Jag drömde att jag hade städat hela huset sopat underligt runt krökta hörn och polerat golvplankor som böljade fram likt vågor på en klar sjö. Men just då kom min svärmor, Märta, gående och strödde medvetet rester av skalade solrosfrön över de skimrande, nyskurade brädorna. Jag betraktade Märta med förundran hon gjorde det avsiktligt, allting var så tydligt; ändå var det som om tiden darrade till och all logik försvann.
“Mamma Märta, varför gör du så här? Jag såg ju att du ville!”
Märta vände sig långsamt mot mig, med ett kallt flin och sa:
“Du får göra om det! Ingenting händer med dig ändå!”
Segrande över sin egen lilla fars, kröp hon tillbaka i sängen, som just då svävade och snurrade mot taket. Jag gick tyst till rummet där sopborsten och skyffeln stod och började sopa solrosfröskalen, trots att golvet hela tiden försvann och dök upp igen under mina händer.
Svärmor öppnade ett gammalt exemplar av Dagens Nyheter, fast bokstäverna rann ned som svarta droppar medan hon läste för tionde gången.
“Varför denna ovänskap, Märta? Vad har jag gjort för att du alltid fnyser åt mig? Jag lagar mat, tvättar, skurar, och min dotter Linnea hjälper dig alltid! Varför?” frågade jag, men Märta vek ihop tidningen till en origami-båt och seglade iväg i tystnad.
Tårarna rullade ur mina ögon som små pärlor och föll genom golvet. Jag avslutade städningen, sedan fick jag tvätta kläder som blivit till mossa och sedan svävade jag till Grönsaksboden som fylldes av rotfrukter som växte ut ur hyllorna.
Alltid så mycket att göra hemma; när jag arbetade gled tiden förbi som en stilla vintrig dag utan sol. Min man, Olle, var borta sedan många år han gled bort under ett konstigt snöoväder då Linnea bara var åtta. Direkt efter begravningen, när småfåglar sjöng från gardinen, sa Märta:
“Du stannar hos mig! Jag släpper inte iväg dig alla i byn skulle tycker jag är hjärtlös annars!”
Jag hade egentligen inget annat val. Min syster och hennes två ungar bodde med våra föräldrar; där fanns inte plats för Linnea och mig. Jag hade såna förhoppningar om att vi skulle lära oss leva tillsammans trots Märtas griniga humör, men inget mirakel skedde och alla drömmar rann ut i det eviga svenska regnet.
Bland folk behandlade Märta mig vänligt men när vi var ensamma så blev jag hackad på, hon sa att jag måste göra som hon ville:
“Du är helt värdelös! Vem skulle vilja ha dig? Ingen man kommer titta på dig! Du har ett barn! Stanna kvar med Linnea och mig! När jag dör får du huset, men gör du inte som jag vill, går huset till någon annan och du får ingenting!”
Det skrämde mig så; jag fogade mig för Linneas skull, gjorde allt så livet skulle bli fint för henne.
Men Märta levde vidare, gammal som en tall. Hon klagade aldrig på hälsan. Hennes pension på 15 000 kronor i månaden gick bara till henne själv. Hon brukade skicka ut mig för att köpa det bästa, det godaste, från ICA.
Jag insåg för länge sedan att jag begick ett misstag. Jag borde aldrig stannat kvar; nu har jag fått tåla denna förnedring så länge. Linnea går nu på universitetet hon har en fin pojkvän, Oskar, de ska gifta sig till sommaren. Efter bröllopet flyttar Linnea till hans blå vindsvåning. All min förhoppning är att Linnea ska lyckas.
Jag känner sorg över mig själv, över ett liv som blev förfelat och gick vilse bland svenska björkar och evigt grå skymning…
