ISTÄLLET FÖR VINGAR EN BOOMERANG BAKOM RYGGEN
Jag ska göra livet outhärdligt för er! Ni får dansa efter min pipa! skrek min brors fru, galen av raseri.
Varför, Lovisa? Jag har ju lämnat över hela summan till dig. Vad är det du vill nu? mamma var helt förvirrad, förstod inte varför svärdottern hotade henne.
Och vad har du för bevis på att du lämnat över pengarna? Vem såg det? Ett kvitto? Ni är skyldiga mig och Sven hälften av värdet på den här lägenheten! Lovisa stod oförskämt kvar på dörrtröskeln, envis och högljudd.
Ja, Lovisa, du kan lika gärna gå nu. Jag stod där och såg när pengarna överläts. Räcker det? Hälsa min bror. Han borde ta hand om dig, hålla dig tillbaka lite. Kom inte hit igen, jag kände mig tvungen att lägga mig i. Mamma var så sårbar.
Ni kommer att ångra er när det är för sent! Jag ska gå till en trollkärring och lägga en förbannelse över er! Lovisa skrek och stormade ut.
Jag minns att vår mamma, efter pappa dog, sålde huset ute på landet och flyttade in hos mig i min tre rumslägenhet i Göteborg. Jag var redan änka då, uppfostrade min femårige son, Edvin. Det var en lättnad för mamma att flytta in hos oss.
Vera, du har inget emot om jag ger Sven halva pengarna jag fick när jag sålde huset? Han är ju min son. Lovisa gnäller ständigt på honom, kallar honom slarver, säger han inte kan försörja familjen, mamma såg bedjande på mig.
Åh, mamma, det är väl klart du ska ge. Det är rättvist, det hade jag alltid tyckt.
Vi bjöd över Sven och Lovisa, och pengarna gick från hand till hand. Två år senare dyker Lovisa upp och vill ha mer och mer pengar, hotar och förbannar. Jag visade ut henne och låste dörren. Och vi umgicks inte med Sven eller Lovisa på många år. Det var som om en svart katt sprungit emellan oss, och sedan började olyckorna hopa sig. Som vi säger: Där glömmer du ditt bekymmer, men det sitter på din ångbåtsbrygga och väntar.
Mamma blev liggande, jag fick en sjukdom ingen kunde namnge, och Edvin fick svår eksem över hela kroppen. Allt gick sönder i hemmet, klockan på väggen stannade märkligt alltid mitt i natten. Lägenheten luktade medicin, och det var som om sak efter sak bröts och föll. Jag, som polis, fick gå i pension i förtid. Jag hade tänkt fortsätta tills jag tvingades sluta. Men mamma behövde omvårdnad och Edvin intensiv behandling. Pengarna försvann som smältande snö.
Jag minns hur jag förvandlade min bostad till ett violparadis: överallt violetter, som jag odlade och sålde på Saluhallen. De små blommorna blev min räddning från skulder. Violetter köptes villigt.
En gång om året kom släktingarna från Västergötland. De stannade en vecka, gav oss begagnade men rena kläder, kött, pasta, ris, mjöl. Vi blev överlyckliga. När de åkte var det bara att börja om igen.
Pengarna sinade, hälsan sviktade, och apatin smög sig på.
För att hålla modet uppe grävde jag upp en blomsterrabatt utanför porten till huset. På våren sådde jag blommor, och snart spirade enkla sorter: lejongap, nattviol, ringblomma. Det var min enda källa till inspiration och glädje.
En dag passerade grannen Mikael förbi, betraktade min lilla rabatt:
God dag, granne! Vill du ha pengar till fler blommor? Köp så många du vill det blir alla avundsjuka!
Jag ryckte på axlarna, osäker. Mikael stoppade ett par hundralappar i min rockficka:
Ta emot, kära trädgårdsmästare! Du förskönar kvarteret för oss alla.
Upprymd köpte jag exotiska blommor och buskar, och min lilla rabatt exploderade i färg och doft. Grannarna utbrast i beundran det såg ut som en bit av paradiset.
Mikael stannade ofta upp, beundrade blommorna:
Bara goda människor kan få blommor att växa så frodigt.
Han bjöd mig ofta på Marabou, glass och praliner:
Det är till dig, Vera, för allt slit.
Jag blev rörd av hans uppmärksamhet.
Åren gick, och så småningom började allt ordna sig. Mamma blev friskare och gladare, Edvins hud blev fri från eksem. Jag började känna mig som en kvinna igen, med spets och drömmar. Jag ville älska och bli älskad åldern bekymrade mig mindre.
Edvin, som sett sin mormors kamp, bestämde sig för att bli läkare. Han kom in på Karolinska och jobbade extra på Sahlgrenska. Snart fick han assistera på operationer. Grannarna kom ofta till Edvin för hjälp med diagnoser, injektioner och dropp.
Edvin blev intensivvårdsläkare.
Tillsammans med honom renoverade vi lägenheten. Edvin köpte begagnad Volvo. Han ska gifta sig med sin kollega Anita hon är hjärtläkare. Allt är gott och lugnt.
En dag ringer Lovisa med raspig röst:
Hej Vera. Skulle du kunna hälsa på mig? Jag ligger på sjukhus.
Jag tar mig till Östra sjukhuset. Hittar Lovisa i en allmän sal.
Vad har hänt, Lovisa? jag blev förvånad över hennes plågade ansikte, där ögonen bara var tomma.
Det blev fel, Vera… Vi gick i skogen, Sven och jag, och fann ett människokranium i gräset. Tog hem, putsade det, lackade det, blev vår askkopp. Ett halvår senare dog Sven i en bilolycka, och två månader efter det kvävdes vår son i garaget efter att ha festat med vänner. Jag fick lunginflammation. Herregud, varför tog vi hem den förbannade skallen? Det var då allt började gå illa, Lovisa grät hjärtskärande.
Nej, Lovisa, det började när du sökte upp trollkonor och kastade förbannelser. Skallen var bara en följd av det, jag kunde inte låta bli att säga det. Hon hade orsakat så mycket elände för oss.
Du har rätt, Vera. Jag erkänner. Lade en förbannelse över er och förbannade er. Min ilska spred sig som svart tjära. Resultatet blev att jag dömde mig själv till ensamhet. Förlåt. Låt oss glömma våra dumma gräl. Förr hade jag vingar, nu känns det som det bara finns en boomerang där bakom mig, Lovisa blev stilla och tyst.
Jag berättade allt för Edvin. Han visade medkänsla:
Mamma, vi flyttar Lovisa till min avdelning på sjukhuset. Hon får bättre vård där. Hon är ändå ingen främling.
Visst, Edvin, jag hade förlåtit Lovisa. Hon var ensam i sitt sorgeliv, hade förlorat både son och man.
Mikael, min granne, friade till mig. Han bodde på våningen ovanför.
Vera, flytta upp till mig! Det blir roligare att leva. Du är änka, jag likaså. Vi kan dela våra dagar. Vad säger du?
Ja, Mikael, jag trodde knappt på min oväntade lycka. Den kom som en solstråle och värmde min själ.
Mamma blev glad för min skull:
Ser du, Vera, lyckan har alltid varit nära dig, men den behövde tid innan den vågade komma fram och visa sig. Du har förtjänat den.
Lovisa hämtar sig snabbt, ber om att få komma på besök. Ska jag bjuda henne? Jag rådfrågar Edvin och MikaelJag tvekar minnet av alla svarta år skrämmer mig ändå men något inom mig är mjukt nu, uppluckrat av förlåtelse och tid.
En solig söndag sitter vi alla i Mikaels kök. Mamma skrattar åt Edvins berättelser om sjukhuset, Anita dukar fram vaniljpraliner, och Lovisa kommer blek men uppriktig, handen darrande när hon räcker mig en liten violett blomma från min rabatt.
Hon säger tyst: Detta är för att börja om, Vera.
Jag tar emot blomman, känner att boomerangen bakom ryggen slutligen landat men inte som ett vapen, utan som ett band, bundet runt oss och vår märkliga familj.
Vi är i samma rum, omgivna av livet, ljuset och blommorna. Fortidens förbannelser är borta, och det som finns kvar är bara människor, med hjärtan som längtar efter glädje.
Så skrattar vi tillsammans, och Edvin skålar: För framtiden, och för att vi kan förvandla vingar eller boomeranger till något vackert om vi vill.
Och där, mitt bland grannar och släktingar, över kokkaffe och violetter, känner jag mig hel; lyckan har landat, precis där den hör hemma.
