Jag har gått i pension och nu känns ensamheten bottenlös. Det är först nu på äldre dar jag inser att jag har levt mitt liv på fel sätt.
Många kvinnor tror att ensamhet är det värsta som finns och att lyckan ligger i att ha en stor familj med massor av problem och bekymmer. Det har jag aldrig hållit med om. Jag har alltid levt för min egen skull. Ingen har någonsin förväntat sig något särskilt av mig. Jag har aldrig haft några större förpliktelser. Inga familjeplikter.
Efter universitetet började jag arbeta på ett stort företag i Stockholm som sysslade med internationell turism. Dessutom jobbade jag som modell för en välkänd svensk klädfirma. Jag tjänade riktigt bra, samlade på mig fina pengar, mycket tack vare min drivkraft och självständighet. Jag hade flera väninnor i samma sits framgångsrika och ekonomiskt oberoende kvinnor.
Jag såg mig själv som en riktig karriärkvinna; jag reste över hela Europa och ibland till andra världsdelar. I mitt liv har det funnits män som jag haft trevligt med, men när mitt intresse svalnat gick jag bara vidare. Barn har aldrig lockat mig varför skulle jag vilja ge upp min frihet och mitt oberoende? Skulle jag verkligen bli en av de mammor som oroar sig sömnlösa över varenda liten detalj kring barnen? Nej, ansvar skrämde mig.
Åren gick fortare än jag kunde ana. Nu är jag pensionär här i Göteborg. Jag har aldrig gift mig, aldrig fått barn. Nu när ensamheten känns så djup ångrar jag verkligen att jag inte fick åtminstone ett barn. Från början ville jag inte, sedan hade jag inte lust, och senare blev det aldrig tid och plötsligt var det för sent. Jag trodde inte att lycka kunde ligga i moderskapet, men jag inser nu att jag kanske haft fel.
Jag ser på min syster Ingrid, som har två barn och tre barnbarn. Tidigare tyckte jag att hon offrade för mycket, att hon begränsade sig själv. Jag var ganska självgod och lyssnade aldrig riktigt på henne eller någon annan. Nu vill jag inget hellre än att närma mig min släkt, att få umgås med mina syskonbarn och deras barn. Jag drömmer till och med om att träffa någon, en man som liksom jag är ensam, och skapa en värdig och varm relation på äldre dar.
Kanske finns det tid ännu för en nystart. Jag hoppas det.
