You Can’t Cross the Same River Twice: Hello, My Darling! – How Life with My Second Husband, Eugene, Became an Endless Cycle of Passion, Heartbreak, and His Battle with the Bottle …From Scandalous Romance to Hard-Won Forgiveness, Ten Years of Loving an Englishman Who Wouldn’t Change His Ways

YOU CANT STEP IN THE SAME RIVER TWICE

Hello, darling! said Arthur, planting a wet kiss on my cheek as though nothing unusual had happened.

I recoiled, repelled by the bouquet of yesterdays adventures wafting off my husband.

So, where have you been hiding for the past week, you old lush? I demanded, once again embarking on the never-ending quest to sort out our relationship.

Round at my mates, giving him a shoulder to cry on. His missus left him, Arthur fibbed, improvising his latest tall tale as sobriety slowly crept back in.

Oh really? Arent you even worried your own wife might be contemplating legging it while youre busy comforting your drinking buddies? My patience wore thin in half a second.

Not a chance. My wife loves meI know that for certain. Come on, Susan, feed your poor husband, will you? The only thing my mate had to offer was a plate of plums from his garden, he replied, earning brownie points for peacekeeping.

…Arthur and I are both graduates of marriage number two. Our union was love at first sightmad, unhinged, exasperating love.

We were just over thirty at the time.

Arthurs first wife, suspecting her husbands secret affair (with yours truly), used to pop into my office to regale me with every juicy detail of their nightly escapades:
Arthur outdid himself last nightkissed me, hugged me, absolutely wild!

Id reply calmly, Splendid! Glad for you. Keep up the good work!
But deep down, I knew: Arthur was mine and only mine. I felt sorry for his exshed given him two sons and adored him. Yet, unwittingly, I nicked him.

…Our wild romance dragged on for three years. Neither of us had any plans to abandon our families. But the cord tightened every day; things slid downhill, unstoppable. Exiting such sticky entanglements was impossible. Arthur brought me armfuls of flowers, escorted me round cafés and restaurants. Wed sit for hours, holding hands, gazing into each others eyes. We got together, split up, got together againaware our families suffered, but how do you halt an avalanche?

…My first husband, having suffered enough from my waywardness, wished me well in my new marriage. I get it. Everyone craves peace, comfort, love. Who wants a gallivanting wife?

He didnt even attempt to talk sense into me. In fact, he sincerely wished me happiness, blaming himself for how things turned out.
Shame I couldnt keep you, he said.

Not long after, our daughter broke the news:
Dads marrying someone else. Theyre in love, apparently. Weddings soon. Hes divorcing you, Mum.

Arthur’s first wife, on learning her husband was leaving her, tore his passport to shreds. As if that would change anything.

But heres what I didnt know: Arthur was a seasoned alcoholic. His mum (never one for subtlety) called me aside for a conspiratorial whisper.
Susan, if you mean to stick with my boy, dont ever trust him with money. Give him enough for fags and buses each day. Not a penny more. Don’t let him touch the family financesor theyll be gone before you can blink.

At the time, I brushed it offfoolishly.

After we finally tied the knot, pushing past every hurdle, the penny began to drop.

Now, I can give you the full rundown of what living with an alcoholic means.

Initially, I was convinced my all-consuming love would reform Arthur. Of course hed give up drinking and dodgy mates for me! My faith dissolved faster than a biscuit in builders tea. Before long, my wish had shrunk: if only Arthur could walk home under his own steam, not stagger in on all fours.

Arthur could drink for weeks on end. Hed nick money from me regularlyalways on the sly. In my first marriage, cash was left lying about. With Arthur, I hid it, he found it. He pawned all my gold jewellerygifts from husband number one, naturally. Couldnt buy them back, either, since he never held down a proper job.

Oh, I paid the full price for that stolen love… with interest.

Arthur was perpetually skint when it came to buying booze. Turned out he knew every secret hiding spot Id ever devised. I hid; Arthur followed and pilfered. Lying became his go-to lifestylenothing clever, simply stitched together with very visible threads. One minute, he swore undying loyalty; the next, you needed eyes in the back of your head.

Id dash about checking on Arthurs mates, hunting down my missing husband, dragging him home, wheedling, threatening… all wasted effort.

The stress nearly did me inI loathed myself, since husband number one was practically teetotal. What on earth had I needed? Allergies kicked in (hello, NHS), heart bothering me, headaches all day. I started falling apart like a supermarket trolley.

Meanwhile, Arthur carried on with his carefree, relentless drinking.

…Ten years passed in this nerve-shredding circus. Then, after binging on self-help books, I finally chilled out and gave Arthur an ultimatum:
Pick: me or the boozy mates. Im done with this merry-go-round.

Arthur took his sweet time answeringmustve been an agonising choice. I didnt rush him. Frankly, Id stopped caring and being hurt. Passion had faded like an old pair of jeans. In my deepest, darkest moments, I even wished Arthur would cheat so Id have cause to chuck him. But he remained stubbornly loyal.
Susan, a drinking man doesnt fancy other women! hed declare.

Sad but true…

When Arthur hit forty, we marched into the Anglican church. He was baptiseda step he wanted, having realised he was sliding right off the edge. Something had to give.

After baptism, Arthur began to change. His so-called mates vanishedsome drank themselves into the next life, others faded away. The whole social circle was replaced.

Now, we mix with nice, respectable couples. Maybe its age, maybe the Lord did a bit of rewiringbut Arthur drinks moderately these days. Whenever he starts going on about his undying love, I say:
Better zip it, Arthur. Im not sixteenIm not falling for sweet talk. Actions speak louder than words.

…Inside, all my emotions have cooled, burned out, and settled.

How many rows have we had! Arthur would fling his keys, slam the door, storm out forever. I never chased after him. If youre leavingleave. Sometimes, hed have one pint and spout a whole barrel of nonsense. Yet every time, Arthur crawled back, begged forgiveness, swore hed change, kissed my hands.

Alcohol and wits dont walk together; booze bellows, brains are silent.

Once, Arthur brought home a bunch of dried flowers.
Saw an old womanshe wouldnt take no for an answer, insisted I buy this for you! he explained when I gawked at the shriveled bouquet.

Spot on, that old lady, I replied. Look at our lovedried out, for all to see! My irony always lands, especially when hes in the doghouse.

At least it lasts forever, Arthur grumbled, wounded.

In the end, I forgive Arthur everythingI pity him. No use harbouring bitterness; costs you more than its worth.

Still, I reckon you can go back to the start, but you cant revive whats gone.

Were still together… for now.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

You Can’t Cross the Same River Twice: Hello, My Darling! – How Life with My Second Husband, Eugene, Became an Endless Cycle of Passion, Heartbreak, and His Battle with the Bottle …From Scandalous Romance to Hard-Won Forgiveness, Ten Years of Loving an Englishman Who Wouldn’t Change His Ways
“– Och vad har du uppnått med ditt gnäll? – frågade maken. Men det som hände sen chockade honom totalt När annars ska man vakna, om inte klockan fem på morgonen, när bröstet känns som mest hoptryckt? Marina satt på sängkanten och stirrade ut genom fönstret. Hjärtat slog ojämnt: två slag, ett uppehåll, tre slag, sedan tyst. Igår sa läkaren – panikattacker. Remiss för utredning. Under arton år förvandlades Marina från en karriärkvinna med civilekonomexamen till… ja, vad då egentligen? Ett bihang till makens företag? En självutnämnd bokförare som skötte hans papper och skrev på dokumenten? Städerskan som städade golvet på kvällarna eftersom Andreas inte såg smutsen? – Vaken? – Andreas kom ut i köket. Ansiktet skrynkligt, missnöjt. – Du har inte sovit i natt igen? Marina nickade tyst. Hon bryggde kaffe till honom. Tog fram den yoghurt han ätit till frukost i fem år. – Förresten – han tog en klunk – jag åker till Göteborg idag. I tre dagar. Viktigt leverantörsmöte. – Andreas. Hon visste att hon inte borde börja. Visste att han skulle ge henne den där blicken – som om hon klagar igen, försöker pressa fram medlidande han saknar. Ändå sa hon: – Inte nu. Jag mår faktiskt dåligt. Läkaren insisterar på utredning. Han frös till. Ställde ner koppen. Och suckade genom näsan – så som folk gör när de tröttnat på att höra samma sak. – Och vad har du uppnått med ditt gnäll? – Rösten nästan lugn. Inte irriterad, snarare likgiltig. – Jag måste jobba, Marina. Jobba. Inte lyssna på dina attacker och prat om hur du har det tufft, hur trött du är. Vem är inte trött?! Han packade redan resväskan. Automatiskt – han visste: hon skulle vara tyst. Svälja förtreten, lägga skulden på sig själv – ja, nu sa jag fel igen, valde fel ögonblick. Men Marina var tyst, denna gång på ett nytt sätt. – Andreas – hon reste sig. Långsamt. Lugnt. – Säg, minns du vem som står på bolånet? Han vände sig om. Log snett. – Spelar det nån roll? Säkert båda två. – På mig. Endast på mig. I luften hördes nästan ett knak. Marina såg hans ansikte förändras. – Vad pratar du om? – Om det där för åtta år sen när vi tog lägenheten, du hade skulder. Ordentliga skulder. Banken skulle aldrig gett dig lån. Minns du? Han teg. – Just det. Lånet står på mig. Lägenheten också. Dessutom är jag medlåntagare på dina företagslån. Borgenär. Utan min underskrift förnyar du inget, breddar inget – du kan ingenting. Andreas satte sig ner igen. Långsamt. Som om benen vek sig. – Varför säger du det här? – Bara för att påminna. Och förresten – har du hört om Ksenia? Andreas såg på mappen hon lade fram. Han satt orörlig, ansiktet som om någon slagit honom i huvudet – inte ont än, men medvetandet flöt. – Om Ksenia, – upprepade Marina. Rösten stadig. Lugn. Nästan främmande för henne själv. – Hon är bokföraren hos din kompis Valter. Fin tjej. Tolv år yngre än jag. Hon öppnade mappen. Tog fram pappren. Ett. Två. Lade dem i en solfjäder framför honom – närapå högtidligt, som kort i ett kasino. – Kontoutdragen du gömt. Ser du överföringarna? Fyrtiotusen. Femtiotusen. Sjuttiotusen. Varje månad. Han var tyst. – Och här är korrespondensen – Marina lade fram utskriften – Du trodde jag inte visste inloggningen till din jobbdator? Andreas, jag skapade det lösenordet när du glömde det för tre år sen. Andreas grep pappren. Ögnade igenom. Blek. – Var fick du dem?! – Spelar det någon roll? – Marina hällde vatten. Handen skalv, men bara lite. – Viktigare är: du förde över pengar via henne. Tror du Skatteverket blir nyfiket? Andreas flög upp. Rösten for upp i falsett. – Vem tror du att du är?! Vartenda år har du levt på mig! Aldrig tjänat nåt! Bara suttit hemma! – Hemmasittare? – Marina log bittert, trasigt. – Lustigt ord. Visst, visst? Hemmasittaren som skrivit på alla dina bankavtal. Hemmasittaren som skött din hela bokföring när du var “på möten”. Hemmasittaren vars namn står på lägenheten och som är borgen på alla dina lån. – Hotar du mig?! – Nej. – Marina gick till fönstret. – Jag förklarar bara läget. För du verkar ha glömt det mest grundläggande. Hon vände sig om. – Halvåret som gått – jag återställde min examen. Gick vidareutbildning – på nätterna, mellan panikattacker och sömnlöshet. Jag har fått jobb. Inte glamouröst, men tillräckligt för att hyra boende och ta hand om mig och Elin. – Elin?! Vill du ta dottern?! – Har du sett henne sista månaden? – Marina kom närmare. – Ärligt nu. När pratade du med henne sist? Andreas teg. För han mindes faktiskt inte. Marina tog fram ännu ett dokument. – Läkarens utlåtande. Kronisk stress. Panikattacker. Rekomenderar: ny miljö, terapi, stoppa alla skadliga faktorer. Ser du den här raden? “Långvarig stressituation.” Vet du vad det kan kosta dig? – Marina. – Om jag ansöker om skilsmässa nu, står rätten på min sida. Marina lade fram sista papperet. – Viktigast – utan min signatur får du inte lånet förlängt nästa vecka. Valter ringde igår. Banken kräver papper. Och där måste jag skriva. Andreas satte sig igen. Långsamt. Nästan svimmad. – Vad vill du ha? Pengar? Marina skrattade kort, nästan ljudlöst. – Pengar? Andreas, jag vill ha något enkelt – respekt. Jag vill att du en gång i livet erkänner: utan mig hade du ingenting. Ingen firma. Ingen lägenhet. Inga resor du så gärna åker på. Hon tog sin väska. – Du har till ikväll. Jag åker med Elin till Lena. Tänk efter. Och när du är redo att tala – ring. Men tro inte att jag blir den där Marina igen, som tyst svalde allt. Andreas ringde sex timmar senare. Marina satt i Lenas kök, drack myntate och kände sig konstig. Som att hon just klivit upp ur ett träsk där hon höll på att drunkna, nu torkar hon ansiktet – och kan andas. – Hallå, – sa hon, utan darr på rösten. – Måste prata med dig. – Jag lyssnar. – Inte på telefon. – Paus. – Kom hem. Marina log snett. – Nej, Andreas. Vill du prata – kom hit. Du minns adressen? Han kom en timme senare. Arg. Spänd. Som en som trängts in i ett hörn. Lena gick och tog Elin med sig. Marina stannade i köket. – Vad fan håller du på med?! – Andreas slog näven i bordet. – Du utpressar mig!? – Nej. Jag förklarar fakta. – Vilka fakta?! Du snokade bland mina papper! Fuskade med min dator! – Andreas, – Marina suckade, – tror du verkligen bästa taktiken nu är att gå till attack? Efter allt jag visat? Han blev tyst. För hon hade rätt. – Hör på mig. – Marina lutade sig framåt. – Jag är inte ute efter att krossa dig. Inte skicka dig till Skatteverket eller skapa en skandal. Jag vill bara att du förstår – utan mig är du ingenting. – Vill du skiljas? – Röst hes. – Och du? Andreas såg bort. Teg länge. Suckade sen: – Det med Ksenia, det betydde inget. – Avbryt inte! – Marina höjde handen. – Jag visste om Ksenia i ett halvår. Jag visste att du förde pengar via henne. Visste att ni sågs på tjänsteresor – som ofta var påhittade. Jag visste – och var tyst. Tänkte: det kanske går över. Kanske han fattar. Hon skrattade. Bittert. – Eller så var jag bara rädd att erkänna att vårt äktenskap dog för fem år sedan. Att vi låtsades allting var okej. – Marina. – Jag är trött på att leva som ett bihang. På att allt jag säger och ber om blir nedvärderat. På att du ens inte märkte att jag höll på att dö av panikattacker och sömnlöshet! Andreas satt blek, med knutna nävar. – Du har ett val, – fortsatte Marina. – Vi kan försöka från början. Utan lögner, utan svek. – Eller så går du, och tar allt. – Nej, – Marina skakade på huvudet. – Jag tar bara mitt. Lägenheten. Min affärsandel. De lån som står på mig får du nu betala själv. Jag ska börja mitt liv. Hon reste sig, visade samtalets slut. – Du har tre dagar. Tänk efter. När du är redo – ring. Men kom ihåg: hon som teg och tålde, hon dog klockan fem i går morse. En vecka senare kom Andreas tillbaka. Den här gången utan sin vanliga självsäkerhet. Han satte sig vid Lenas köksbord och teg länge. – Valter säger att utan din signatur får jag inget nykredit från banken, – sa han till slut. – Företaget stannar. Marina nickade. – Jag vet. – Vad vill du? Hon såg på honom. – Jag vill ha skilsmässa. Andreas blev blek. – Menar du allvar? – Som aldrig förr. – Marina hällde te, utan skakande hand. – Jag undertecknar på banken. Förlänger krediten. Men på ett villkor: vi gör en civiliserad skilsmässa. Du får hela firman, köper ut min del. Lägenheten blir min. Elin stannar med mig. – Marina. – Jag har bestämt mig. – Hon log. – Vet du vad? Jag sov gott utan tabletter i natt. Sov som folk. Utan attacker. Han var tyst. – Det säger allt. Jag är inte sjuk. Jag behövde bara komma bort från dig. Från det här livet där jag inte betydde något. Marina reste sig. – Du väljer. Godkänn mina villkor – och vi skiljs i fred. Eller så går jag till domstol, lämnar alla papper – och då förlorar du mer än så. Välj. Andreas böjde huvudet. Förstod – han hade förlorat. Kvinnan han hållit för svag var starkare än han själv. – Okej, – andades han. – Jag godkänner. Tre månader senare var de skilda. Marina fick lägenheten och en bra slant för sin firmadel. Hon gick vidare och tog nytt jobb. Andreas blev kvar med företaget och ny lägenhet. Och en märklig tomhet, särskilt på kvällarna när ingen längre fanns att prata med. Ingen att bara sitta bredvid. Ksenia, förresten, försvann en månad efter skilsmässan. Hon ville ha bekvämt liv, inte kärlek. Och när hon insåg att Andreas nu ensam fick betala alla lån och inte längre kunde försörja älskarinnan som förr – svalnade intresset. Marina hörde det från Valter. Hon log. Kände… ingenting. Varken skadeglädje eller medlidande. Bara ingenting alls. Så – kanske är det inte så dumt att som kvinna vara med i makens företag? Vad tycker du?