Ett oväntat samtal
Är det Per Johansson? rösten i luren var kall och formell.
Ja, det är Per Johansson. Vem talar jag med?
Det är föreståndaren för Barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi måste överföra henne till en annan institution. Du tänker verkligen inte hämta henne?
Vänta, vilket barnhem? Vilken dotter? Jag har ju en son, Axel, mumlade jag chockad.
Linnea Persdotter Johansson. Det är väl din dotter?
Nej, det är det inte. Jag heter Johansson. Per Johansson.
Ursäkta, sa rösten trött, det verkar ha blivit något missförstånd.
De snabba tonerna i luren skar genom huvudet som klockgäll alarm.
Herregud! tänkte jag upprört. Någon dotter, ett barnhem! Vad har de för oreda i sina papper egentligen?
Men samtalet fastnade som en sticka i mitt hjärta. Jag började tänka på barn som lever utan hem, utan en varm mamma, en omtänksam pappa, utan älskande mor- och farföräldrar. Axel har ju hela släkten runt sig, med mostrar och farbröder från båda sidor…
Min fru, Ingrid, märkte genast att jag var frånvarande och gav halvdana svar. Jag undrar om det finns något som undgår en uppmärksam hustru, särskilt en som man bott ihop med i snart tio år, och känt sedan första klass.
Hon väntade till kvällen. Vid middagen frågade hon rakt ut vad det var som hände.
Vad heter hon, frågade hon.
Vem då? svarade jag förbryllat (hur visste hon om flickan? Kanske hade någon ringt henne också?).
Linnea, sa jag. Linnea.
Jaha, Linnea… Jag är din Ingrid, och nu är det Linnea, eller? höjde hon rösten.
Ja, sa jag. Linnea Persdotter Johansson.
Du kan lika gärna ge mig hennes personnummer! skrek Ingrid.
Hon har inget personnummer, varför skulle hon ha det?
Är hon flykting eller? pep min hustru lite tystare.
Vem då, flykting? jag förstod ingenting.
Din Linnea, är det en flyktingflicka? Vill hon ha bostad? Säg sanningen!
Sanningen om vad? satt jag, helt överväldigad, och glömde bort middagen.
Så började Ingrid gråta. Inte högljutt, inte dramatiskt, utan med beska tårar som rullade nedför förklädet.
Jag åker till mamma imorgon. Du ska veta att Axel ger jag inte upp, sa hon genom tårarna.
Ingrid, vad är det här? Varför ska du till din mamma?
Tror du att jag ska tjäna åt dig och din älskarinna, Linnea?!
Nu började jag långsamt inse hur absurda saker och ting var.
Jag tog min fru varsamt om axlarna, satte henne på kökssoffan och berättade allt om samtalet på morgonen.
Nu var det tårar av medkänsla för flickan hos Ingrid. Kvinnor har så många tårar att gråta för allt och inget, och mina nerver klarar inte just det speciellt inte Ingrids tårar.
Matlusten var bortblåst efter den här kvällen, jag åt knappt något.
…Jag vaknade av att min fru stod bredvid och bläddrade i min mobil! Efter nästan tio års äktenskap har det aldrig hänt. Hon måste ha tvivlat… letar efter bevis på otrohet. Det sved att hon inte litade på mig.
Då viskade hon: Per… Per och puffade mjukt på mig.
Jag låtsades precis ha vaknat.
Per, det är ju det fasta numret som ringde, eller hur?
Ja, svarade jag automatiskt, det är det.
Sov du. Ingrid gick ut ur sovrummet och tog mobilen med sig.
Lättare sagt än gjort sova! Jag hörde datorn starta. Låg lite till, sen gick jag försiktigt ut i vardagsrummet.
Ingrid klickade snabbt med musen, helt uppslukad, hon märkte inte att jag stod bakom henne.
I sökrutan stod det: Barnhem och vår stad.
Datorn surrade och gav fram all information officiell hemsida, adress, telefon och bild på byggnaden. Ingrid tittade på mobilens skärm.
Per, det stämmer!
Vad stämmer?
Numret! Det är Barnhemmets nummer.
Precis som jag sa. Så du undersöker?
Jag dubbelkollar.
Varför??
Per, det där barnhemmet ligger ju nära oss, sa Ingrid eftertänksamt.
Ska vi åka dit? Varifrån har de ditt nummer, om du är en främling?
Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Klart vi borde ta reda på det annars får jag väl fortsätta få samtal om andras barn!
Jag kunde inte somna den natten. När jag var på väg att slumra till puffade Ingrid till mig igen.
Per… Per…
Vad nu?
Är du säker på att du inte haft något med någon? Har du träffat någon gammal kärlek, kanske? Och så blev det och du fick inte veta om det, men hon lämnade flickan på BB?
Vilken kärlek? Ingrid, jag har suttit i samma bänk som dig sedan första klass. Och för tre år sen, då Axel började på förskolan, var du redan tillbaka på jobbet och jag var på distans, minns du? All medicin, alla rutiner, läkarbesök. Jag var knappt vaken! Det fanns ingen annan för mig och det kommer aldrig finnas!
Men hur fick de ditt nummer då, Per? Någon måste ha lämnat det?
Sådana tankar plågade mig också. Jag gick igenom alla möjliga kvinnor från förr ingen av dem var aktuell, men ändå kunde någon ha ställt till det.
Men så klart var det ingen av dem några fick barn, andra har flyttat, och den mest aktiva har varit utomlands i flera år.
Men livet kan ju bjuda på det mest osannolika, så jag bestämde mig jag åker till Barnhemmet nästa dag.
Vi kom tidigt men var inte först; framför chefens dörr satt redan en liten, blek blond man. Klädseln var ren men ändå lite ovårdad. Ögonen flackade, händerna skakade papper, kanske av nervositet eller mer sannolikt av bakfylla.
Ni får komma efter mig, sa han oväntat med mörk röst.
Nästan genast öppnades dörren, och han blev inbjuden. En kvart hördes en jämn stämma, ibland avbruten av hans basröst.
Till slut kom han ut, alldeles tilltufsad, utan papper, och vi blev inkallade.
God dag, en vänlig brunett i medelåldern stod vid fönstret och tuggade på sina glasögonbågar. Vad gäller ert ärende?
Det gäller gårdagen, försökte jag skämta.
Kvinnan satte sig vid bordet.
Jag har ingen tid för gissningar. Snälla, förklara ert ärende kort och tydligt.
Jag berättade om samtalet rösten var densamma som jag minns.
Åh, ja… log kvinnan ursäktande. Förlåt, det blev ett misstag, vi ringde fel.
Hur så fel? Ni har ju mitt nummer! Hur har ni fått det?
Ser du, Per Johansson, jag tryckte fel siffra. Den rätta börjar med 070, jag slog 073. Att du också heter Per Johansson är bara en slump. Sånt händer… Han var faktiskt här precis före er.
Vem då? frågade jag fast jag redan visste svaret.
Per Johansson, pappa till flickan.
Så jag ber om ursäkt och måste säga adjö. Jag har mycket att göra.
Kvinnan reste sig.
På hennes namnbricka stod Tove Andersdotter Mamngård.
Ingrid läste tydligen också och frågade:
Tove Andersdotter, kommer han att hämta flickan?
Föreståndaren satte sig åter vid bordet.
Nej, han kommer inte. Flickans mamma är död, och den där Per Johansson har barn från olika kvinnor sju stycken! På tre år har han varit här två gånger, och det först efter vårt påtryckande. Linnea är helt oviktig för honom. Så, var det allt? Har ni fått svar på era frågor? Då, farväl.
Vi kom ut, chockade av att se och höra detta.
De äldre barnen var ute på gården. Någon satt i gungan, någon åkte rutschkana, två pojkar körde bilrace på en bänk.
Jag betraktade barnen och insåg plötsligt vad som var fel.
På gården var det tyst. När Axel är ute är det alltid rop, skratt, stök. De här barnen skrattade inte högt, samtalade bara lågmält. De såg ut som små gamla människor. De blev vuxna för tidigt, deras barndom har aldrig funnits. Bara överlevnad kyla, hunger, avsaknad av leksaker, kläder, vuxnas likgiltighet eller till och med grymhet.
Jag vände mig mot Ingrid. Hennes ögon var fulla av tårar.
Där var det igen tårarna!
Vi gick lugnt mot grinden, och då sprängdes stillheten av ett skrik: Mamma!. Alla barn vände sig om mot oss. En flicka i rolig mössa med tofsar sprang mot oss med armarna utsträckta.
Mamma, mamma! Jag är här!!!
Hon kastade sig mot Ingrids ben och började gråta, så bittert och hjärtskärande att tårarna rann även på mig.
Linnea, Linnea! Gatan mot oss sprang en pedagog. Hon försökte lyfta flickan, men Linnea höll hårt fast vid Ingrids ben.
Efter mycket om och men fick de loss flickan (pedagogen hade en chokladbit, det avgjorde saken). Vi lämnade barnhemmet nästan springande.
I bilen var det tyst. Ingrid var alldeles skakig, och även jag kände mig darrig. Jag svängde in till kanten för att andas ut.
Ingrid tittade ut och pekade mot skylten till butiken bredvid.
Utan att säga ett ord gick vi ut ur bilen, tog varandras händer och gick in i Barnens Hus.
För att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår flicka Linnea ska ha det finaste!
