Subjunktiv
Friat? Har han friat till dig? Linnéa, har du tappat förståndet? Vad finns det att fundera på?!
Malin, det är inte så enkelt…
Vad är det som är så svårt? Malin slänger av sig kappan och sätter sig vid bordet Puh! Sprang hela vägen! Jag har bara en halvtimme, sen ska jag skjutsa Märta till dansen och Ville till fotbollen.
Malin, pojken fyller snart sex. Hur länge ska du kalla honom Ville?
Han kan vara glad att jag ens kallar honom för det! Tänk dig, igår kom han hem från förskolan och deklarerade att han blivit kär! I Elsa, från grannhuset! Han säger att han ska gifta sig. Hur låter det?
Det är väl rätt typiskt för din son. Kommer du inte ihåg dig själv?
Jämför inte! Kommer du ihåg vad mamma gjorde när jag berättade att jag ville gifta mig? Malin skrattar Hur gammal var jag då? Femton?
Fjorton! Du höll på att ge mamma en hjärtattack! “Mamma, jag har bestämt mig!” Bestämt, jomen Och att din Pär knappt la märke till dig, det spelade ingen roll.
Nåväl, nu är han min man och nu får jag stå ut med konsekvenserna av min tonårsförälskelse. Mamma kunde ha varit strängare. Ett år att diska åt hela familjen, stort “straff”! Bättre att hon inte lät mig gå ut på kvällarna!
Dig skulle man ändå inte stoppa! Dessutom visste mamma att du aldrig skulle göra några dumheter, att dina utbrott bara var för syns skull. Huvudet på skaft, alltid!
Särskilt när det gällde dig! Minns du när vi slogs som barn? Jag stod inte ut med dig! Linnéa den perfekta, Malin en vilde!
Mamma sa aldrig så där.
Nej, men mormor gjorde! Hon sa jämt att jag skulle dra hem skammen. Och blev det så?
Knappast Jag kan ju knappast kalla mig duktig på det området
Linnéa skjuter undan kaffekoppen och suckar tungt.
Linnéa… Malin tar syrrans hand Vad är det med dig?
Malin, jag är rädd
Rädd för vad?! Du har träffat en vettig kille och nu fegar du ur! Vad är fel?
Jag tror inte han kommer acceptera Simon
Malin rynkar pannan.
Varför tror du det?
Igår, efter rosorna och ringen, bad han mig att Simon skulle bo hos mamma en vecka när vi gifter oss
Linnéa tittar ut genom fönstret och snurrar ringen på sitt finger.
Ringen var verkligen fin och dyr.
Inte så konstigt kanske, Jakob är ju ingen snåljåp. Framgångsrik företagare, sportig, musikälskare han slog sig till ro när han träffade Linnéa och bestämde sig för att hon bara skulle ha det bästa. Hans mamma hade alltid sagt till honom:
Jakob, en kvinna kan stå ut med snålhet och att det är tufft om killen kämpar. Men hon kommer tänka efter både en och två gånger om hon ska vara med någon som kan, men inte vill. Det säger inget dåligt om henne, men om hon ser dig som en partner för livet, tänker hon direkt: “Sparar han in på mig, snålar han nog ännu mer på mitt barn?”
Varför måste hon tänka så, mamma? Vad har det med barn att göra?
Kommer du ihåg sagan om fattiga Elin? Kvinnor har getts förmågan att tänka långt fram. Ibland kanske vi överdriver eller oroar oss i onödan, men du, en kvinna som kan tänka framåt hamnar sällan på bar backe.
Jakob tog alltid sin mammas ord på fullt allvar, särskilt eftersom han sett henne stå på egna ben sedan hans pappa drog. Han stack, hittade ny kvinna, lämnade mamma Anna-Lisa med en bebis och utan boende.
Anna-Lisa hade ingenstans att ta vägen. Hela barndomen längtade hon bort från lilla byn, och när hon sen lämnade den såg hon aldrig bakåt. Hon bodde på studentkorridor, jobbade extra så mycket hon kunde och lärde sig att klara sig själv.
Hon gifte sig inte av kärlek, men det behövde aldrig Jakob få veta. Vad tjänade det till? Han kunde tro på en annan verklighet.
Kanske därför var hon handlingskraftig den gången hon stod där med Jakob på armen och ingenstans att bo. Jobb var svårt att få, men det ordnade sig en gammal vän fixade hushållsarbete åt henne hos en äldre professor, Lennart.
Lennart, nu blir det mat! Hon satte en tallrik soppa framför honom.
Sen, Anna-Lisa
Nej, nu!
Tycker du?
Jajamensan!
Om jag inte vill då?
Som när du var liten för pappa, för mamma
Det sa mormor också…
Tänk att jag är din mormor då! Du är så klok, men ändå så trög ibland. Mat måste man ha! Din fru, Gud ha henne i sin omsorg, skulle aldrig förlåta mig om jag inte fick dig att ta hand om dig själv!
Du låter precis som mormor Inte om himlen, bara…
Hon sa det? Då visste hon väl att vissa saker säger man ändå.
Anna-Lisa, du är filosof!
Knappast! Och jag har inte tid! Nån måste mata Jakob också.
Just det pojken behöver mat också
Lennart hade inga egna barn, men fäste sig snabbt vid Jakob. Så mycket att han till sist kallade in Anna-Lisa, bad henne sätta sig, gick rastlöst runt i vardagsrummet och sa:
Anna-Lisa, lyssna. Jag ber dig: ta min hand och allt vad jag kan ge dig och Jakob. Mitt hjärta tillhör en annan, och det vet du. Men jag vill göra allt för pojken som blivit som en son för mig. Vänta, lyssna! Jag har funderat länge. Du är helt oskyddad, har inget hem, knappt några pengar. Din lön räcker inte för att ge pojken en framtid. Fundera! Jag är gammal… Du och Jakob kan få ärva allt. Släkten bryr jag mig inte om. Du är förnuftig, nu kan du använda det. Gå hem och tänk på mitt förslag.
Anna-Lisa svarade inte genast. Snart nickade hon dock.
Tack! Jag vet vad det betyder för dig. Jag tackar ja. Inte för min skull för Jakob. Han förtjänar en annan framtid.
De gifte sig tyst efter några månader, och Jakob fick en pappa på riktigt.
Ett år senare började Anna-Lisa plugga till socionom.
Rätt, Anna-Lisa! Du måste ha utbildning, om inte annat så för att det är en bra förebild för pojken.
Anna-Lisa log och tänkte att livet inte skulle tillbringas skurande golv för evigt. Hon hade sina planer.
Några år senare öppnade hon ett eget litet företag städfirma och catering. Gick riktigt bra. Och hon hade Lennart, som faktiskt tog lika väl hand om Jakob som hon själv.
Biologiska pappan? Han tackade nej till kontakt direkt när Anna-Lisa frågade:
Har du hittat någon ny? Lycka till! Säg ingenting dumt om mig, bättre att han inte vet att jag finns.
Anna-Lisa respekterade det. Först när Lennart gick bort, fick Jakob veta sanningen, då var han 19.
Mamma, men Han älskade ju mig.
Ja, älskade dig otroligt mycket! Inte ens egna barn älskas så ibland. Du gav honom ett syfte i livet, han gav dig ett hem och trygghet. Att vara förälder handlar om mer än blodsband… Din riktiga pappa har aldrig ens frågat om dig. Men Lennart gav dig, och mig, framtidstro och frihet. Det är mycket värt.
Anna-Lisa menade det verkligen hon var tacksam för livet även med alla motgångar.
Sen flyttade hon ut till sommarstugan, Jakob fick lägenheten i stan, och hon väntade glatt på att få bli mormor.
Men åren gick och ingen flickvän blev “den rätta”.
Jakob, varför grämer du dig? Anna-Lisa var bekymrad Du har ju träffat massor av fina tjejer…
Massor, mamma.
Just det! Och vilken som helst hade kunnat passa. Vad är felet på dem?
Jag vet inte… De är inte rätt bara. Anna är fantastisk proffs på jobbet, men hennes hem är opersonligt och hon vill inte ha barn. Att sitta i hennes vardagsrum var som att vara i ett museum, jag vågade knappt ta en kopp kaffe. Och så skulle livet vara med henne.
Är det så illa?
Jag skulle kvävas, mamma. Så varför ens försöka?
Och Lovisa då?
Underbar, men jag älskar henne inte. Räcker det som svar?
Javisst.
När Linnéa dök upp blev Anna-Lisa nöjd äntligen kanske sonen slår sig till ro, och det att Linnéa hade barn störde henne inte.
Jakob, är du redo för det här ansvaret?
Mamma, tror du jag glömt hur jag växte upp? Det är bara…
Vad?
Tänk om hennes son inte accepterar mig?
Äh, kämpa då! Om du vill ha henne måste du vinna över pojken först. För en mamma kommer barnet alltid först.
Mamma!
Så är det. Vill du ha den där kvinnan, kämpa för hennes son! Han har ju ingen pappa, så du har chansen.
Så Jakob tog mod till sig och friade och där satt Linnéa och grubblade över vad hon skulle göra. Hon älskade Jakob, men kunde inte leva med någon som inte accepterade hennes Simon.
Malin funderade ett par sekunder, men kunde inte hålla sig från att fråga:
Vad har han sagt?
Vem? Linnéa tittar förvirrat på sin syster.
Jultomten? Jakob, förstås! Vad var anledningen till att han ville Simon skulle vara hos dina föräldrar?
Inget direkt svar Bara att vi ska skicka Simon till mamma och pappa en vecka efter bröllopet.
Linnéa låter ovanligt irriterad och släpper ner skeden högljutt på bordet. Servitören tittar dit men Malin viftar att det är lugnt. Hon tar skeden, slickar av mjölkskum och drämmer den lätt i Linnéas panna, precis som när de var barn.
Aj! Malin! Vad håller du på med?! Jag får en bula!
Nej då, jag har övat i åratal! Glömt det?
Kom igen… Vi är inte barn längre.
Nej exakt! När slutade vi vara barn? När du blev gravid med Simon? Eller innan?
Något sådant…
Just det. Vad sa mormor? För tidig men bestämd! Har du lärt dig nåt av livet?
Vad menar du… Linnéa tar tillbaka skeden och trycker den mot pannan.
Vi fixar det där! Säg nu, vad hade hänt om du faktiskt berättat för någon om Niklas? Kanske inte för föräldrarna, men för mig?
Vet inte… Men det är för sent…
Kanske. Men en sak undrar jag: Hur högt måste det åska innan du börjar prata med folk som älskar dig?
Linnéa suckar.
Du har nog rätt…
NOG rätt? Linnéa, ska jag påminna dig hur Simon kom till världen?
Behövs inte, jag minns det väl…
Nja, du minns nog inte!
De är tysta en stund. Simon kom verkligen trots, inte tack vare förhållandena.
Hon och Niklas gick i samma klass. Linnéa blev helt till sig av ett enda hej från honom. Och det känns alltid som att man ska explodera av förväntan inför sitt spegelglas när man väntar på ett sånt hej.
Och plötsligt var det där ändå, ett hej! Han tog hennes hand på studentbalen och de gick hem tillsammans. Varför hon tackade ja den natten vet Linnéa fortfarande inte. Perfektionist, alltid öppen med mamma om allt men nu, tyst som stenen.
När hon väl berättade för föräldrarna, efter månader av orolig väntan, bröt hela familjen ihop i gråt först med mamma, sen med Malin och till sist pappa som bara skakade på huvudet.
Vad är det här för Niagarafall? Vi ska ju fira att vi ska bli morfar och mormor! Linnéa, ta det lugnt nu, ingen mening att gråta!
Linnéa har aldrig sedan dess känt den känslan lättnaden och tacksamheten över föräldrarnas stöd. Och så föddes Simon i en familj där det aldrig funnits en klassisk mamma-pappa-modell, men där han var älskad av alla.
Med stöd från dem klarade Linnéa universitetet, byggde ett tryggt liv för sonen och så kom Jakob och skakade om allt.
Kan hon verkligen riskera Simons trygghet för sin egen skull?
En gång räckte det ju att göra ett misstag hade det inte varit för mamma, pappa och Malin, vem vet vad som hänt med henne och Simon…
Malin ser på sin syster, småskrattar och vinkar dit servitören:
Får vi en matsked och en runda till med bakelserna? Linnéa behöver det!
Hon skjuter över ett fat med älsklings-éclairs till sin syster och säger:
Linnéa, sluta fundera! Lär dig prata med dem du älskar speciellt med Jakob. Han verkar som en sån du kan lita på. Fråga bara: varför vill han skicka Simon till din mamma? Hur svårt kan det vara?
Jag vet inte Det är väl bara att fråga, eller hur?
Exakt! Fråga bara. Nu! Malin sträcker sig, tar syrrans mobil, viftar med den.
Ring!
Malin, han sitter i möte!
Så? Då ser du ju hur mycket du betyder för honom.
Men det går inte…
Självklart gör det det! säger Malin. Om du inte vågar ringa, skicka ett sms!
Vad ska han tro om mig?!
Spelar det så stor roll? Du bär hans ring. Du har ju inte tackat nej.
Jag vet inte Jag tvekar.
Ingen tvekan du bär ringen! Hur ska du kunna leva ihop med någon du inte ens kan ställa en enkel fråga till? Han kan inte läsa dina tankar! Säg vad du vill. Skippa det där “om och men”. Bara fråga och bestäm dig!
Om jag bara visste vad jag vill Linnéa är nära att börja gråta men tar ändå emot mobilen. Bara fråga?
Bara gör det! suckar Malin.
Svaret kom direkt. Telefonen plingade till, och Linnéa log.
Så? Nu då? Malin ler mot klockan. Oj då, dags att gå! För vissa blir det semester, för mig bara skjutsande mellan aktiviteter! Häng inte läpp nu, syrran allt löser sig! En vecka bara ni, och sen hela gänget samman. Du är mer än bara mamma, du är kvinna också. Vet du, jag är lite avundsjuk. Min Pär hade aldrig kommit på nåt sånt. Hej då! Och snacka med Simon han verkar inte vara emot att kalla Jakob pappa.
Tror du?
Jag vet det! Men du har inte hört det från mig.
Malin rycker på sig kappan, rusar ut, vänder sig om och räcker ut tungan åt Linnéa, pekar på tinningen Tänk lite!
Och visst funderade Linnéa.
Det gav resultat.
Tre år senare tog Simon, stolt som en tupp, emot sin nyfödda lillasyster ur sin bonuspappas händer, och nickade tacksamt till mannen han faktiskt börjat kalla pappa.
Försiktigt, Simon! Linnéa stiger snabbt fram, men Jakob stoppar henne med en arm och håller henne kvar.
Ingen fara! Det går bra, eller hur, grabben?
Pappa! Tror du jag inte klarar det här? Simon lyfter försiktigt på spetsarna som han och pappa hade letat efter i två timmar, och ler. Mamma, hon är verkligen finLinnéa står vid sidan och betraktar dem, det lilla ögonblicket av absolut stillhet när allt plötsligt känns rätt. Hon andas ut. Simons ögon lyser inte av rädsla, utan av kärlek, stolthet och något hon känner igen: den där särskilda styrkan som strålat från barn och vuxna i hennes familj, i varje generation. Hon möter Jakobs blick, ser värmen och det där lite blyga leendet han alltid får när han lyckas, mot alla odds. Han håller hennes hand hårt.
Plötsligt fnissar bebisen till, Simon kikar ner och skrattar:
Hon nyser! Mamma, såg du?
Jakob ler:
Hon kanske tänker på att ta världen med storm, precis som du gjorde.
Linnéa skakar på huvudet, en tår rinner, men så lätt att den knappt märks.
Det här är vi, säger hon tyst.
Simon tittar upp:
Mamma, får jag alltid vara storebror också när jag blir vuxen och flyttar till New York?
Ja, älskling, alltid, svarar hon och lägger armen om honom.
Jakob fortsätter, halvt på skoj, halvt på allvar:
Men du får lova att komma hem ibland, vi behöver dig. Vem ska annars visa din lillasyster hur man bygger kojor i hallen?
Simon skrattar så att hela honom skakar.
Och när kvällen sänker sig över huset, Simon läser för sin syster, Jakob diskar i köket, så tar Linnéa ett djupt andetag och tänker: Vi klarade det. Inte för att någon varit perfekt, inte för att allt blivit som planerat utan för att de alltid valt att hålla fast vid varandra, genom frågor, tvivel, tårar och den där envisa, stillsamma kärleken.
Hon sluter ögonen, hör barnskratt från rummet intill och tänker att det ändå blev en helt egen saga.
En saga som ibland börjar i subjunktiv.
Men alltid, alltid slutar i presens.
