Trots att vi redan sparar in på allt, har min man uttryckt sin önskan att spara ihop pengar till en lägenhet åt vårt barn. Igår, direkt efter senaste lönen, sa han bestämt till mig: “Nu börjar jag spara till att köpa en bostad åt vår son.” Men jag blev inte glad över det uttalandet. Jag ska förklara varför.
För över tio år sedan kom min man till Stockholm för att försörja sig. Han arbetar inom bygg inget lätt jobb. Innan vi träffades, brukade han skicka nästan hela sin lön hem till sin mamma i Göteborg och behöll bara lite fickpengar själv. Hans arbetskamrater sa åt honom att han borde spara till en egen bostad, men han ville hellre ge allt till sin mamma. Hon hade två söner till som också hjälpte till, men ingen av dem skickade allt som min blivande make gjorde.
Efter vårt bröllop flyttade vi in i min mammas och mormors gamla lägenhet i Södermalm, vars väggar inte sett en riktig renovering på decennier.
Till en början var min man snäll och kärleksfull mot mig. Mot min mamma och mormor var han betydligt mer reserverad, men jag trodde att det bara var tillfälligt, att han snart skulle mjukna. Det gjorde han, men tvärtom det blev sämre. Han började dricka mer och mer, blev ofta otrevlig mot mig och min mamma, klagade på den slitna lägenheten. Det mest förnuftiga hade då varit att skilja sig, men min man ville genast att vi skulle försöka få barn. Min kärlek och naivitet fick mig att tro att det skulle bli bättre när vi fick barn så jag blev gravid och vi fick en son.
Tyvärr blev det i stället värre. Pengarna räckte aldrig till. Min föräldrapenning gick nästan helt till blöjor, även om vi hade gemensam ekonomi.
Min mamma betalar räkningarna från sin lilla lön. Hon köper också dyra mediciner till mig eftersom jag har en kronisk sjukdom. Resten av pengarna lägger hon på mat och hushållsvaror. Min mormor försökte spara sin lilla pension till sin egen begravning. Hon hade fått ihop en bra summa, men gav oss allt till vårt bröllop.
Min man hoppades att hans släktingar skulle ge oss pengar till bröllopet, men ingen av dem gjorde det. Vi ställde ändå till med stort bröllop för mormors sparpengar och hans lön. Vi hade kunna firat mindre, men min man ville ha ett ordentligt kalas.
Under sju år som gifta har han fortsatt stötta sin mamma ekonomiskt. Under den tiden hann hennes hem bli totalrenoverat, och min man köpte nya vitvaror för egna pengar. Flera gånger har jag under ekonomiska kriser råkat hitta de gömda pengar han lagt undan för att skicka hem till Göteborg. Det ledde varje gång till bråk, och varje gång lovade han att det skulle vara sista gången.
Efter hans mammas bortgång, valde min man och hans storebror att avstå från sitt arv till förmån för deras yngsta bror för att de ville visa sig storsinta (enligt mig: dumdristiga). Fastän lilla brodern knappast hjälper familjen nu, valde min man ändå att avstå. Alla våra pengar har han först lagt på sin mammas bostad, sen på vår, och nu har han lämnat arvet, så han inte fått något tillbaka. Han vägrade lyssna på mina böner om att åtminstone ta emot arvet han hade rätt till enligt svensk lag.
Efter att vårt barn föddes förändrades han helt: han blev otrevlig mot mig, snålade när det gällde matvaror och sådant som jag verkligen behövde … Han bråkade med min mamma utan anledning. Drickandet blev bara värre. Jag kan inte skilja mig barnet är för litet, och med min sjukdom vet jag inte om jag blir frisk igen. Det ryktas dessutom att jag kan bli uppsagd när föräldraledigheten är över än så länge har jag inget val, jag klarar mig inte utan honom.
Han utnyttjar mitt svaga läge. Ofta påminner han om att både jag, vår son och mormor lever på hans lön. Säger att han tröttnat på att försörja oss alla, trots att han vet att vi har gemensam kassa med mammas, mormors, min och hans inkomst.
Flera gånger har vi pratat om att köpa en bostad till vår son det är min stora dröm. Men det är bara en dröm än så länge, eftersom vi aldrig har nog pengar. Men igår sa min man att han nu tänker lägga undan en tredjedel av sin lön. Det skulle innebära att vi alla måste snåla ännu hårdare och leva på gränsen, kanske i många år och det vill jag absolut inte gå med på. Men min man bestämde att det skulle bli som han sagt.
Jag är rädd att han egentligen inte vill köpa något till vår son, utan sparar för sin egen skull. Med tanke på hur ansträngda våra relationer är känner jag att han vill spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna oss, och offra vår levnadsstandard för sin egen frihet.
Jag berättade om mina farhågor. Han svarade att han också är rädd att jag i framtiden skiljer mig och kastar ut honom ur lägenheten. Flera gånger i stridens hetta har jag hotat med att göra precis det, men i själva verket vill jag inte det. Och om han bara slutade vara elak mot min mamma och mormor, skulle jag aldrig nämna det mer.
Men han verkar inte ha bråttom att förändras. Livet med honom har blivit en mardröm för mig och min familj. Jag ser ingen utväg än.
