6 juli 2023
Idag har jag verkligen funderat över livet, särskilt när det gäller min svärmor, Barbro. Hon är precis fyllda sextio. Hon har två barn, och bor tillsammans med sin make i en liten två-rumslägenhet i utkanten av Göteborg. Fast ordet tillsammans är egentligen missvisande. Det handlar snarare om att Barbro har härdat ut i många år. Hennes man, Lasse, har en svår personlighet självupptagen, högmodig och rätt kall. Allt hemma måste gå precis som han vill, annars blir det sura miner och spända stämningar. Jag har ofta undrat hur Barbro har orkat alla dessa år.
Barbro har alltså två barn min fru, Lovisa, och hennes bror Mattias. Lovisa och jag har varit gifta i tolv år nu. Vi köpte vår lägenhet på Hisingen med hjälp av ett bolån, och det känns ändå tryggt att vi håller i betalningarna. Alla extra slantar semesterersättningar, bonusar från jobbet åker direkt till banken för att minska lånet.
Både Lovisa och jag jobbar heltid. Vi får ihop det med betalningar, barnens aktiviteter, kläder ja, allt som hör livet till. Men Mattias lever faktiskt lite bättre än sin syster. Han har lyckats köpa på sig flera lägenheter inne i centrala Göteborg och ett sommarhus i Fjärås utanför stan.
En dag ringde Mattias till Lovisa och berättade något oväntat:
Mamma och pappa har bestämt sig för att skiljas, på mammas initiativ. De har redan sålt lägenheten och delat på pengarna. Jag lovade pappa att jag fixar boende åt honom, och du tar hand om mamma, sa han.
Lovisa blev tagen på sängen:
Vad menar du? Var ska hon bo? Du vet att vi bara har en tvåa och två barn. Vart ska hon ens sova?
Är det jag som ska lösa det? Ska du lämna din egen mamma? kontrade Mattias.
Erik lär ju knappast bli glad, svarade Lovisa (Erik är alltså jag).
Det bestämmer ni själva, sa Mattias kort och la på.
Mattias hade redan fixat så pappa Lasse skulle få bo i en av hans ettor på Linnégatan. Han behövde inte tänka mer på saken. Lovisa var tvungen att fundera över hur vi skulle göra med Barbro. Till slut bestämde hon sig hon tog ännu ett bolån för att ordna en liten lägenhet åt sin mamma. Överraskande nog blev lånet godkänt. Lägenheten registrerades i Lovisas namn, och insatsen täcktes med hälften av pengarna som Barbro fick efter försäljningen av gamla lägenheten. Resten skulle skjutas in allteftersom.
Detta innebär såklart ett större ekonomiskt ansvar för oss båda. Och även om jag älskar min fru, kan jag inte låta bli att känna att det här hamnade lite väl mycket på oss. Jag kommer på mig själv med att gå runt muttrande ibland, särskilt eftersom jag tycker att det inte är riktigt rättvist att barnen får ta hela bördan. I Sverige känns det annorlunda här kanske man väntar sig att äldre ska ordna sitt på egen hand, och skilsmässa när man är sextio ser ju många som lite udda. Men det är ju faktiskt Barbros liv, och hon har rätten att vara lycklig.
Min lärdom, efter allt detta, är att familjen alltid hittar en väg framåt, även när det känns svårt och orättvist. Men mest av allt förstår jag nu att ibland är det viktigaste att stötta dem vi älskar, även om det innebär att vi måste göra uppoffringar och vänja oss vid saker vi inte planerat för. Det kan vara jobbigt, men samtidigt tror jag att det är det som gör oss till familj.
