En gång tog jag med mig en hemlös valp till jobbet Det bara blev så. Jag hittade den stackars lilla jycken exakt fem minuter innan arbetsdagen började. En smutsig och rätt trist blandrasvalp, inte direkt Kennelklubbens stolthet, om man säger så. Jag försökte gömma honom i hörnet av kontoret, men förstås valpen envisades med att kravla fram och pep så det ekade i väggarna. Så till slut fick alla mina kollegor syn på honom.
…och där rullade människomaskeerna ner vid mina fötter.
Först ut vår överdrivet trevliga och alltid sociala sekreterare, Elsa-Lovisa. Yngre tjej som alltid skrattar och vars make-up är så perfekt att den borde få eget postnummer. Men nu vred sig hennes annars så glada ansikte märkligt vid åsynen av valpen. “Men Niklas Olsson! Du är visst inte det minsta kräsen? Ska det se ut så här på ett svenskt kontor?” Hennes färgsprakande, snälla maska kraschade i småbitar bredvid valpens glada, smutsiga viftande svans
Sedan har vi städerskan, Maj-Britt. Alltid trött, alltid butter, alltid arg på någon. Nästan en karikatyr på äldre svenska kvinnor. Men plötsligt sken alla rynkor upp och hon log: “Nämen! Vem är du då, din lilla goding? Niklas, är det där ett personalärende eller privat angelägenhet?” Vid mina fötter låg hennes hopknycklade griniga mask, och jag såg ett varmt och inkännande ansikte
Min kollega Pär Johansson, alltid artig, hjälpsam och älskar att älta fula ordvitsar över kaffemaskinen. Han brukar alltid dra ett skämt och le, oavsett. Men just den här dagen vägrade han ens kliva över tröskeln till mitt rum. Han grimaserade och förklarade stelt: “Hemlösa djur, det är bara baciller och smuts” Vid min dörr låg en tunn, skitig mask av falsk vänlighet och jag anade en helt annan sida än kaffemaskinen brukade visa.
Men mest förvånad blev jag över min chef, Jan-Erik Bengtsson. Alltid barsk, missnöjd, kapabel att mästra ett helt kontorslandskap med en blick. Utan att blinka sa han: “Jaha, Olsson jag tror det är dags för dig att ta ledigt idag. Ta med dig den där killen hem Det finns faktiskt viktigare saker än jobb ibland. Men alltså släng inte ut valpen. Det är ju ett liv ändå. Hans mask av sträng chef åkte av på tre sekunder och plötsligt log han lite blygt mot oss, sen försvann han snabbt ut genom dörren.
…vid mina fötter låg nu människomaskeerna från alla dem jag har jobbat med i åratal. Och plötsligt slog det mig, hur lite jag egentligen visste om demOch där stod jag, med en liten valp i famnen och högar av avslöjade ansikten omkring mig. Plötsligt insåg jag att det där lurviga livet nyss skakat upp något ingen arbetsmiljöenkät eller kick-off någonsin lyckats med. Alla vi på kontoret med våra fasader, roller och välrepeterade repliker hade blivit aningen mer oss själva, om än blott för en stund.
Valpen gäspade stort och gäspningen spred sig som en smitta bland oss kvarvarande vid skrivborden. Någon fyllde en gammal kaffekopp med vatten åt honom. Maj-Britt vek en trasa till filt. Elsa-Lovisa skrev oroligt in “Valp” i sin redan minutiösa kalender och ritade ett hjärta kring ordet. Och jag? Jag log, för första gången på länge, utan min egen mask.
När vi lämnade kontoret den dagen, var det med dörren lite på glänt som om vi alla hoppades att något litet och rufsigt skulle springa in igen och påminna oss om att bakom varje perfekt yta gömmer sig någon som längtar efter att bli sedd, kanske på riktigt, om så bara en vanlig tisdag med smutsiga tassavtryck över parketten.
Valpen fick ett namn innan dagen var slut. Vi kom överens om “Chance” för han påminde oss om att ibland behövs det bara en chans för att något sant ska synas.
Och kanske var det just det han gav oss: chansen att mötas ett steg närmare det riktiga.
