Ingen har sårat mig djupare än min före detta make.
Vi har inte setts på tre månader. Sist vi möttes skjutsade jag vår dotter, Ingrid, hem till honom över helgen i min bil. Det har bara gått tolv veckor, men ändå ser han fullständigt förändrad ut.
I flera år bad jag honom gå ner i vikt, men han ville aldrig lyssna. Han fortsatte att äta snabbmat, drack sockerstinna läskedrycker och låg alltid på soffan när han var ledig. Att få honom ut, än mindre till gymmet, var som att försöka locka en björn ut ur idet. Men nu ligger där en yogamatta mitt på vardagsrumsgolvet i hans lilla lägenhet vid Slussen, som en grön matta i en förlorad skog. Han bär en ny frisyr och kläderna är pressade och rena, trots att han aldrig haft någon som tog hand om honom. I flera år försökte jag lära honom starta tvättmaskinen men plötsligt kan han allting själv, som om han föddes ur en diskmaskins virvel.
Så vi pratade…
Jag hörde nog. Han sade att jag alltid underskattat honom under äktenskapets grå år, och att det gjorde honom till en ohyfsad typ. Men nu var han förändrad, och jag och Ingrid passade inte längre in i hans dröm. Han har en ny relation, som han är lycklig i. För henne tränar han, slipar sin karaktär och sparar pengar i svenska kronor. Det var som ett slag mot bröstet. Han hade inte ens knäppt upp skjortan för mig eller vår dotter men för en annan kvinna hade han vänt ut och in på sig själv.
Folk säger att man får vad man ger, men min exman var aldrig någon som gav tillbaka. Jag älskade honom, respekterade honom, ibland kommenterade jag saker, men han trodde aldrig att något behövde ändras. Och från honom fick jag aldrig någonting…
Även efter vårt uppbrott är hans självupptagenhet större än längtan efter barnet han knappt sett på månader. Jag önskar att han fått gå i mina skor ett tag, kämpa och ändå inte få annat än tomma blickar tillbaka. Men vem vet egentligen vad drömmarna vill säga i ett Sverige där norrskenet svävar över hustaken och tystnaden är det enda svaret.
