Jag och min man har lyckats, helt själva, genom svett, tårar och ett antal misslyckade försök med surdegsbröd medan våra småsyskon i princip har fått rulla på en räkmacka hela vägen genom livet tack vare våra föräldrars plånbok. Vi tycker inte att vi är värda någon särskild bonus eller så, men man kan undra varför föräldrarna tyckte det var så extremt viktigt att hjälpa de yngre syskonen, medan vi bara fick höra Lycka till!
Jag minns särskilt när pappa glatt gav lillebror en splitter ny Volvo (själv nöjde han sig med sin gamla Saab), och kort därefter flyttade lillebror och hans fru in i en toppfräsch lägenhet i Vasastan ärvd från morfar så fort de knutit slöjan. Skillnaden i ålder mellan mig och brorsan är tio år, men innan han gifte sig hade föräldrarna knappt bjudit oss på kaffe. Men så fort det blev tal om stora nyheter för brorsans del, flög lägenhetsnycklarna över bordet och det var inget snack om saken.
Jag försökte en gång höra med min mamma om vad det här handlade om; varför var hela kalaset reserverat för brorsan? Mammans svar var ungefär lika tröstande som en iskall vintervind: Har ni ens frågat om hjälp? Har ni inte sett vilket skick ert hem varit i? Eller att ni saknar bil? Och när min man och jag kämpade för att sätta ihop vårt lilla familjehem blev vi så trötta att vi nästan lutade oss mot bokhyllan för stöd men vi vågade knappt ens ringa barnmorskan när bebisen var förkyld, rädda att hon skulle anmäla oss till socialen för att vi bodde halvt utblottade.
Samtidigt, min mans syster hon var föräldrahjälte på heltid i sin familj. Svärföräldrarna flyttade ut på landet, någonstans i Sörmland, bara för att låta henne ta över deras citytrea i Uppsala och få lite privatliv. Att de själva sen fick pendla timmar till och från staden, det var visst någon sorts folksport. Men svägerskan, hon ringde dem om det var minsta torsk i frysen. Svärföräldrarna kom varje helg och fyllde på kylen innan de skumpade tillbaka till ko-lukten.
En dag samlade jag modet och frågade min egen mamma rakt ut varför brorsan fick allting serverat medan vi fick klara oss med knäckebröd och extrajobb. Svaret var lika befriande som ett aprilskämt: Ni har ju aldrig bett oss om hjälp. Som om man automatiskt ska få instinkt att börja tigga, bara för att det är lite tufft. Hennes ord fastnade som kladdkaka mellan tänderna, och det ömmar fortfarande när jag tänker på den där orättvisan det gör det för min man också.
Kort sagt, den här skillnaden i hur vi barn har blivit behandlade har lämnat ett envist litet sår av orättvisa. Man kan bara gissa varför våra föräldrar valde att sätta olika ribba för oss, men det har verkligen lett till ett par extra grå hårstrån, några bittra skämt och ett ständigt behov av att i smyg jämföra bilar på parkeringen.
