Jag har gjort mitt
Ni kunde lika gärna lämnat honom på hundpensionat, som en kattunge. Betalat och sen bara hej då, ha det så kul, gör vad ni vill, sa Gunilla Johansson med giftig ironi i rösten.
Märta, med sammanbitna läppar, drog hårt i dragkedjan på resväskan. Ingen lycka det hade fastnat. Precis som den repiga grammofonskivan hennes svärmor brukade köra igång varje gång de berättade att de skulle på semester.
Mamma, kan vi släppa det nu, försökte Andreas, Märtas man. Max ska väl också få ha det bra, han ska ju bara till landet. Inte till några främlingar, utan till mina svärföräldrar. Han får frisk luft, grönsaker från trädgården, plaskpool och riktig lantmjölk varje dag. Perfekt för hans ålder.
Det där är ingen semester utan exil, utbrast Gunilla upprört och slog ut med armarna. Han är bara tre år, i den åldern behöver man föräldrar! Men ni bara åker till Stockholm, ska på museum och lalla runt! Och sen vadå behöver inte han någon kulturell stimulans, eller vad?
Märta lyckades till sist med att stänga väskan och rätade på ryggen, gav Gunilla en mörk blick.
Inte just nu, sa hon iskallt. Det Max behöver mest nu är rutiner, middagsvila och en potta inom räckhåll. Inte en nio timmars resa med byte, nya tidszoner och spring på stan. Gunilla, när gick du ens sist en vanlig promenad med ditt barnbarn?
Jag har gjort mitt! snörpte Gunilla på munnen och höll huvudet högt. Hade alltid med mig Andreas överallt. Gick bra. Men ni ni tänker bara på vad som passar er. Man ska tänka på andra också, inte bara sig själv.
Ja, precis! röt Märta nästan. På andra! Alla som måste sitta i samma flygplan och lyssna på ett skrikande barn i timmar. Eller alla på en guidad tur, som har betalat för att lyssna på guiden och inte jag är trött, jag vill ha vatten, jag måste kissa, mina ben gör ont, när ska vi hem. Det är ingen semester att resa med en treåring, Gunilla. Det är någon sorts barnplågeri. Och det gäller även Max.
Svärmor knep ihop läpparna och vände sig bort.
Ja ja… Ni är trötta på att vara föräldrar. Kunde väl bara säga att ni inte vill ha honom längre… Man kan alltid anpassa sig efter barn, om man bara vill.
Märta blundade och räknade tyst till hundra för att lugna sig. Om Gunilla bara visste vilket helvete de gått igenom sist, hade hon kanske hållit tyst. Fast hur skulle hon veta det hon var ju knappast med och tog hand om sitt barnbarn?
Men Märta hade inte glömt. Hennes ögon ryckte fortfarande ett tag efter den där semestern.
Det var förra sommaren. De bestämde sig, naivt, för att besöka vännernas sommarstuga. Bara tio mil bort. Vännerna hade en dotter, lekplats i trädgården och en jättestor gräsmatta verkade ju toppen.
Men från början gick allt på tok.
Bilen startade inte. Vännerna väntade redan grillen var tänd. Panik de fick snabbt köpa tågbiljetter.
Och som grädde på moset blev det riktig värmebölja, 31 grader. AC:n på tåget funkade inte, fönstren var öppna men det hjälpte inte. Det var så fullt att det inte gick att röra sig, kvavt och trångt, och syret räckte knappt.
Max stod ut i tio minuter. Sen började han gnälla utan uppehåll, sedan klaga på värmen och till sist ville han gå runt i vagnen.
Låt mig! skrek han, vred sig vilt i Andreas armar. Jag vill ditåt!
Max, älskling, vi kan inte, där sitter folk, väste Andreas, röd i ansiktet av anspänning och skam, kämpandes med den sprattlande ungen.
Jag vill inte sitta! A-aaah!
Max gallskrek så det ringde i öronen, överröstade till och med tåghjulen. Först tittade folk medlidsamt, sedan irriterat, och efter en halvtimme med ren ilska. En tant i vit blus sa något surt, och Max, i vredesmod, svängde till med saftpaketet och både Märta, Andreas och tanten fick klibbig saft på sig.
Det blev skandal. Tanten vrålade lika högt som Max. Märta grät nästan av förlägenhet, försökte be om ursäkt och räckte fram några hundralappar som kompensation. Max ylade för att han blev av med drycken. Andreas höll på att bita av sig tungan.
En och en halv timme ren tortyr.
När de äntligen nådde perrongen fanns det ingen energi kvar för någon semester. Max vägrade sova middag efter chocken, gnällde till kvällen och höll på att välta grillen. Hemresan blev precis lika hemsk.
Och det var bara resan. Och nu menar Gunilla att de skulle släpa med honom på utflykter i en vecka? Aldrig i livet.
Problemet är att ni inte fostrar honom, säger Gunilla alltid, när Märta försöker förklara.
Men Gunilla pratade bara utifrån teori. Hon dök upp varannan vecka med bananer eller choklad (som Max är allergisk mot, vilket hon blivit påmind om tusen gånger), gullade i tjugo minuter med barnbarnet och åkte hem igen. Möjligen tog hon en bild till Facebook.
Gunilla, varför bryr du dig egentligen ens om vem Max är hos? frågade Märta en gång mitt under ett gräl. Det är ju aldrig hos dig.
Jag har inget ansvar! Han har föräldrar, det är de som ska ta hand om honom. Om det vore något allvarligt sjukhus eller jobb visst, då hjälper jag till. Men nu…? Ni dumpunkar honom bara som en okastrerad katt, ni vill bara bli av med honom.
Alla dessa meningsskiljaktigheter gick att uthärda, men de tärde på nerverna. Svärmor var orubbligt övertygad om att hon hade rätt och vägrade lyssna på argument.
Men livet lär oss hårdast.
Fyra år susade förbi. Max fyllde sju år. Nog så självständig han pratade hela meningar, gick i skolan, på idrott…
Gunillas liv blev också mörkare hennes man gick bort. Nu var lägenheten tyst, inga nyhetsprat och gubbsurr. Kanske för att dämpa ensamheten, kanske för att visa att hon fortfarande var stark, erbjöd Gunilla generöst:
Ta hit mitt barnbarn. Han är stor nog nu. Vi kommer förstå varandra.
Gunilla, är du säker? undrade Märta försiktigt. Max har mycket energi, han behöver sällskap. Eller åtminstone en Ipad ibland.
Men lägg av, lille vän, fnyser Gunilla. Jag har uppfostrat en son! Klart jag klarar ett barn! Vi kan läsa böcker, spela yatzy, vi behöver ingen teknik. Lämna hit honom!
De gjorde det, med hjärtat i halsgropen. Två veckor. Själva åkte de till en stuga, om så bara över helgen Märta kände på sig att det kunde bli tufft.
Hon hade rätt.
Gunilla såg framför sig idyllen: ett prydligt barnbarn som läser Fakta om djur, medan hon stickar sockor och full av visdom kommenterar faktarutorna. Sedan äta soppa och ta en liten värdig promenad.
Hela illusionen kraschade trettio minuter efter att föräldrarna lämnat.
Farmor, jag har tråkigt! sa Max. Har du platta?
Nä, varför skulle jag?
Då kan vi leka zombieapokalyps. Du är zombie, jag är överlevare!
Apoka-vadå? förstod Gunilla inte. Max, sätt dig och rita lite. Här har du en fin målarbok.
Nej, den är för småbarn! ropade Max och började rusa varv runt soffan. Kom igen, lek! Lek med mig! Titta vad jag kan! Titta! Titta! Nu missar du! Du tittar ju inte!
Han var överallt. Blev flygplan som kraschar, levde rövare med kastrullock, försökte dra in farmor i olika, för henne oförståeliga, lekar. Böcker med noveller av Lagerlöf eller den gamla legomodellen var ointressanta. Han ville ha publik, lekkamrat och en personlig underhållare samtidigt. Var tredje minut: Farmor, varför?, Farmor, kan vi?, Farmor, titta!
Vid lunch var Gunilla utslagen, som om hon lastat av en full järnvägsvagn.
Men det var bara början. Allvaret kom vid maten. Gunilla serverade för första gången på länge köttfärssoppa, kokat särskilt för Max.
Han kikade i tallriken som om där flöt nåt otäckt. Rynkade på näsan.
Jag vill inte ha det.
Varför inte då?
Det är lök! Kokt lök. Det gillar jag inte.
Va?! utbrast Gunilla. Det är ju nyttigt! Nu äter du.
Jag vill inte
Vad vill du ha då?
Pasta. Med ost. Och en prinskorv. Men du måste klippa korven som en bläckfisk!
Gunilla höjde förvånat på ögonbrynen. Det där kunde hon inte.
Jag är inget hotell! sa hon snäsigt.
Max ryckte på axlarna och gick till vardagsrummet för att bygga koja av kuddar, stolar och golvlampa.
Vid kvällen gick Gunillas blodtryck upp och ner som en jojo. Hon försökte lägga sig och vila Max kastade sig genast över henne som på studsmatta: Upp, farmor, nu kommer fienden! Hon försökte se Rapport Max ville se tecknat, det var tråkigt annars, och dåligt med vila blev det ändå inte: han for runt som en propeller.
Andreas och Märta däremot, njöt. De satt på verandan vid sin lilla stuga utanför Söderköping, såg solen sjunka och hörde elden knastra i grillen.
Hör du vilken tystnad, viskade Märta med blundande ögon. Man kan knappt tro det. Kanske vi ändå varit för hårda mot din mamma?
Just då ringde Andreas mobil.
Ja, mamma?
Kom hem omedelbart! skrek Gunilla, utom sig. Hämta honom NU!
Vad har hänt, är det allvarligt?
Det är katastrof! Er son är otrolig! Han har förstört halva lägenheten! Han äter inget normalt, han hoppar på mig som en galenpanna! Mitt hjärta håller snart inte! Kommer ni inte på en timme ringer jag ambulansen och polisen. Jag orkar inte mer! Jag väntar!
Pip…
Märta ställde glaset på bordet. Vinet odrucket, grillen i släckningsläge.
Bara att packa, sa Andreas dystert. Semestern slut
De körde hem i tystnad. Ilska och besvikelse ända in i märgen. Gunilla hade tjatat till sig detta och nu så.
Knappt hade de hunnit trycka på ringklockan innan dörren rycktes upp. Gunilla stod blek, det luktade valeriana om henne, såg ut som en krigsveteran.
Max däremot kom glatt springande.
Tack gode Gud, utbrast Gunilla, bokstavligen skjutsade ut pojken och drog igen dörren. Ta med honom. Och be mig aldrig mer om barnvakt! Vad har ni fött upp? Det är en vilde! Lök äter han inte, han är uttråkad, han hoppar och attackerar mig!
Han är bara ett barn, mamma, svarade Andreas torrt och tog sonen i handen. Ett aktivt, friskt barn. Vi sa faktiskt hurdan Max är. Du var så säker på att det skulle gå.
Jag trodde han var normal! Men han borde nog gå till doktorn! Gnäggade Gunilla och höll sig för hjärtat. Åk nu. Jag måste vila, annars är det slut på allt här.
I bilen somnade Max tryggt.
Mamma, när ska vi till morfar Stig och mormor Inga?
Snart, lilla vän. Vi åker snart.
Det är bra mumlade han och gäspade. För farmor Gunilla hon är konstig. Hon bara skriker. Kan inte leka. Och maten smakar jätteilla.
Efter den kvällen nämnde Gunilla aldrig mer något om gemensamma resor eller varför de aldrig tog Max med. När Märta och Andreas reste bort önskade hon dem bara trevlig resa.
Och Max tillbringade alla lov hos Märtas föräldrar, där han letade mask med morfar, lekte tjuv och polis och åt mormors soppa. Utan lök för mormor Inga visste vad han tyckte om.
Relationen till svärmor blev aldrig bättre. Men Märta var nöjd ingen lärde henne längre hur hon skulle leva sitt liv. Och Gunilla blev kvar, ensam med sin rätt och encyclopedier som aldrig öppnades.
