Jag minns en kväll för länge sedan, när jag reste hem till mina föräldrar i en andra klass-kupé på tåget. Jag fick överslafen och även om det var ganska trångt, skämdes jag inte över det. På underslafarna satt två kvinnor, båda med typiskt svenska namn, Ulla och Ingrid. Jag tänkte att jag kunde vänta på konduktören nere i gången, men redan då blev Ulla irriterad när jag klättrade upp till min plats.
När jag bestämde mig för att äta lite kvällsmat, försökte jag nå bordet. Kvinnorna satte sig demonstrativt på varsin sida om bordet, tysta och lugna, och smuttade på sitt kaffe med hembakt vetebröd, för att markera sina revir.
Skulle jag kunna få ta en snabb smörgås? frågade jag försiktigt.
Ung man, du har biljett till överslafen! Sparade du pengar eller? Du får äta där uppe! Vi måste försöka sova och inte ligga och känna doften av din mat. Och dessutom vill vi ha lite lugn och ro, svarade Ingrid bestämt.
Det stod klart för mig att jag inte skulle få något bord. Jag gjorde i ordning min bädd, kröp upp till överslafen med min burk snabbnudlar ett ovanligt val på svenska tågresor! Precis när jag skruvade av locket och började äta, fick tåget ett ryck hela min middag for ner på underslafen.
Nudlarna landade överallt, och ett långt, klibbigt band med pasta fastnade i Ullas noggrant uppsatta frisyr. Hela kupén såg ut som ett slags tågkök, och jag ville nästan både gråta och skratta.
Ung man, har du aldrig åkt tåg förr? Vet du inte hur man hanterar mat på tåget? Det här är ju hemskt! Ulla protesterade med indignation.
Jag gjorde det inte med flit! svarade jag, och började försiktigt plocka bort nudlar ur hennes hår.
Den natten spred sig en stark doft av snabbnudlar genom hela kupén. Till och med konduktörerna undvek oss, och Ulla ville tvätta sig men på det gamla tåget fanns varken bekvämligheter eller varmvatten.
Själv somnade jag gott, även om hungerskänslan efter nudeldoften satt kvar. Vad kan man säga? Det var ändå lite deras eget fel.
