En sval höstdag stod jag och väntade på bussen vid hållplatsen. Regnet började falla mjukt, och det var bara fem minuter kvar till avgång. För att slippa bli blöt gick jag in i väntrummet, satte mig ner och plockade fram mobilen för att läsa dagens nyheter. En äldre kvinna med glimten i ögat slog sig ner bredvid mig. Vi började prata genast, mest om vädret och andra vardagliga saker. Hon verkade angelägen att få samtal, och ganska snart delade hon med sig av sin livshistoria.
Hon berättade att livet varit tufft för henne. En plötslig tragedi hade gjort henne hemlös. Hennes hus i Gävle var från början byggt för två familjer hon bodde i ena halvan, och i den andra ett ungt par. Under en fest i grannens del började det brinna. Elden spred sig och förintade hennes hem. Visserligen lyckades hon rädda några få ägodelar, men större delen gick förlorad.
Utan tak över huvudet flyttade hon in hos sin dotters familj i Umeå. Men redan efter bara en vecka blev hon ombedd att lämna. Dottern menade att mormor bara var en börda och att det inte längre fungerade. Det gjorde ont att höra hur någon som gett så mycket till sin familj blev behandlad på det viset.
När jag frågade var hon bodde nu berättade hon att hon hade tagit sin tillflykt till ett tomt hus i en liten by utanför Sundsvall. Jag erbjöd henne hjälp, men hon tackade vänligt nej och sa att hon klarade sig. Efter vårt samtal följde jag henne till bussen och tog ett foto på henne och bussen med byns namn synligt. När jag kom hem kunde jag inte släppa tanken på henne så jag kontaktade byföreståndaren. En vecka senare åkte jag dit igen med mina vänner, som arbetar som snickare och rörmokare.
Tack vare byföreståndarens råd och fotot på hennes lilla stuga visste vi vad som behövde göras. När vi kom fram blev vi djupt berörda av hennes boendeförhållanden. Det saknades golv och tak, och det var problem med vatten och avlopp, mycket på grund av dålig ekonomi.
Vi hjälptes åt och arbetade i en vecka. Med stöd från kunder och generösa donationer, både i kronor och material, lyckades vi återställa hennes hem. Hon fick rinnande vatten och ett fungerande badrum. Vi bytte tak, putsade väggarna och lade nytt golv i de två små rummen i stugan. Hon omfamnade oss alla och torkade glädjetårarna som rann ner för våra kinder.
Vår omtanke spred sig snabbt, och snart hjälpte hela byn till. Vi fick hjälp med att sätta upp ett staket, städa tomten och blev hedersgäster vid en middag där vi bjöds på klassiska svenska rätter. Några erbjöd till och med boende för att vi skulle kunna stanna längre. Den här upplevelsen har övertygat mig om den kraft som ligger i gemenskap och medmänsklighet en påminnelse om att tillsammans kan vi förändra människors liv, och att ibland är vänlighet det enda som behövs för att värma någons hjärta.
