Du, pappa, kom inte längre förbi. För varje gång du går, börjar mamma gråta. Hon gråtar ända till morgonen. Jag somnar, vaknar, somnar igen och vaknar igen, och hon bara gråter och gråter. Jag frågar: Mamma, varför gråter du? Är det för pappa? Men hon svarar att hon inte gråter, bara snörvlar hon har en förkylning. Jag är ju stor nog nu för att veta att en förkylning inte får tårar att rinna så här.
En dag sitter pappa med sin dotter, Märta, vid ett litet bord på ett fik i Gamla stan. Hon rör om i en kall espresso med en liten sked, i en mikroskopisk vit kopp. Märta har inte ens rört sin glass, trots att framför henne i en glasburk ligger ett konstverk: färgglada munkar täckta med ett grönt blad och en körsbärstoppar, allt dränkt i choklad. Vilken sexåring skulle inte smälta inför sånt? Men inte Märta hon hade redan i fredags bestämt sig för att prata på allvar med pappa.
Pappa är tyst en lång stund, sedan bryter han tystnaden:
Så vad gör vi nu, lilla tjej? Ska vi sluta ses helt? Hur ska jag klara mig utan dig?
Märta rycker på sitt nätta näsrygg den ser precis ut som mammas, lite som en potatisknopp tänker efter och svarar:
Nej, pappa. Jag klarar mig inte utan dig heller. Så här kan vi göra: ring mamma och säg att du varje fredag efter förskolan ska hämta mig. Vi kan gå en promenad, och om du vill ha kaffe eller glass (Märta pekar på sin burk) så kan vi sitta på fiket. Jag ska berätta allt om hur livet ser ut för mig och mamma.
Sedan funderar hon ett ögonblick till och fortsätter:
Om du vill se hur mamma mår, så kan jag filma henne varje vecka och skicka bilder till dig. Är det okej?
Pappa ser på sin kloka dotter, ler lite och nickar:
Okej, så gör vi så framöver, min skatt
Märta andas ut, slappnar av och tar tag i sin glass. Men hon har ännu inte avslutat samtalet hon måste säga det viktigaste. När hon slickar de färgglada strössel som bildat ett litet mustasch på hennes näsa, blir hon allvarlig igen, nästan som en vuxen kvinna som måste ta hand om sin man. Trots att mannen redan är lite äldre: förra veckan hade pappa födelsedag. Märta hade då gjort ett kort i förskolan, färglagt en enorm siffra 28.
Hon sänker blicken, rynkar pannan och säger:
Jag tror du borde gifta dig
Och hon låter som om hon menar allvar, men lägger på en vänlig lögn:
Du är ju inte så gammal ännu.
Pappa uppskattar hennes goda vilja och rycker på axeln:
Du menar väl inte så gammal
Märta fortsätter ivrigt:
Inte så gammal, nej! Kolla på farbror Sergej, som kom till mamma två gånger redan, han är redan lite skallig. Så här
Hon pekar på sin egen panna, stryker sina lockiga hårstrån med handen. När pappa stirrar på henne hårt, som om han ofrivilligt avslöjat en hemlighet, trycker hon händerna mot läpparna och öppnar ögonen stora som om hon vill visa förskräckelse och förvirring.
Farbror Sergej? Vilken farbror Sergej är det som ofta kommer på besök? Är han mammas chef? säger pappa så högt att hela fiket hör det.
Jag vet inte, pappa Märta blir nästan röd av förvåning. Kanske han är chef. Han kommer med godis, tårta till oss alla. Och hon tvekar om hon ska berätta mer för den där otämjda pappan, som alltid får blommor till mamma.
Pappa korsar händerna på bordet och stirrar länge på dem. Märta känner att just nu, i detta ögonblick, gör han ett väldigt viktigt beslut i sitt liv. Så hon väntar tålmodigt, låter honom tänka. Hon vet redan eller misstänker att män ofta dröjer med att fatta rätt beslut, och det är just kvinnan som ska knuffa dem i rätt riktning, särskilt den som betyder mest för honom.
Efter en lång tystnad tar pappa ett djupt, bullrigt andetag, lossar händerna, räcker upp huvudet och säger Om Märta vore lite äldre hade hon kanske förstått att hans röst lät som när Othello frågar Desdemona en tragisk fråga. Men hon har ännu inte hört talas om Othello eller Desdemona, bara lever sitt liv, ser folk glädjas och smått lida över vardagssysslor.
Till sist säger pappa:
Kom, lilla. Det är redan sent, jag ska gå med dig hem och passa på att prata med mamma.
Märta frågar inte vad han ska säga till mamma, men hon känner att det är viktigt. Hon fortsätter snabbt äta sin glass, men inser snart att pappas beslut är viktigare än den godaste glassen. Så hon kastar snabbt skeden på bordet, hoppar av stolen, torkar sina smutsiga läppar med handryggen, snörvlar och, med blicken fixerad på pappa, säger:
Jag är redo. Låt oss gå.
De går inte lugnt hem, de nästan springer. Pappan bär Märta i handen, så hon svävar som ett flaggskaft i vinden, lite som när prins Karl XII flög fram med sin fanfar i ett fältslag. När de rusar in i lägenhetsbyggnaden så stänger hissdörrarna långsamt och någon av grannarna försvinner uppför trappan.
Pappa ser förvirrat på Märta. Hon ser upp från golvet, bestämt, och frågar:
Så? Vad väntar vi på? Vem ska vi träffa? Det är bara sjunde våningen…
Pappa plockar upp sin dotter och stormar uppför trappan. När mammas dörr äntligen slås upp, hoppar pappan in först:
Du får inte göra så här! Vad menar du med Sergej? Jag älskar ju dig. Vi har ju dig, Märta
Han omfamnar både sin dotter och mamma i ett stort grepp. Märta kramar dem båda om halsen och blundar, för de vuxna kysser varandra.
Och så var det.
