Våren kom tidigt i år och med den tanken på att sälja vårt sommarställe i Roslagen. Mamma och pappa hade inte längre hälsan att sköta trädgården, och jag själv Ingrid hann aldrig med att hjälpa till mellan barn, jobb och vardag. Det var svårt nog att bara försöka hälsa på då och då, ännu svårare att hitta tid för att rensa ogräs eller plocka bär. Föräldrarna tvekade länge, men till slut bestämde de sig.
Jag kände mig mestadels lättad. Jag hade burit på dåligt samvete länge, för att jag aldrig kunde hjälpa till så mycket som jag önskat. Jag hade föreslagit flera gånger att de kanske borde sälja, och att vi i så fall kunde hitta något närmare oss här i Täby och då bara använda platsen till vila och umgänge, inte jordbruk. Egentligen längtade jag efter en plats där vi kunde sitta och läsa, ordna fika i det gröna och låta barnen springa fritt. För mamma och pappa handlade stugan mest om att koka saft och sylta, för mig var drömmen något annat.
Helgerna bara rusade förbi för mig och min man Anders. Han hade ett jobb där han ibland blev inkallad även på lediga dagar. Om vi for till stugan tog det flera dagar att återhämta sig efter all kroppsarbete. Så när de väl sålde huset var det en lättnad.
Några år gick. Livet rullade på, men innerst inne saknade jag ändå en plats på landet. Jag märkte att jag längtade inte efter odlingarna och måstena utan efter friheten. När vår tillvaro blev stabilare och Anders hade en mer regelbunden arbetstid, föreslog han att vi skulle köpa ett eget fritidshus.
Vi var överens från början: ingen nyttoträdgård. Kanske ett par äppelträd, och några bärbuskar så barnen kunde gå och småäta under sommaren men det skulle vara en plats för vila. Alla tyckte det lät perfekt, föräldrarna med.
Vi började leta runt Stockholm, åkte på visningar och bläddrade bland annonser. Till slut hittade vi rätt: en liten röd stuga med vita knutar utanför Norrtälje, lagom stor, omgiven av blåbärsris och med lite äppelträd och vinbärsbuskar. Säljaren var en äldre herre, Gösta, som blivit änkling och inte orkade sköta allt själv längre.
Köpet gick igenom. När vi fått nycklarna kändes det overkligt. Drömmen var sann! Huset var precis lagom att bo i året runt, även om vi sparade de stora renoveringarna till sommaren. Första veckan på landet andades vi bara ut, tog det lugnt och njöt.
Då började Gösta titta förbi. Han hörde av sig först och sa att han skulle hämta ett par saker. Självklart fick han det. Men snart började han klaga. Han såg att vi tagit bort en gammal buske, som ändå var död, och undrade vart krusbärsbusken tagit vägen. Han påstod att vi aldrig kommit överens om att ta bort den; han och hans fru hade planterat den för länge sen, och den hade varit viktig för dem.
Han gick runt hela tomten, och överallt hittade han någonting att klaga på. Vår stenlagda lilla grusgång, som vi tyckte var fin, tyckte han förstörde platsen där han brukat ha smultron. Efter ett tag blev det för mycket för Anders. Han sa tydligt ifrån: nu var huset vårt, papperen var påskrivna och vi bestämde själva över vår egen tomt.
Vi hade aldrig hört något om att Gösta skulle ha rätt att fortsätta använda tomten. Då hade vi nog aldrig köpt den alls. Gösta gick hem, men nästa dag dök han upp igen den här gången med en planta, som han genast började plantera där krusbärsbusken stått.
Anders frågade vad han egentligen höll på med och sa på skämt att om han ville ha tillbaka sitt hus, kunde han få köpa det igen för de pengar vi gett. Gösta ville inte alls det, men planterade sin växt ändå och gick därifrån. En stund senare kom vår granne Elsa förbi och såg förvånat på när Gösta höll på på tomten. Hon berättade att han käbblat med snart sagt alla i området sen hans fru gick bort, och att vi tyvärr nog kunde räkna med fler överraskningar.
Hon föreslog att vi skulle prata med samfälligheten så de kunde förklara för Gösta att det nu var vårt hus. Under tiden rörde han sig ändå obehindrat in på tomten när vi inte var där, hämtade saker och pysslade med småsaker.
Nästa morgon åkte Anders till jobbet han jobbar på ett byggföretag här i Stockholm. Han berättade för kollegorna, som skrattade och sa att vi fått mer än vi förhandlat om med på köpet kom det en granne!. Flera av dem kom ut och hjälpte oss sätta upp ett ordentligt staket. Några dagar senare, när Gösta kom för att gå in som vanligt, tog det stopp vid staketet. Han blev förbannad, försökte ta sig in ändå och gick sen iväg för att prata med samfälligheten.
Tydligen hade de redan hört talas om hans upptåg och sa tydligt ifrån att nu var det vi som ägde huset. Efter det såg vi honom bara en gång till, när han hämtade sina sista saker. Sen dess har vi fått vara i fred.
Jag kan inte låta bli att undra om det handlar om sorgen, ensamheten, eller saknaden av hans gamla liv. Ibland känns det nästan sorgligt men mest av allt är jag tacksam att vi nu har en plats där vi kan andas och låta barnen njuta av friheten.
