När det är dags för bröllop i en familj är det stora känslor för alla inblandade. Giftermålet fyller oss med både iver och glädje.
Av någon anledning ser människor ofta bara på saker från ett håll, trots att allt, precis som ett mynt, har två sidor.
Nej, jag påstår inte att äktenskap är något förskräckligt. Men många kvinnor tror fortfarande att lyckan bara finns i giftermål och i att bilda familj. Ofta förstår unga tjejer inte riktigt vad äktenskap innebär och vad det faktiskt kräver.
Deras främsta dröm är att gifta sig, och sedan tror de att allt ordnar sig automatiskt.
Låt mig berätta om mina egna erfarenheter. Jag trodde själv att om jag gifte mig med mannen jag älskade och fick barn skulle jag vara den lyckligaste personen i världen.
Men tyvärr förde äktenskapet med sig en hel del nya svårigheter. Vi hade inte ens hunnit spara ihop till ett hem innan jag fick reda på att jag var gravid. I dagens Sverige är det inte billigt att skaffa barn.
Vi blev glada när vi fick veta att vi väntade barn. Min man arbetade i sitt eget lilla företag medan jag var hemma på föräldraledighet, orolig för ekonomin hela tiden. Jag talar inte ens om att försöka spara till en bostad. Att vara mama var otroligt tufft. Min son, Oskar, var orolig och sjuk mest hela tiden, jag sov för lite och nerverna var på helspänn ibland till den grad att jag knappt visste vad jag gjorde. Det hände att jag funderade på att bara gå därifrån. Man inser, det är inte alla kvinnor som reder ut att hålla ihop familjen livet ut.
Det önskar jag att jag insett tidigare. När min son var två år gammal gick min man, Henrik, i konkurs med sitt bolag. Han föll in i en djup förtvivlan. Och där det finns förtvivlan finns det ofta några snapsar för mycket. Det slutade med att jag själv behövde ta tag i situationen. Jag anmälde Oskar till förskolan och lyckades hitta två heltidsjobb. Jag kämpade järnet för att klara oss, medan min man låg utslagen och sov ruset av sig. Det var så tungt och så slitande att jag ibland ville skrika rakt ut. Hade jag varit ensam, hade jag fixat både pengar, tröttheten och mitt eget psyke.
En dag bad jag min svärmor, Birgitta, prata med min man. Jag orkade inte mer. Jag var helt ärlig och sa att jag mådde dåligt, att jag kämpade med allt och nästan hade nått min gräns.
Jag hoppades på stöd, eller i alla fall några uppmuntrande ord. Men min svärmor sa bara: Du är inte den enda som har det jobbigt. Men du är kvinna, och därför måste du bära det här. Det anstår sig inte en kvinna att vara svag.
Kvinnan ska vara det som håller ihop familjen, därför ska du bita ihop när du vill skrika och torka bort tårarna innan någon ser dem. Vilken lott livet än ger dig, acceptera och gå vidare. Klaga inte!
Hennes ord träffade mig rakt i hjärtat.
Och hon är själv kvinna, och jag vet att hon haft sitt. Hennes man var också lat, men i stället för att ge stöd hade hon bara lärt sig att härda ut. Men hur länge ska man härda ut? Vi har bara ett liv och det är meningen att vi ska leva det så gott och glatt vi kan. Visst möter vi hinder, men det ska inte vara såhär tungt. Det måste vara en kvinnas öde att vara glad och älskad.
