Trots att vi redan sparar in på precis allt, uttryckte min man sin önskan att börja spara pengar till en lägenhet åt vårt barn. Igår, efter att han fått sin senaste lön, sade han bestämt till mig: Jag tänker spara till en bostad åt vår son. Men jag blev inte glad över detta besked. Låt mig förklara varför.
För över tio år sedan kom min man till Stockholm för att försöka tjäna lite pengar. Han är byggnadsarbetare ett krävande jobb. Innan vi träffades brukade han sända nästan hela sin lön till sin mamma hemma i Umeå och behöll bara lite fickpengar för sig själv. Hans arbetskamrater uppmuntrade honom att börja spara till eget boende, men han ville hellre ge allt till sin mamma. Han har dessutom två bröder som också hjälpte till, men inte i samma utsträckning.
Efter att vi gifte oss flyttade vi in hos min mamma och mormor i deras gamla lägenhet på Södermalm som inte sett en renovering på många år.
I början var min man omtänksam och kärleksfull. Han var mer reserverad mot min mamma och mormor, men jag trodde det var tillfälligt och att han så småningom skulle ändra inställning. Men efter ett år blev det istället sämre. Han började dricka mer, han blev hård och elak både mot mig och mamma. Han kritiserade oss för att vår lägenhet inte var fräsch. Förnuftigast hade väl varit att skilja oss redan då, men min man ville gärna att vi skulle skaffa barn. Min kärlek och min blåögda tro på förbättring fick mig att gå med på det vi fick en son.
Livet blev bara tyngre. Pengarna räckte aldrig, min föräldrapenning gick direkt till blöjor och barnet. Allt vi hade var en gemensam kassa.
Min mamma betalade hyran och räkningarna med sin magra lön. Hon köpte också mina mediciner jag har en kronisk sjukdom. Resten av pengarna gick till mat och basvaror. Mormor hade sparat sin lilla pension för sin begravning, men överlämnade alla sparpengarna till vårt bröllop.
Min man hoppades att hans släktingar skulle bidra till bröllopet, men ingen skickade något. Vi hade ändå ett stort bröllop tack vare min mormors pengar och hans lön. Fast vi kunde ha firat enklare, ville han ha en storslagen fest.
Under våra sju år ihop har han fortsatt att hjälpa sin mamma ekonomiskt. Hennes hus i Umeå blev totalt renoverat och alla vitvaror han köpte åt henne betalades med våra pengar. Flera gånger, när vi själva hade svårt ekonomiskt, hittade jag undanstoppade pengar som han sparat tänkta till sin mamma. Det ledde till flera gräl och han lovade många gånger att sluta med det.
När hans mamma gick bort var han och hans äldre bror generösa (eller enligt mig, dumdristiga) nog att avstå från sin del av huset till förmån för yngsta brodern.
Så rent krasst: han har investerat i sin mammas hem, offrat vår ekonomi, och nu avstod han dessutom sin möjliga arvslott nu har han inget alls kvar därifrån. Han ville inte lyssna på mina böner om att åtminstone ta ut det som lagligt var hans.
Efter att vårt barn föddes förändrades han ännu mer. Han blev snål, köpte knappt mat och nödvändigheter, bråkade med min mamma utan anledning och drack allt oftare. Jag kan inte tillåta en skilsmässa just nu vårt barn är litet, och jag är sjuk och vet inte om jag blir frisk. Dessutom finns rykten om att jag kan bli uppsagd när min föräldraledighet tar slut jag kan inte klara mig utan min man.
Han verkar njuta av min osäkerhet. Flera gånger om dagen påpekar han hur han försörjer mig och tre generationer kvinnor. Han är trött på att ta ansvar för oss alla, säger han. Han vet dock mycket väl att vi lever på pengar från alla: mig, mamma, mormor och honom.
Vi har ofta pratat om drömmen att köpa en egen bostad till vårt barn men med vår ekonomi har det stannat vid en dröm. Igår insisterade min man igen på att spara en tredjedel av sin lön varje månad. Det betyder att vi andra måste dra åt svångremmen ännu hårdare kanske i all oändlighet och leva på ingenting. Det vill jag inte.
Jag misstänker att han inte riktigt sparar till vår son, utan egentligen för att ha en egen buffert så han kan lämna oss även om det innebär att vi får lida ännu mer.
Jag berättade om mina farhågor för honom. Han sa att han är rädd att jag i framtiden ska skilja mig ifrån honom och kasta ut honom. Flera gånger, när jag varit särskilt arg, har jag hotat med det även om jag egentligen inte vill. Skulle han bara sluta vara elak mot min mamma och mormor, skulle jag aldrig göra något sådant mot honom.
Men min man har ingen brådska att ändra på sig. Vardagen tillsammans har blivit som en mardröm, både för mig och mina närmaste. Jag ser ännu ingen tydlig väg ut.
Men livet har lärt mig något: Visst kan man spara pengar, men den största tryggheten och värmen bor inte i nya möbler eller fyra väggar. Den bor i respekt, omtanke och ärliga samtal och det är något man aldrig får förlora, även när ekonomin är ansträngd. Annars är det lätt att alla rikedomar tappar sitt värde.
