Tills jag var trettioåtta år gammal hade mamma och pappa inte fått några barn. Läkarna hade inget svar, de ryckte på axlarna det verkade vara ett mysterium. Mamma gav till slut upp hoppet; hon accepterade att hon kanske aldrig skulle bli förälder. Pappa verkade inte bry sig alls, han log och sa: Oroa dig inte, det är ingen fara. Det var som att han inte hade något behov av barn.
Men mamma, trots att hon var utmattad och tom på hopp, bad till Gud om att få åtminstone ett barn. Och om det var Guds vilja eller bara tillfällig tur, så blev jag född.
Mamma blev överlycklig, hennes lycka visste inga gränser. Men vid det laget hade pappa redan tröttnat på henne och blev stressad varje gång jag grät om natten. Ett år senare föddes mina tvillingbröder. Mamma tackade Gud högt och tydligt nu var hon äntligen, och för alltid, mamma. Men pappa? Barnen betydde alltjämt ingenting för honom. Han bestämde sig för att lura mamma.
Han fick henne att gå med på att sälja lägenheten; han sa att vi behövde ett större hem. Han skulle sälja den, köpa en större och ta en del på lån. Mamma trodde på honom. Men så fort pappa fick pengarna, försvann han. Än idag vet vi inte vart han tog vägen.
Så lämnade han mamma ensam med tre barn utan tak över huvudet. Vart skulle mamma nu ta vägen? Hon flyttade in hos sina föräldrar. Så där bodde vi allihop tillsammans vi fyra plus mormor och morfar i två rum. Vid det laget var mammas tillit till män och relationer försvunnen. Hon fick kämpa hårt att försörja och klä tre barn var verkligen inget att skratta åt.
Så levde vi, år efter år. Några år senare gick mormor bort, sedan morfar också. Det blev mer utrymme, men tomheten fanns kvar. En sommardag tog mamma oss till parken, där det fanns en lekplats. Vi brukade gå dit ofta, och en dag började en man i hennes ålder prata med henne. Mamma avvisade honom, gång på gång. Varje gång vi gick till parken försökte han igen, tills mamma till slut gav efter och gav honom sitt nummer. De började träffas och gick på deras första dejt.
Två månader senare flyttade vi till en stor trerumslägenhet tillsammans med Magnus. Han blev vår styvpappa. Att säga att vår barndom blev lycklig är en underdrift från den stunden blev livet varmt och tryggt. Magnus tog vår fars plats han delade våra segrar och tröstade oss i våra motgångar. Nu är vi alla vuxna, och Magnus är vår pappa. Jag har lärt mig att en kvinna med barn inte alltid är en börda det finns alltid chans till lycka. Min biologiska pappa flydde från oss, men Magnus, som en riktig man, tog oss till sig och gjorde oss lyckliga.
