Men oj då, kära granne, varför snål du nu? Några gurkor är väl inga problem? De blir ju ändå för stora hos dig, blir gula och fula, men mina barnbarn är här nu och de behöver lite vitaminer. Du behöver väl inte vara så gniden, vi är ju grannar, våra tomter sitter ju ihop!
Britt-Marie lutade sig över det låga armeringsjärnsstaketet som skilde lotterna åt. Hennes breda, runda ansikte sprack upp i ett sirapssött leende. I ena handen höll hon en emaljerad skål redan halvfull av annans jordgubbar, och med den andra sträckte hon sig efter svarta vinbär på Karlas buske.
Karla stod på knä i morotslandet och drog ogräs. När hon sträckte på ryggen knakade det illa i ländryggen. Hon torkade svetten ur pannan med baksidan av handen, svart av jord, och gav grannen en tung blick. Det där vi är grannar hade hon hört varje sommar i tre år nu, ända sedan hon och Henrik köpte kolonistugan och förvandlade en övervuxen igenlagd lott till en prunkande mönsterodling.
Britt-Marie, sa Karla lugnt men bestämt. Jag vet att du också har jordgubbar. Såg dem i förra veckan. Varför plockar du inte bara dina egna?
Nämen de är bara små, sura och sniglarna har ätit på dem. Jag kan inget om gödsel och konstiga tillskott, jag kör naturligt! Hos dig är bären stora som tennisbollar, och du och Henrik är ju bara två. Vad ska ni med så mycket till egentligen? Ni orkar väl inte ens äta upp allt.
Karla suckade djupt. Britt-Maries logik var lika stadig som en pansardörr. Hon tyckte helhjärtat att om någon hade mycket, så måste man dela med sig till den som hade mindre oavsett om orsaken var någon annans lättja.
Britt-Maries lott var sorglig att se: krokiga äppelträd med mossa, rabatter som såg en hacka bara vid midsommar och maskrosor i överflöd. Själv kom hon mest ut till kolonin för att koppla av: låg i hängmattan, grillade billig korv på tegelstenar och skrålade till P4.
Karla däremot var trädgårdsfanatiker; hon kände varje planta, beställde ovanliga tomatsorter från trädgårdsnördar i Skåne, gick upp i gryningen för att öppna växthusen och jobbade till mörkret föll. Varje grönsak var ett resultat av arbete, onda ryggar och sömnlösa nätter när tjälen hotade hennes plantor.
Britt-Marie, ställ ner skålen. Jordgubbarna ska jag ha till sylt, varje bär är räknad.
Ja men nu börjar du, din snåljåp! Vad spelar det för roll om barnen får smaka några bär? Inte kan du ta från dem!
Snabbt stoppade Britt-Marie en stor jordgubbe i munnen och gick ostört därifrån med sitt byte.
Karla stod kvar bland grönsakerna, inombords kokande av irritation. Strax kom Henrik ut med såg och hammare i handen. Han hade sett scenen men la sig aldrig i sådana tjafs.
Var det Britt-Marie igen? frågade han.
Jodå. Som en getter i andras hagar. Det här är alldeles för fräckt. Förra helgen tog hon zucchinin medan vi var och handlade och sade bara ‘de skulle ändå bli för stora’. Nu tar hon jordgubbarna mitt framför näsan på mig.
Du får väl bygga ett plank, föreslog Henrik. Två meter högt så hon inte vågar.
Det är inte tillåtet, suckade Karla. På koloniområdet får man bara ha armeringsnät eller trästaket. Och vi har ju lagt pengar på växthuset i år.
Situationen blev allt mer ohållbar. Juli bjöd på otrolig skörd. Ju mer Karla lyckades odla, desto oftare dök Britt-Marie upp vid staketet.
En lördag dök hela Britt-Maries släkt upp minst tio personer med hög musik och ölbackar. Mot kvällen kom Britt-Marie fram, något salongsberusad.
Karla! Kan du vara snäll och dela med dig lite? Salladen är slut, kan vi få lite av dina ‘Oxhjärta’-tomater? Och lite dill? Det är långt till affären och gästerna är hungriga!
Karla räckte på ryggen och höll i slangen.
Britt-Marie, mina tomater är egentligen inte klara, och de vi har plockar vi med oss till dottern i stan i morgon.
Ah, snälla! Britt-Marie lutade sig över staketet, och andedräkten var tung. Vad är väl några tomater mellan vänner? Jag köper en choklad till dig nästa gång.
Nej, svarade Karla bestämt.
Grannens leende dog ut.
Sitt där då med dina tomater, hoppas de spricker! Snåljåpar! Skulle aldrig be dig om en tjänst igen.
Hela kvällen hörde Karla över staketet spydiga kommentarer om stockholmare och kemikaliegrönsaker. Det högg till i hjärtat. Hon gick in och stängde fönstret.
Nästa morgon kände Karla en kall kår när hon såg att dörren till nya växthuset stod på glänt. Hon rusade till grönsakerna.
Någon hade slaktat de största klasarna tomater, brutit av grenar och slängt oräkneliga gröna frukter på marken. Gurkor och persilja var också borta, dill och persilja låg uppryckt.
Det var inte bara stöld det var ren respektlöshet mot hennes arbete, tid och själ.
Henrik! skrek hon.
Han kom snabbt och såg förödelsen.
Det här är inte längre ett skämt. Det är brottsligt.
Vem ska bevisa något? suckade Karla. Vi har inga övervakningskameror och hon nekar säkert ändå.
Britt-Marie sov över bakfylle. På hennes altan stod en skål med rester av sallad där Karla tydligt såg sina tomater och egenodlad persilja.
Så här får det vara slut på, sa Karla, med stål i rösten. Jag har försökt vara vänlig. Nu blir det andra metoder smarta sådana.
Inget olagligt nu, bad Henrik. Jag vill inte ha polisen här för ett par tomater.
Lugn, bara psykologi och lite kemi.
Planen kläcktes fort. Karla tog bussen till trädgårdsbutiken och kom hem med illgul skyddsdräkt, andningsmask, spruta, blå karamellfärg och billig tjärsåpa.
På kvällen klädde Karla upp sig som om hon var i labbet; Henrik tog på sig sjöjacka och munskydd. De marscherade till växthuset.
Karla blandade upp vatten med blå karamellfärg och rejält med tvättsåpa. Lukten var väldigt stark blandning av apotek och tjära. Saften i sprutan fick plantorna att se ut som om de besprutats med blått bläck.
Backa Henrik! ropade Karla genom masken. Den här är riktigt stark!
Hon sprutade blått över tomaterna och kålen, så allting såg livsfarligt ut.
Britt-Marie kikade över staketet.
Vad gör du, Karla? Sprutar du mot eldsvåda eller vad? Det luktar förfärligt!
Det är värre än så, Britt-Marie, ropade Karla tillbaka. Fick höra om ett nytt virus. Man måste använda experimentmedel som tar död på allt utom själva grönsaken. Folk säger att det farligt för människor tre veckor framåt ät det innan, och man hamnar på akuten!
Tre veckor?! Och om man bara rör?
Om man tvättar händerna i sprit på en gång kanske det går. Annars bäst att undvika helt!
Britt-Marie gick långsamt tillbaka till sitt hus och manade därefter sina vänner att slänga all sallad de fått.
Följande vecka vågade de sig inte nära. De skrek åt barnbarnen att inte närma sig staketet. Karla och Henrik skrubbade av de snabbväxande gurkorna på kvällen och åt glatt själva.
Men Britt-Marie var slug. Efter en vecka började misstänksamheten återvända.
Karla! ropade hon nästa helg. Hur kan du äta dina gurkor så snabbt? Du sa ju att de var giftiga nu?
Dessa köpte vi på ICA, svarade Karla utan att blinka. Våra egna får vänta.
Men varför är tomaterna fortfarande blåa fastän det regnat?
Det är en speciell sorts preparat! Sitter som berget! Nanoteknik, du vet.
Britt-Marie muttrade något om kemister och gick vidare. Inget mer snatteri.
Den verkliga finalen kom i augusti vid bärgningen. Då var det blå nästan borta, bara en lätt nyans kvar runt fästet.
Britt-Marie trodde antingen faran var över eller så vann snålheten.
Karla skulle in till Göteborg ett par dagar. Hon satte hänglås på grinden och satte upp en laminerad skylt på staketet mot Britt-Marie:
*Varning! Övervakningskamera! Området behandlas med klass 3-agrokemi. Förtäring utan neutralisering kan ge allvarliga magbesvär. Koloniföreningen informerad. Vid intrång rings polisen.*
Det där med kameror var bluff. Men det lät tufft.
Två dagar senare såg Karla Britt-Marie skälla ut koloniförenings Ordföranden, Per-Inge, och peka på skylten.
Titta vad hon gör! Hon förgiftar oss och spionerar! Mina barnbarn fick ont i magen av hennes ångor
Per-Inge pustade lättat ut då Karla kom.
Karla, det har kommit klagomål här Om kemikalier och kameror.
Det är bara vanlig såpa och karamellfärg, Per-Inge. Skyltarna är där för att avskräcka de som inte håller sig till sitt eget.
Vem sa att JAG varit där?! gormade Britt-Marie. Bevisa det!
Jag har filmbevis, log Karla. Vi kan se på film tillsammans, om du vill.
Britt-Marie tappade färgen. Hon visste inte när Karla satt dit eventuella kameror och vågade inte riskera skammen.
Behåll dina tomater då, röt hon och rände in i sitt hus med en smäll.
Per-Inge skrattade.
Karamellfärg och såpa alltså. Bästa sättet mot klåfingriga grannar, sa han.
Från den dagen rådde kallt krig. Britt-Marie pratade aldrig med Karla, utan spred rykten om häxeri till andra i föreningen. Karla brydde sig inte hennes grönsaker räddades.
Men det märkligaste hände nästkommande vår. Då stod Britt-Marie och grävde själv i sin jord, ilsket och snett, med små rangliga plantor och egentligt pirrig stolthet.
Karla närmade sig staketet. Britt-Marie spärrade av med spaden som en lans.
Kommer du för att snoka eller vad?
Lycka till med grävandet bara, sa Karla vänligt. Gräv inte för djupt, där är lera. Lite sand kan vara bra.
Behöver inga experttips! Från och med nu gör jag själv. Naturligt och äkta.
Det blir bäst så, log Karla. Egenodlat är alltid godast.
Mitt i sommaren visade Britt-Marie stolt upp sina första krokiga gurkor och dvärg-tomater för barnbarnen och jagade nu själv bort vildsinta grannbarn över staketet.
Ut härifrån, det här är inget fotbollsfält! Här har jag minsann slitit!
Karla och Henrik skrattade stilla.
Ser du? sa Karla. Allt handlar om att lära sig uppskatta sinn egen möda. Det är den bästa läxan.
När hösten kom kom Britt-Marie fram till staketet, såg generad ut och överlämnade en burk med hemgjorda inlagda gurkor.
Ta här, sa hon och sträckte över burken. Egna, enligt ett recept från Allers.
Karla tog emot burken med vördnad.
Tack, Britt-Marie! Och här får du några sortfrön till nästa år. Jag kan visa dig hur man sår dem själv!
Tja okej, sa Britt-Marie och försökte dölja sin glädje. Bara du inte snålar!
Inte alls. För de som själv jobbar finns det alltid att dela med sig av.
De stod tyst en stund och såg ut över de överblommade höstträdgårdarna. Skylten om kemikalier var för länge sedan borta, men respektens gräns var kvar och den var bättre än vilket plank som helst.
Det året la Karla in fler burkar tomater än någonsin och ingen gick till spillo.
Livet blir rikare när vi förstår värdet av eget slit och respekten för varandra. Först då blomstrar både land och vänskap på riktigt.
