Min mamma har ett hus i utkanten av Stockholm. Varje sommar brukar vi, enligt min mammas initiativ, åka dit för att fixa, renovera och arbeta i trädgården. Nyligen installerade min make en pool där. Det finns även ett litet lusthus i trädgården. Sedan min bror gifte sig har han slutat komma dit. Hans fru, som heter Ingrid, ville aldrig följa med och satte tydligt gränser: från och med nu kommer vår familj, vårt liv och våra intressen först allt annat får stå åt sidan. Om något ska göras där ute får mamma hyra in hjälp.
Mamma är inte arg på Ingrid, hon försöker förstå. Den här sommaren blev det ändå för mycket för mamma. Hon orkade inte åka till stugan, men hon oroade sig för trädgården och jorden nu fanns det ingen som tog hand om den.
Mamma bad min bror att plantera något, men Ingrid övertygade honom att låta bli. Jag och min man tyckte att det skulle vara skönt att komma ut till landet, få frisk luft och hjälpa till. Dessutom skulle mamma slippa oroa sig.
Vi köpte plantor och frön, rensade marken, planterade om rabatterna, och skötte om växthuset. På söndagar vilade vi och gjorde allt enligt mammas önskemål.
Förra helgen besökte vi min mans föräldrar, så ingen var i stugan. Som det visade sig, hade min bror och Ingrid åkt dit.
Följande helg, när vi kom tillbaka till stugan, blev vi chockerade. Någon bodde där! Jag knackade på dörren, men ingen öppnade. Ingrid kikade ut genom fönstret och sa:
Vi har hyrt ut vår lägenhet för att spara ihop pengar till semester, så vi bor här så länge. Om ni undrar, vi har inte bjudit hit er.
Vet mamma om det? frågade jag. Självklart, hur tror du att vi har nycklarna? sa Ingrid.
Jag ringde mamma. Ja, jag gav nycklarna till din bror, han sa att han skulle hjälpa till. Mamma, de bor här, de hjälper inte till. Ingrid gör ingenting och släpper inte ens in oss.
Vad menar du, bor de där? undrade mamma. Ja, de har flyttat in här, hyr ut lägenheten och sparar till semester. Jag gav mamma hela bilden.
Om de sköter trädgården, vattnar och rensar ogräs kan de vara kvar. Om inte, då får du jaga ut dem. De vet så väl hur de ska komma hit på hösten och plocka allt utan att röra ett finger. Säg att det är deras ansvar nu att ta hand om stugan. bestämde mamma. Jag knackade igen. Vad är det nu? tjurade Ingrid. Jag berättade om mammas beslut. Ingrid svarade: Jag tänker absolut inte göra något här. Jag har tid för manikyr, inte för trädgård. Ska jag vara er slav? Och om vi odlar något, varför tror du att vi ska dela med oss? Vill du ha något får du köpa det. Allt tillhör oss nu. Självklart måste jag kasta ut dem. De lyssnade inte, så mamma fick tala direkt med dem. Hon bad dem flytta ut.
Men var ska vi ta vägen? Någon bor ju i vår lägenhet! ropade min bror. Ge dem pengar då, föreslog jag.
Det går inte, pengarna är borta jag köpte örhängen till Ingrid, sa min bror. Vi får inte tillbaka värdet om vi försöker sälja dem. Vad ska vi göra nu då? Inte mitt problem. Man borde i alla fall meddela mamma innan man gör något sånt. Och verkligen, det är väldigt oförskämt att bara flytta in utan att fråga. Ingrid och min bror åkte till hennes mamma, sände mig onda blickar och muttrade att de aldrig tänker komma tillbaka. Nu får ni klara er själva!
Men något säger mig att de är tillbaka till hösten med stora kassar, redo att plocka äpplen och potatis utan att ha hjälpt till.
Det är märkligt hur vissa tror att de bara kan ta och ta, men glömmer att livet i längden handlar om att ge och vara rättvis mot varandra. Vi måste ibland ge för att kunna få och respektera dem som gjort jobbet, för annars förlorar vi något viktigare än bara skörd: vi förlorar tilliten.
