkt vår bröllopsdag eller så. Vi har ju inte planerat den här kvällen i två veckor. Och jag har ju inte stått vid spisen i tre timmar. Kör, Joakim. Rädda Lisa. Hon klarar sig ju inte utan dig.
Åh, börja inte nu, snälla, fräste han snabbt medan han slängde till sig bilnycklarna. Vi har ju varit vänner sedan dagis! Hon har det tufft nu. Jag lovar att det går fort, fixar packningen och drar hem. Sätt grytan i ugnen så länge, så den håller sig varm.
Ytterdörren slog igen. Sofia stod ensam kvar i lägenheten, där doften av söndagsmiddag blandades med smaken av besvikelse. Hon reste sig, gick till fönstret och såg hur makens bil försvann ut i natten.
Lisa. Det där namnet hade blivit den tredje personen i deras äktenskap. Barndomskompis, klasskamrat, “en av grabbarna” Joakim använde de flesta epitet. Hon dök upp igen strax efter sin skilsmässa och hade sedan dess blivit en ständig del av deras vardag. Till en början handlade det om småsaker: bära möbler, fixa datorn. Joakim sa aldrig nej, han var ju snäll och händig.
Men när smaken på hjälp väl satt sig, blev det snart mer. Det var alltid något som gick sönder eller blev akut ett punkterat däck, en hylla som ramlat ner, ett skåp som “måste byggas” för annars “går det inte att bo här”. Och varje gång hände det alltid när Sofia och Joakim hade planer ihop.
Sofia var ingen svartsjuk drama queen. Vänskap är vad det är, tänkte hon. Men hennes magkänsla väste att det inte bara handlade om vattenkranar. Lisa var karismatisk, alltid välvårdad, med den där blicken och rösten som fick män att känna sig som superhjältar. Hon spelade “lilla hjälplösa flickan” och Joakim gick igång på det, sträckte på sig och blev hennes räddare i nöden.
Sofia slängde in middagen i kylen. Aptiten var som bortblåst. Joakim kom hem tre timmar senare. Smutsig, trött men nöjd.
Puh! Hann precis. Det var verkligen nära att det blev översvämning. Avloppsröret lossnade. Blev tvungen att springa till OKQ8 och köpa packningar. Lisa var jätterädd, hon fick ta ett glas mjölk för att lugna sig, stackaren.
Fick hjälten fika åtminstone? frågade Sofia utan att släppa blicken från boken hon låtsades läsa.
Jodå, kaffe och äppelkaka. Hon hälsar och ber om ursäkt för att kvällen blev förstörd.
Kaffe och äppelkaka. “Så hennes panna kokade över men hon hann grädda kaka samtidigt?” tänkte Sofia, men sa inget. Joakim skulle bara kalla henne för jobbig och svartsjuk. Dags att spela smart, tänkte Sofia. Nästa gång följer jag med.
Nästa gång kom snabbare än hon trott. På lördagen skulle de ut till stugan. Majsolen värmde, grillen var laddad, och Sofia såg framför sig hur de skulle sitta på altanen med varsitt glas vin.
Men när Joakim lastade in grillkolen ringde hans mobil. Sofia frös till. Hon kände igen signalen en speciell, bara för Lisa.
Ja, Lisa? Vad? Får det kortslutning? Mycket? Det luktar bränt? Rör inget, slå av säkringarna! Okej, jag kommer nu.
Han tittade ursäktande på Sofia, som stod där med blomlådan i famn.
Det är elfel…
Ett vägguttag? frågade hon.
Värre. Elcentralen. Det luktar bränt i hela lägenheten. Hon vågar inte ringa eljouren. Privat elektriker tar multum och kommer sent.
Jahapp, suckade Sofia, och satte ner blomlådan. Blir det ingen stuga idag då?
Vi svänger förbi henne på vägen, det tar bara en timme. Om det är allvarligt ringer jag jouren, annars fixar jag det själv.
Okej, men jag följer med.
Joakim såg förvånad ut.
Varför då? Du kan sitta hemma, det går fort.
Nej, Joakim. Vi åker till stugan ihop. Du fixar, jag hälsar på Lisa, vi åker sen. Jag tänker inte sitta hemma och vänta.
Joakim hade inget att säga emot. I bilen var han spänd, trummade med fingrarna på ratten. Sofia kände sig märkligt lugn men inom henne ringlade en ståltråd av ilska.
Lisa öppnade dörren i en silkig morgonrock som knappt nådde knäna och med perfekt smink. När hon såg att Sofia klev ur bilen förändrades ansiktsuttrycket för en sekund innan hon log.
Sofia! Vilken överraskning. Och jag ser ut såhär, helt skärrad och otvättad! Kom in, kom in. Joakim, du räddar mitt liv, det sprakar och luktar i hallen!
Det luktade faktiskt lite bränt plast i hallen, men bara knappt. Joakim letade genast upp proppskåpet med sin skruvmejsel och testpenna.
Åh Sofia, stå inte och trängs i dörren! Följ med in, ta en kaffe medan grabbarna jobbar, kvittrade Lisa och försökte dra Sofia ifrån elskåpet.
Nej tack, jag väntar här, svarade Sofia bestämt. Joakim kanske behöver hjälp. Lite belysning eller så.
Hihi, belysning? Joakim är ju proffs! Han fixar allt med ögonbindel, eller hur Joakim?
Han muttrade något medan han pillade med sladdarna.
Lisa, varför ringde du inte till fastighetsjouren? Det här är ju ändå farligt, sa Sofia skarpt.
Usch! De där är sura gubbar, stökar ner, och klampar runt. Jag litar på Joakim, han har händer av guld! Jag vill bara att han ska hjälpa.
Joakims guldhänder, sa Sofia tydligt, skulle idag hålla i grillspett. Vi var på väg till stugan.
Förlåt, förlåt! Jag förstör alltid för er. Åh, det är så svårt att bo själv. Allt krånglar. Du har tur, Sofia, du har verkligen en klippa vid din sida.
Joakim höll på i femton minuter.
Var bara en lös kontakt, jag skruvade åt. Men Lisa, du måste byta automatsäkring snart, det är gammalt.
Joakim, du kan väl köpa rätt och byta till mig? Jag swishar dig pengarna!
Joakim kan inte, sa Sofia rappt. Vi åker till stugan nu. Nästa helg ska vi på teater. Ring en elektriker, Joakim kan skriva upp vilken sort du behöver.
Lisa blängde på Sofia men vände sig snabbt tillbaka till Joakim:
Men ta åtminstone en kaffe med mig! Jag har köpt semlor dina favoriter!
Tack, men vi är mätta, avbröt Sofia och tog Joakim under armen. Vi har schema.
Ute vid bilen drog Joakim efter andan, men började direkt ursäkta Lisa:
Måste du vara så hård? Hon menar väl.
Det är inte “väl”, Joakim. Hon vill bara ha din uppmärksamhet. Ni har känt varandra länge, men du är inte hennes privatelektriker.
Sluta nu. Jag är som en bror för henne!
En bror som både lagar grejer och boostar egot. Väldigt praktiskt.
De åkte, men känslan släppte inte. Sofia förstod att Lisa inte skulle ge upp så lätt. Hon gillade makten, att kunna rycka Joakim så fort det passade.
Avgörandet kom två veckor senare, när Joakim var i Göteborg på jobb. Fredag eftermiddag, Sofia fixade middag och såg fram emot att han skulle komma hem.
Då ringde han.
Sofia, blir lite sen. Jag är i stan redan, men Lisa ringde hon har kris igen.
Vad har hon lyckats åstadkomma nu? Har en meteor slagit ner på balkongen? frågade Sofia iskallt.
Nej, hon har köpt en ny gardinstång riktigt tung och skulle sätta upp den själv men tappade den på foten. Tån är svullen, och stången ligger mitt på golvet, hon kan inte gå över. Hon vill att jag ska svänga förbi, fixa stången och köpa voltaren till henne. Jag lovar, jag skyndar mig.
Sofia tog ett djupt andetag.
Joakim, åk hem. Jag åker till Lisa.
Du? Varför det?
Därför att jag är kvinna och vet precis vad hon behöver för lindring. Jag fixar det bättre. Du är trött efter resan hem och värm maten istället. Jag är där om trettio minuter.
Om du vill… Bara bråka inte med henne, va? Hon har ont.
Sofia la på och agerade. Hon hade inte tänkt vårda Lisa hon tänkte vårda hela situationen.
På nätet letade hon snabbt upp “Fixar-Peter”, bästa “man för en timme”-tjänsten i stan. Beställde hem leverans med Voltaren och elastisk binda till Lisas adress.
Sen tog hon bilen.
När hon steg ur bilen utanför Lisas hus stod Apoteas bud redan och ringde på. Sofia tog paketet och gick upp. Dörren var på glänt Lisa väntade på sitt “räddande öga”.
Sofia klev rakt in.
I vardagsrummet brann stearinljus, på bordet stod rödvin och två glas. Lisa låg dramatiskt på soffan i samma silkiga morgonrock, benet rakt utsträckt, gardinstången bredvid.
När Sofia klev in längs hallgolvet suckade Lisa till med sin allra lenaste röst:
Joakim, är det du? Har du köpt medicin?
Sofia tände taklamporna. Mysbelysningen försvann och vardagsrummet såg plötsligt ganska fjantigt ut.
Lisa satte sig snabbt upp, glömde obemärkt att halta.
Sofia!? Vad gör du här? Var är Joakim?
Joakim är hemma och äter middag, sa Sofia lugnt och ställde medicinpaketet på bordet. Jag fixade Voltaren och binda till dig. Och lite annan hjälp…
Vilken hjälp? Lisa såg förbryllad ut. Jag ville ha Joakim! Han är stark och kan montera stången!
Det fixar en fackman, sa Sofia.
Samtidigt ringde det på dörren. Sofia öppnade. På tröskeln stod en rejäl hantverkare med verktygsväska.
Tjena, man för en timme. Någon ville ha gardinstången uppsatt?
Jajamän, kom in, sa Sofia. Där inne, hon visar dig.
Hantverkaren gick in och började pyssla med sitt. Lisas kinder antog en tomatröd ton. Hon sa med isande röst när borrmaskinen drog igång:
Varför varför gör du det här?
Hjälper till, precis som du ville. Här är medicinen, och stången går upp. Allt är redan betalt. Joakim har annat för sig, han vill vara hemma med sin fru. Ville du ha hjälp eller ville du bara ha min man?
Lisa steg upp, nu utan tillstymmelse till hälta.
Stick! skrek hon. Du spelar så präktig! Tro mig, Joakim kommer tröttna på ditt tråkiga präktiga liv. Han vill ha någon med fart!
Kanske det, sa Sofia, men han springer hem till mig. Hitta någon egen, Lisa. Stå inte och tjuvhåll på andras. Nu är det nog.
Ut! tjöt Lisa.
Javisst. Hantverkaren är klar om tjugo minuter, jobbet är redan betalt. Krya på tån.
Sofia gick hem och kände sig för första gången på länge riktigt lätt. Hon hade inte skrikit på sin man, inte slitit någon i håret bara tydligt visat vad som hände.
Väl hemma såg Joakim orolig ut.
Hur gick det? Skadad tå? Jag försökte ringa henne…
Ingen fara med tån, hon sprang rätt bra. Fixar-Peter hänger upp gardinstången nu. Jag har redan swishat.
Varför det? Jag skulle ju
Joakim, sätt dig, sa Sofia och pekade mot stolen.
Han gjorde som hon sa.
Har du ärligt talat inte märkt vad som pågår? Stearinljus, vin, nattlinne och så ringer hon alltid när jag inte är med?
Joakim blev röd. Han tittade ner i bordet.
Jag har väl anat. Men vi har ju alltid varit vänner. Det kändes taskigt att neka. Hon är ju ensam och lite svag…
Svag är hon inte. Hon lurar dig som en amatör. Och du har offrat oss för att vara hennes hjälte. Idag såg jag allt. Vin och två glas. Hon väntade inte på “Fixar-Peter”.
Joakim teg skamset och minnen av Lisas flirtiga leenden och snäsiga kommentarer svepte förbi.
Förlåt, sa han lågmält. Jag är väl jättedum.
Lite, log Sofia. Men du är snäll. Och jag älskar dig. Men från och med nu, Joakim Lisa får ringa “Fixar-Peter”. Om något är trasigt, då är det deras jobb. Behöver hon sällskap, får hon hitta någon annan. Ok?
Ok, sa Joakim bestämt. Nu förstår jag. Tack för att du åkte dit. Hade jag gått in där och sett de där ljusen… nej, det hade blivit dålig stämning.
Lisa ringde aldrig mer. Inte veckan efter, inte månaden efter. Stoltheten, eller vad som fanns kvar av den, hindrade henne att höra av sig till någon som så avslöjat henne.
Ett halvår senare såg Sofia henne på NK. Lisa hängde på en proper man, armar krokade, händer fulla av exklusiva shoppingkassar och ett nöjt leende. Deras blickar möttes. Lisa lyfte hakan och svepte förbi utan att röra en min.
Sofia log för sig själv. Hon var glad för Lisas skull. Äntligen hade Lisa hittat någon som bytte hennes kranar på riktigt, utan lirk. Och hemma hos Sofia och Joakim var det äntligen lugnt inga fler “nödsamtal” som förstörde lediga kvällar.
Nu satt de ofta tillsammans om kvällarna, smed semesterplaner och visste att bestämde de sig för att åka till stugan, så kom de iväg. För gränsen till ens familj måste man faktiskt vårda och skydda, även om den som knackar på är världens mest hjälplösa barndomsvän.
Och du, om du håller med om att vänskap i all ära men gränser är viktiga, får du gärna klicka på hjärtat. Hur hade du gjort om du var Sofia?
