Efter att jag och min man gifte oss var jag omtumlad av lycka, förutom min man hade jag också en svärmor som jag hade en ganska god relation med. Det var svårt att komma varandra riktigt nära. Så här var det ända tills jag upptäckte att jag är gravid.
Under hela graviditeten gick det ändå hyfsat, hon gav mig råd och jag lyssnade, hon berättade historier och lärde mig saker om föräldraskap.
Men när vår dotter väl föddes fick jag så starka modersinstinkter att jag slutade lyssna på hennes råd. Jag bemötte hennes tips mer kyligt, men försökte ändå dölja min ovilja.
Men när jag insåg att hon gjort sig av med allt vi fått till barnet, blev jag verkligen upprörd! Min syster hade ju gett oss så mycket fina saker efter min brorsdotter nästan helt nya och knappt använda. De var i perfekt skick. Men min svärmor har tydligen en helt annan syn på begagnade barnsaker. I hennes värld ska man absolut aldrig använda andra barns prylar. Oavsett!
Och det gällde även när prylarnas skick var som nytt. Allt hamnade rätt i soporna.
Till en början märkte jag inte att sakerna saknades, men när jag mindes de där fina små barnskorna jag sett där, var allt borta. Jag frågade henne rakt ut, och då erkände hon att hon slängt allt. Jag är verkligen inte någon som bråkar i onödan, men det här var verkligen inte okej. Än i dag kan jag inte förlåta min svärmor för det.
Varför kunde hon åtminstone inte ha frågat mig först?
