17 september
Jag heter Edvin, och ibland tänker jag tillbaka på hur livet har format mig. Jag var sladdbarn i min familj, och mina föräldrar gav mig en trygg och kärleksfull uppväxt hemma i Göteborg. Allting verkade möjligt då, men livet förändrades abrupt när jag var tjugo. Först gick mamma bort och kort därefter även pappa. Eftersom jag gjorde värnplikten och var stationerad långt bort kunde jag inte ens närvara på begravningarna den sorgen bär jag fortfarande med mig.
När lumpen var över och jag återvände hem, fann jag min mosters familj i lägenheten. Känslan av att stå utanför, att inte bli behövd längre, blev övermäktig. Jag packade ihop mina få tillhörigheter och stack utan att se mig om. Jag bodde ett tag hos en kompis, men rätt snabbt märkte jag att även där var jag mest i vägen. Utan några besparingar och utan annat val lyftade jag upp mot Sundsvall i jakt på jobb.
Via en bekant fick jag chansen att jobba på en byggarbetsplats. De lovade hygglig lön, gratis mat och tak över huvudet. För första gången på länge kändes livet lite ljusare. Men allt rasade igen när entreprenören plötsligt lämnade oss i sticket. Vi blev utan lön, och de flesta lyckades ordna hjälp hem genom vänner. Men jag stod där, med varken ID-kort eller vänner i stan.
Hungern gnagde, och nätterna tillbringade jag antingen på centralstationen eller i portuppgångar. Jag letade mat i soptunnor och mina kläder blev snabbt slitna. Ingen ville anställa någon som såg ut som jag. Ändå, på något vis, höll jag ut.
Mitt i allt mörker mötte jag en kvinna som hette Tora. Hennes utseende vände få huvuden, men det var hennes värme och omtanke som verkligen stack ut. Tora pratade alltid vänligt med mig, gav mig matpaket och stannade upp för att lyssna.
Efter ett tag drabbades jag av lunginflammation och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset. Personalens vänlighet överraskade mig. De klippte mitt hår, gav mig rena kläder och lät mig vila. Det bästa var ändå att Tora ofta kom förbi och muntrade upp mig. När jag skulle skrivas ut väntade hon på mig vid akuten med nya skor, kläder och en rejäl kram. Utan att tveka följde jag med henne hem.
Toräs lillebror hjälpte mig fixa nya papper, och till slut ordnade jag ett jobb på en bilverkstad. Med tiden växte kärleken fram mellan Tora och mig. Vi gifte oss och lyckan har för första gången på länge känts självklar trots allt vi gått igenom.
Jag har insett att ibland bär livet iväg åt oväntade håll, men med rätt människor vid sin sida kan man komma igenom nästan vad som helst. I med- och motgång har jag lärt mig att människors godhet är starkare än all motvind.
