Petter växer upp i en stor familj i en liten by i Småland. Hans pappa, en man som ofta tar sig ett järn för mycket, hoppar från jobb till jobb, medan mamman sliter ut sig på postkontoret och hemma för att försörja sina tre barn.
Petter är äldst i syskonskaran, så han hjälper ofta mamman, passar sina yngre systrar, bär ved och vatten från brunnen. När systrarna blir större, börjar de också bidra hemma. Men då har deras pappa redan gått bort, han drack något hemskt ihop med några gubbar och blev sjuk.
Livet blir ändå inte lättare för familjen.
Mamman suckar ofta och beklagar sig över sin man:
Han var visserligen en fyllbult, men höll sig ändå lugn och ställde inte till med bråk. Lite pengar släpade han ändå hem Ja du, Sven, din stackars tok varför lämnade du oss?
Petter pallar inte att höra mammans klagan så han gör snabbt klart sysslorna och smiter iväg till kompisarna på kvällskvisten. Ungarna samlas vid ett gammalt övergivet hus längst ut i byn. Huset är tomt sen flera år tillbaka, men farstubron med de breda trappstegen fungerar utmärkt som bänk åt gänget.
De sitter ihopträngda som små sparvar, knäpper solrosfrön och berättar historier både påhittade och sanna minnen.
Petter har själv aldrig råd att köpa frön, och hans mamma köper dem aldrig heller varje krona behövs. Men vännen och grannflickan Elina delar alltid sina frön med Petter. Hon gör det tyst och försiktigt, häller diskret ned de doftande, smakrika fröna i hans ficka eller hand.
Petter mumlar alltid ett tacksamt tack och njuter av fröna tillsammans med de andra. Han tycker sig märka att Elina gärna sätter sig nära just honom för att kunna dela med sig. Först känner han sig lite blyg, men vänjer sig och söker sig själv till hennes sida.
Men samvetet låter Petter inte ta emot allting utan att göra rätt för sig. Han börjar därför gå till Elina på eftermiddagarna när hon jobbar i trädgårdslandet. Efter en hälsning kommer alltid samma fråga:
Är dina föräldrar hemma?
Nej, de jobbar. De är alltid borta nu vid den här tiden.
Petter sätter sig vid raden av morötter och rensar ogräs snabbt och skickligt samtidigt som de pratar om allt möjligt.
Elina uppskattar hjälpen och tycker det är trevligare att jobba ihop än ensam. När de är klara bjuder hon på en kanna varmt te och fat med småkakor och bullar i trädgården. Petter tackar av artighet nej först, men Elina insisterar tills han sätter sig, fikar och pratar bort en stund.
Godis är sällsynt hemma hos Petter, brukar bara finnas på högtider, så han är innerst inne väldigt tacksam för Elinas vänlighet.
Petter försöker också i skolan, han vill inte vara den sämsta. Lättast går idrotten där han utmärker sig, så efter nian börjar han läsa till idrottsledare på gymnasiet i Växjö. Elina utbildar sig till undersköterska.
När de båda blir vuxna ses de mer sällan bara när de är hemma över jul eller midsommar. Petter, som var mager och vilsen som barn, har blivit en vältränad ung man. Elina är ännu smal, blåögd och söt, har alltid ett leende över till alla.
Elina gifter sig tidigt, eftersom båda hennes föräldrar omkommer i en trafikolycka. Hon längtar efter närhet och familj, söker tröst och vill snabbt bygga upp ett nytt hem för att komma över sorgen.
När Petter får höra att Elina gift sig med Erik, en högljudd och charmig kille från byn, blir han förvånad. Han tycker inte de passar ihop. Men de blir ändå familj och får snart en son.
Petter har ingen brådska med kärleken. Till sin mammas överraskning visar han sig vara en skicklig ledare på idrottsskolan i Växjö och får snart jobbet som chef för idrottshallen i stan.
Systrarna har bildat egna familjer och bor i Göteborg. För Elina går livet med maken snett.
Ja, du vet, säger Petters mamma till honom, Elinas karl är som din far. Dricker, driver runt, kommer och går Han bryr sig varken om barn eller fru. Stackars Elina så väl jag förstår henne!
Petter slår näven i bordet.
Varför måste hon ha gift sig med honom? Hon hade det tryggt förut. Jag minns ju pappa Bara sorg och oro.
Ja, säger mamman, han säljer allt de äger: radios, kläder, till och med hennes föräldrars finporslin, och nu har han börjat ta handdukarna. Folk köper fast de vet var pengarna hamnar. Är det inte hemskt?
Kommer hon och ber dig om hjälp, mamma? undrar Petter rakt på sak.
Nej, hon lånar inga pengar. Hon har det väldigt knapert bara. Får knappt ihop till hyran varje månad. Får inget alls från honom. Bara elände
Petter reser sig, går fram och tillbaka i köket, ser fundersam ut. Mamman, som inser att hon sagt för mycket, säger snabbt:
Blanda dig inte i deras liv, Petter. Det är deras sak. Ingen vet vad som pågår i andras familjer. Om hon stannar, älskar hon honom väl.
Då sätter sig Petter mitt emot och berättar allt: hur Elina alltid delade sina frön, bullar och godis med honom under barndomen. Han kan inte blunda för hennes bekymmer, särskilt inte när hon har en liten pojke att ta hand om.
Vad tänker du göra, Petter? frågar mamman rädd. Du får inte ge dig på den där slarvern, han är ett hopplöst fall. Då får polisen ta hand om dig. Det är bättre vi hjälper henne som vi kan.
Petter nickar och åker tillbaka till Växjö. Några dagar senare kommer han hem med bilen fullastad av två stora säckar, lådor med mat och paket med kläder.
Men vad är det här? Ska du flytta hem igen, Petter? frågar mamman glatt.
Nej, bara jobb i stan som vanligt. Jag har tagit med mat åt dig. Och du fråga inte om alla solrosfrön i säcken Elina kommer att förstå. Det vore konstigt om jag själv åkte och lämnade maten hos henne, och speciellt fröna Folk skulle börja undra. Men du, ordna det som du kan. Ät själv och hjälp henne lite då och då.
Men dina systrar då, behöver inte de också?
Du vet ju att de får sina pengar varje högtid. De har bra män och klarar sig. Tack och lov.
Ja, tack och lov, upprepar mamman.
Nu måste jag åka. Spara inte på maten, hjälp Elina så gott det går. Gör det diskret, så att grannarna inte ser, men ofta och regelbundet. När det tar slut, hämtar jag mer. Ni ska aldrig sakna mat. Hej så länge.
Petter kramar sin mamma och åker. Kvinnan öppnar skafferiet. De två säckarna är fulla av stora solrosfrön.
Oj, vad jag ska rosta! Det kommer dofta gott här hemma, skrattar hon som ett barn.
I lådorna finns kondenserad mjölk, köttkonserver, pasta, ris, mjöl och socker. I en särskild påse ligger några fina påsar med svenskt godis. Hon flyttar dem till buffén och suckar över sonens generositet.
Han har alltid kommit med godsaker förut: chokladaskar, nyrökt lax från västkusten hennes favorit. Men dagens lass överträffar allt.
Åh, min kära Petter, du är mitt hjärtas barn. Men var har du din egen lycka?
Kvinnan gör som sonen bett. Hon hälsar på Elina varje vecka om kvällarna, i jackfickan ligger ett paket, diskret överlämnat.
I början tvekar Elina att ta emot, men när hon får en hel hink med rostade solrosfrön förstår hon vems omtanke det kommer ifrån. Hon gråter tyst där hon står, låter händerna löpa genom de blanka fröna, och säger sedan till Petters mamma:
Hälsa Petter och tacka. Tänk att han minns efter så många år. Jag är verkligen tacksam. Men låt honom inte oroa sig mer. Jag har redan ansökt om skilsmässa för två veckor sen. Så snart är det här över, jag hoppas.
Petters mamma nickar och går hem. Hon vet inte vad hon ska tro. Nu ska alltså Elina bli fri och Petter är fortfarande ogift.
Vilket liv vad händer nu? Ska han gifta sig med henne?
Tiden går. Petters mamma fortsätter komma med små paket till Elina. De dricker te ihop, Elina tar emot hjälpen och lovar alltid återgälda allt när hon kan. Men Petters mamma säger:
Det är inte till dig, det är till din pojke. Om du tycker det känns fel, låt åtminstone honom ta emot lite hjälp. Gud hjälper ofta genom andra människor.
Elina skiljer sig och har bott ensam i snart ett år. Hon är gladare, det hänger nya gardiner i hennes fönster och sonen går på förskolan, lika blåögd som sin mamma. Ibland passar Petters mamma lille Max, som kallar henne för mormor. När Petter hälsar på sin mamma är det alltid med en ny leksak åt Max. På de här besöken möter Petter och Elina ofta varandra, dricker kaffe och minns barndomen men aldrig nämns Elinas olyckliga äktenskap. Det är som om de fyra svåra åren aldrig funnits.
Petter kommer nu ofta hem till mamman. Hans nya standardfråga är:
Har Elina varit här idag? Och Max, är han hos dig?
Du, pojk, du kan väl fråga hur jag mår först ibland, skojar mamman.
Förlåt mamma Hur mår du? säger Petter och spanar ut genom fönstret.
Gå ut nu du, hon är säkert hemma. Hon väntar säkert. Ni behöver inte tassa runt längre, hela byn pratar redan om er.
Petter skrattar:
Ja, här går det snabbt. Innan vi själva hinner tänka är vi redan ihoppratade.
Plötsligt omfamnar han sin mamma.
Men vad är det, pojk? undrar hon.
Tack mamma För att du förstår och accepterar allt som det är. Tack
Hon gör korstecknet över honom, sen går hon till sitt lilla altare. Petter går ut ur huset, men vänder i hallen för att hämta en bukett vita krysantemum ur en påse.
Utan att skämmas går han till Elinas hus medan han tänker för sig själv: Ja, ja, låt folk viska. De kommer snart få något riktigt att prata om
Vid det gamla farstukvisten han känner från barnsben, märker han inte att Elina i mörkret står bakom spetsgardinen och ser honom komma med blommornaDet får de göra bäst de vill. Det här är mitt och Elinas liv.
Max sitter på trappen och leker med några bilar, sanden mellan tårna, och ropar:
Hej Petter! Vill du köra med mig?
Strax, lille vän, svarar Petter och ler mot pojken innan han knackar lätt på dörren. Elina öppnar, och han räcker henne blomsterbuketten, generad men stolt.
Tack, säger hon lågt, tårarna blänker men leendet är stort. I köket står tekannan redan varm. De sätter sig på verandan, och all osäkerhet mellan dem är borta, som om de funnits där tillsammans i hundra år.
De pratar om dagen, om Max, om läxor och sommarlov. Solen sänker sig bakom taket och färgar hela byn i guld. Elina tar Petters hand, Max kryper upp i hans knä, och allting känns för första gången på många år lätt. Inga viskningar i världen kan ändra på vad de vet nu: att hem inte alltid är där man föds, utan där hjärtat blir mottaget. Där finns det alltid plats för fler frön, bullar och ny början.
I den lilla byn i Småland är den gamla sorgen borta, utbytt mot nya skratt som ekar mellan röda stugor och björkar. Och Petter, som alltid burit världen på sina axlar, upptäcker denna enkla kväll att hans lycka varit närmare än han anat i två händer kring hans egen, i ett barns glada rop, i doften av nystekta frön och i löftet om en framtid där de tre alltid hör ihop.
Så stannar de där på trappan, i skymningen och vet att vad som än väntar, har deras historia bara börjat.
