Dagbok, 14 februari
Jag vaknade av ett envist ringsignal från mobilen alldeles för tidigt för att vara rimligt. Ljudet skar som en yxa genom drömmen, och plötsligt låg jag klarvaken i halvmörkret, med huvudet tungt som bly. Rullgardinen var neddragen, så sovrummet låg ännu i dunkel, bara mobilens skärm lyste svagt och visade 05:45. Jag sträckte mig, gnuggade trötta ögon, försökte fokusera och såg till slut vem som ringde.
Ja, mamma? rösten var fortfarande tjock av sömn. Vad har hänt nu?
Hennes röst darrade så där som bara oron kan få en människa att låta: skör och bruten på mitten.
Lina, pappa har blivit inlagd på sjukhuset. Hjärtinfarkt.
Jag satte mig tvärt upp i sängen. Telefonen kändes iskall i handen och jag höll den så hårt att knogarna blev alldeles vita. Tröttheten var som bortblåst, allt inom mig stelnade till is och världen blev plötsligt overkligt tyst.
Jag förstår, svarade jag så jämnt jag kunde, fastän hela bröstkorgen drog ihop sig i en hård knut.
Kommer du…? Han ligger på intensiven, det är allvarligt, Lina… Jag är så rädd…
Jag vet inte, mamma. Jag vet faktiskt inte om jag vill, sa jag efter en stunds tystnad. Min röst ekade främmande och avlägsen. Nästan kall. Du vet ju hur det ser ut mellan mig och pappa.
Tystnad. Bara mammans tunga, snörvliga andetag i luren. Att inget sägas kändes värre än alla de såriga orden. Till slut, knappt hörbart:
Men… han är ju din pappa…
Och vad spelar det för roll? sade jag, chockartat lugn. Han gjorde min uppväxt till en mardröm, mamma. Varför skulle jag känna något nu? Förlåt, men om något händer honom kan jag inte säga att jag kommer gråta.
Jag la på, kastade mobilen i sängen och stirrade tomt i taket. “Pappa.” Stort ord, men jag förknippar det inte med något gott. Ju äldre jag blev, desto större blev problemen.
Den dagen mitt hat till pappa föddes glömmer jag aldrig.
Jag var tio. Kom hem från skolan, stolt med en teckning från bildlektionen en glad liten familj, huset färglagt, leenden överallt. Jag ville få pappa att bli stolt. Han var redan hemma, och som så ofta på senare tid ordentligt berusad. Lukten slog emot mig direkt.
Han satt i soffan, rödmosig, stökig, en vinflaska på soffbordet. Jag närmade mig försiktigt, räckte fram teckningen. Han kastade en blick, fnös och slängde den på bordet.
Har du inget vett i skallen? Jag sliter som ett djur, och så kommer du hem med barnsliga kludd?
Jag försökte förklara, men han reste sig, grep tag i min axel och knuffade mig ut i trapphuset.
Kom inte hit innan du lärt dig att visa respekt!
Jag stod i trapphuset i min tunna skolskjorta snöstormen ven utanför. Jag frös så att tänderna skallrade, men bankade ändå på dörren och ropade på pappa. Skrek att jag ville in. Han svarade bara:
Försvinn! Du är ingen dotter till mig!
Det tog en timme innan grannen kom hem och släppte in mig till sig, värmde mina blåa händer, försökte trösta. Jag låg på sjukhus i nästan en månad efteråt med lunginflammation. Allt där hemma mörklades snabbt mamma ljög för socialen och sa att jag råkat stänga ut mig själv.
När jag var fjorton kom jag hem med ett diplom förstapris i matte-olympiaden för hela Södermalm. Jag föreställde mig hur mamma skulle lyfta mig i famnen och säga att hon var stolt. Pappa låg i soffan, ölburk i handen.
Varför ser du så nöjd ut? hånlog han.
Jag vann matteolympiaden, svarade jag snabbt.
Pfft! Vad ska det duga till för en tjej? Ingen kille vill ha någon som dig ändå. Så ful dessutom, lik din kärring till mor!
Jag tryckte diplomet till papperkorgen, stängde dörren om mig och förstod att ingenting någonsin skulle bli bra mellan oss.
När jag hade blivit sexton slutade jag gömma mig. En kväll när pappa gapade på mamma över bränd potatis, fick jag nog. Han reste sig och skulle rycka henne i håret. Jag ställde mig emellan.
Låt henne vara! Hon har gjort sitt bästa…
Han slog mig med bältet istället.
Efter det försökte jag sova borta så ofta jag kunde. Hos kompisar, mostrar, ibland min gamla svensklärare på gymnasiet. Inga anmälningar hjälpte heller. Samhället slog dövörat till.
Till slut bestämde jag mig ändå mamma är min familj, hon behöver mig. Jag måste dit, även om det bär emot. Så jag tog jeans och tröja, borstade håret, cyklade tvärs över stan till Karolinska.
Mamma satt hopkrupen i korridoren utanför intensiven, näsduken genomblöt i handen. Så fort hon såg mig ställde hon sig upp, kramade mig hårt.
Åh Lina, vad glad jag är att du kom…
Jag kramade henne stelt. Inte på grund av henne hon hade inget ansvar. Ilskan riktades mot hela situationen. Mot förväntningarna, spelet, rollerna.
Hur är det? undrade jag medan jag såg på hennes rödgråtna ansikte.
Läkarna säger att han är allvarligt sjuk. Hjärtat orkar knappt mer, Lina…
Hon började gråta igen. “Men han var ju inte alltid så här minns du inte?”
Jo, minnen fanns: pappa som snurrar runt mig i luften, pappa som håller i cykeln när jag lär mig trampa själv. Men de bleka ljuspunkterna i barndomen drunknade för länge sedan i all fylla och ilska. Nu är de som suddiga fragment så avlägset att de lika gärna hade kunnat handla om någon annan.
Inte nu, mamma. Vad säger läkarna?
Vi måste vänta. Och hålla tummarna.
Vi satt där två personer på varsin hård plaststol. Tiden sniglade sig fram. Mamma hoppade till varje gång en läkare visade sig i korridoren. Fingrarna nervösa, knutna, släppta. Själv satt jag stilla, nästan utanför min egen kropp.
Efter två timmar kom en ung läkare ut, lite sliten men vänlig.
Är ni anhöriga till Bertil Pettersson?
Ja! Hur går det? pep mamma.
Läget är stabilt, men det är allvarligt. Det krävs lång vård och rehabilitering.
Kan vi se honom?
Några minuter, en i taget.
Han låg där, blek under överkastet, med slangar överallt. Svag, liten, faktiskt nästan skyddslös. Inte den där skrämmande gestalten jag bar på från min barndom. Bara en sjuk människa. Jag stod tyst, visste inte vad jag skulle känna. Inte ilska, inte sorg bara tomhet.
Så, här står vi, viskade jag till ingen särskild. Jag vet inte varför jag är här.
Han svarade inte. Andningen gick långsamt, ögonen stängda. Jag satte mig bredvid, såg på honom och försökte komma underfund med min känsla. Ingenting.
Vet du, jag har letat efter förklaringar i åratal. Försökt förstå varför du blev sådan. Kanske blev du knäckt av livet. Men för mig är du mest den som lärde mig att hata.
Rösten darrade till, men jag spände mig och fortsatte, bestämdare.
Jag är vuxen nu, pappa. Du har format mig på fel sätt. Jag vill inte ha relationer, kan inte drömma om egen familj. För all kärlek försvann medan jag växte upp. Tack för det.
Jag såg på honom, kände en flämtande medkänsla svepa förbi men den gled undan lika snabbt som den kom. Klarheten stod kvar.
Jag vet inte om du klarar dig, sa jag. Och ärligt talat bryr jag mig inte längre. Jag gjorde det här för mammas skull. Hon tror fortfarande du kan bli bättre. Och det enda jag önskar är att hon får vara lycklig. Inte du.
Jag reste mig, såg en sista gång på honom.
Hej då, pappa. Eller inte. Jag vet inte.
Ute i korridoren stod mamma med blicken fäst vid dörren. Så fort hon såg mig hoppade hon upp.
Hur gick det?
Du såg själv inget har ändrats på fem minuter, svarade jag torrt. Han är tyst och stilla. Sådär tycker jag faktiskt om honom mest.
Mamma försökte le genom tårarna.
Säg inte så! Han ville bara vårt bästa, försökte lära dig.
Jag svarade inte. Har hört detta hundra gånger. Hennes envisa hopp och tro. Inget kan rubba det.
När jag gick ut ur sjukhuset stannade jag vid kaffeautomaten, drog mitt kort 24 kronor för något brunt ljummet som ändå smakade bättre än atmosfären i korridoren. Medan jag stod där fingrade jag på mobilen, letade upp numret till min vän Henrik.
Vi har jobbat ihop på Kungsholmen i några månader. Han är min vän, inget annat. Vi pratar ofta om jobbet eller dumma memes. Men med honom behöver jag inte spela teater.
Han svarade efter två signaler.
Hej, Henrik här.
Kan jag komma över? Jag vill bara… vara någonstans där jag slipper vara ensam idag.
Han var tyst ett ögonblick.
Självklart, Lina. Kom när du vill. Jag låser inte.
Jag tog med kaffe, gick ut på gatan den kalla februariluften bet fortfarande. På vägen dit svängde jag in på Gateau och köpte hans favorit en kartong kardemummabullar och ett par chokladmuffins. Kassörskan log artigt när hon packade varorna. Genom spegeln såg jag mitt trötta ansikte; men i ögonen blixtrade inte längre samma kyla.
Jag ringde inte på dörren stod på glänt. Henrik mötte mig i t-shirt och mjukisbyxor, håret rufsigt, men med ett varmt leende.
Kom, sa han, och kramade mig.
Jag lutade pannan mot hans axel, drog efter andan.
Pappa ligger på intensiven.
Oj… Hur mår du?
Jag vet inte. Det är det som skrämmer mig jag känner ingenting, sade jag.
Kom, vi dricker riktigt kaffe, inte sånt där maskinblask, sa Henrik och ledde mig ut i köket.
Vi satte oss vid hans lilla bord, höll värmande muggar i händerna. Ingen pressade på frågor, ingen försökte fylla tystnaden. Mellan tystnaden, ljudet av kaffebryggaren, stadssus när trafiken drog igång utanför. Det kändes oväntat tryggt.
Jag har alltid varit rädd för att bli som han, sa jag efter en stund, mest till kaffet än till Henrik.
Han fyllde diskret på min kopp.
Du är inte honom, sa han lugnt.
Hur kan du vara så säker?
För att du hjälper alla nya på jobbet. Du stöttar dem, släpper aldrig någon vind för våg. Du får folk att skratta, du hugger i när det behövs, du pratar varmt om din katt, du bryr dig. Det där är att vara mänsklig inte förgöra.
Jag log svagt.
Katten är den enda som tyckt om mig ända från början.
Du är omtyckt, Lina. Du fattar det bara inte.
Jag tittade ut genom fönstret, på vintersolen som försökte pressa sig genom molnen. Allt kändes märkligt lätt för första gången på länge.
Vet du vad som är märkligast? Jag känner ingen skuld för att jag inte bryr mig om pappa. Vill till och med att han inte kommer hem.
Det är okej. Det är DIN känsla. Ingen kan säga till dig hur du ska känna, Henrik nickade.
Mamma vill att jag ska orka mer. Men jag vill inte spela den rollen längre.
Då behöver du inte göra det, han såg på mig, ärligt och vänligt. Det är din rätt.
Jag andades djupare.
Som barn drömde jag att han en dag skulle be om ursäkt. Nu vet jag att det aldrig kommer hända. Och jag är inte hans lilla flicka längre.
Nej, sa Henrik och la handen lätt på min, du är starkare än du tror.
Mamma hoppas fortfarande, suckade jag.
Hon behöver väl det. Du gör på ditt sätt. Ni överlever båda fast på varsitt sätt, sa han klokt. Det är okej.
Vi åt bullar och muffins, såg ut över taken. Tröttheten rullade in, jag kunde knappt hålla ögonen öppna längre.
Får jag stanna hos dig? Jag orkar inte vara ensam hemma, frågade jag till slut.
Självklart, svarade han direkt. Ta sovrummet. Jag tar soffan.
Han slog på tv:n en lättsam komedi på SVT. Vi tittade utan att egentligen se. Sa ingenting, men tystnaden var mjuk, trygg. Orden behövdes inte.
På kvällen ringde jag mamma.
Hur går det, mamma?
Det är stabilt nu, Lina. Oroa dig inte för mycket. Ta hand om dig själv älskling.
Det känns bra att höra, sa jag, och lättnaden kom över att slippa gå till sjukhuset igen. Inte för pappas skull, men för min egen.
Kommer du imorgon? frågade hon försiktigt.
Vi får se, mamma. Jag behöver tänka lite.
Henrik satt tyst bredvid, följde inte varje ord.
Hur känns det nu? undrade han när jag lagt på.
Jag är bara trött i hela kroppen. Hela den här dagen det är som om allt blandats ihop till en röra.
Andas. Ta en dag i taget, svarade han. Mer kan man inte göra ibland.
Nästa dag åkte jag ändå till sjukhuset. Jag behövde avsluta något, sätta ett punkt.
Han låg där, nu med öppna ögon, men han såg rätt igenom mig. Kallare än någonsin.
Hej. Detta är sista gången jag kommer. Du klarade dig dra din läxa ur det.
Han svarade inte. Jag kände bara lättnad över hans tystnad.
Jag förlåter dig inte, men jag tänker inte låta dig förstöra resten av mitt liv heller. Nu släpper jag taget, sa jag lugnt. För jag vill vara fri.
Jag gick ut, vände mig om vid dörren.
Hejdå, viskade jag.
Utanför stod solen högt, ungar skrattade vid lekplatsen. Folk kom och gick med sina påsar från ICA, take away-kaffe från Espresso House, vardagsbestyr. Livet gick vidare. Och jag kände även mitt kan gå vidare. Utan tunga kedjor från dåtiden.
Jag sms:ade Henrik: “Får jag komma över igen?”
En timme senare satt jag vid hans köksbord, med en kopp varmt te. Nu vågade jag prata öppet, berättade om barndomens skuggor, ilskan och rädslan. Det kom inga tårar. Bara lättnad. Och mellan orden landade något nytt känslan att det är okej att vilja släppa.
Jag tror jag måste börja prata med en psykolog, sa jag till slut. Jag vill faktiskt leva, inte bara överleva.
Det tycker jag låter klokt, Henrik log. Snart får ni träffas.
Tack, log jag, och den värmen var för första gången äkta. Jag tror aldrig jag sagt hur det varit på riktigt, för någon.
Du är inte skyldig till det som hänt dig, svarade han allvarligt. Och du har rätt att känna exakt som du gör.
Jag tog in det. Inte fullt ut, men någonting lättade.
Vad händer nu då? frågade han.
Jag vet inte. Men jag vet vad jag inte längre ska göra: vänta på att någon annan förändras. Sluta känna skuld för allt jag saknar. Och inte längre gömma mig för det som är bra.
Han log.
Det låter som en början.
Jag såg på det flammande kvällsljuset över taken, och för första gången på många år var det som något inombords faktiskt släppte. Härifrån kanske det finns en annan väg, en som är min egen.
