Jag är femtio år nu, och för ett år sedan lämnade min fru hemmet med våra barn. Hon försvann när jag inte var där, och när jag kom hem ekade lägenheten av tystnad. Ingen var kvar.
För bara några veckor sedan kom kuvertet: jag hade fått krav på underhållsbidrag. Sedan dess dras pengarna automatiskt från min lön varje månad. Jag har inget val. Ingen möjlighet att förhandla. Jag kan inte ens vara sen med betalningen. Pengarna bara försvinner, rakt in i hennes konto.
Jag tänker inte låtsas vara någon slags helgon. Jag har varit otrogen. Flera gånger. Jag har aldrig gömt det helt, men heller aldrig sagt det rakt ut. Hon brukade säga att hon såg saker som inte fanns, att jag ljög. Jag svarade att hon överdrev.
Jag har också haft ett riktigt dåligt temperament. Jag skrek ofta. Fick utbrott för småsaker. Hemma var det jag som bestämde alltid. Om något störde mig, hördes det på rösten direkt. Ibland slängde jag saker i väggen. Jag slog aldrig någon, men skrämde dem många gånger.
Det tog lång tid innan jag förstod hur rädda mina barn var för mig. När jag kom hem från jobbet blev det tyst i hela huset. Om jag höjde rösten skyndade de sig in på sina rum. Min fru rörde sig försiktigt omkring mig, valde sina ord med omsorg och undvek gräl. Jag trodde det var respekt. Idag vet jag att det var rädsla.
Men det spelade ingen roll för mig då. Jag kände mig som den enda som försörjde familjen, han som bestämde, han som satte reglerna.
När hon bestämde sig för att gå, kände jag mig förrådd. Jag trodde hon utmanade mig. Då gjorde jag ännu ett misstag jag vägrade ge henne pengar. Inte för att jag inte hade, utan för att jag ville straffa henne.
Jag tänkte att hon skulle komma tillbaka. Att hon skulle bli trött på det, förstå att hon inte klarade sig utan mig. Jag sa till henne att om hon ville ha pengar, fick hon flytta hem igen. Att jag aldrig tänkte betala underhåll för någon som lämnat mig.
Men hon kom aldrig tillbaka. I stället tog hon kontakt med en advokat. Snabbt hade hon skickat in alla papper inkomster, utgifter, bevis. Allt gick fortare än jag trodde och domaren bestämde att pengarna skulle dras automatiskt från min lön.
Nu ser jag min lön minska varje månad. Jag kan inte gömma något. Kan inte slingra mig undan. Pengarna försvinner innan de ens rör mina händer.
Idag har jag ingen fru. Barnen är inte kvar hemma. Jag ser dem ibland, men alltid på avstånd. De säger ingenting till mig. Jag är inte välkommen längre.
Ekonomin är värre än någonsin. Jag betalar hyra, underhåll, gamla lån det blir nästan inget över. Ibland blir jag arg. Ibland skäms jag.
Min syster, Elin, säger att jag har mig själv att skylla.
