Du skulle ju aldrig klara dig utan mig! Du kan ingenting! ropade hennes man medan han rafsade ihop sina skjortor och slet ner dem i den stora IKEA-väskan.
Men nog kunde hon. Hon bröt inte ihop. Kanske hade hon, om hon gett sig själv tid att fundera över hur hon faktiskt skulle överleva ensam med två barn, fantiserat ihop all världens elände och till och med förlåtit otroheten. Men ingen arbetande svensk småbarnsmamma har lyxen att ligga på soffan och grubbla flickorna skulle ju till förskolan och hon själv till jobbet. Mannen hade dessutom klampat hem bara en halvtimme tidigare, rosig om kinderna och självbelåten efter nattens eskapader.
Så där vid hallmattan, mitt bland galonbyxor, lådor med reflexvästar och de eviga gruskorna, satte Tindra på sig kappan och avlossade korta order:
Elin, hjälp Ebba att knäppa jackan och se till att hon äter ordentligt på föris. Fröken sa att du ratade gröten i går, Ebba!
Jonas, kom ihåg att ta med dig hela din högst personliga samlade egendom på en gång. Dra inte ut på plågan och släng nyckeln i brevlådan när du är klar. Hejdå.
Elin är född exakt en halvtimme före Ebba och är därmed automatiskt storasyster. Båda fyra år, starka personligheter redan. Elin äter såklart den där torra mannagrynsgröten plikttroget, för “man måste ju”, medan Ebba aldrig skulle röra en sked:
Det är klumpar, jag tänker inte äta det där.
Tur ändå att förskolan ligger ett stenkast bort så där tio minuternas promenad. Flickorna småpratar, tramsar och jagar bort all verklighetsångest. Väl på jobbet har Tindras tankar aldrig tid att irra iväg vårdcentralens patientlista lämnar sällan utrymme för känslomässiga dyk, och efter jobbet väntar ännu fler bokningar och hemgångar.
Det är först framåt kvällen, då hon ser de där tomma galgarna i hallen (där makens slitna utejacka alltid brukade hänga), som insikten sipprar in: nu är hon själv. Men Tindra är inte typen som bryter ihop och börjar böla. Allt ska vara som vanligt eller helst ännu bättre än vanligt. Både Sverige och världen har sett värre, och så länge man lagar makaroner och hittar till tvättstugan klarar man det mesta. “Okej, vad är hanterbart? Jaha, middag med barnen till exempel!”
Tindra hackar grönsaker till sallad och för ett slags dialog med sig själv:
Vad förändrades nu? Han stack. Vad brukade han göra? Vad blir nu mitt problem? Ja ba’ ingenting som jag inte redan klarar av! Det är bara att justera schemat. Jag fixar det här. Allt är bra, det blir ännu bättre. Jag slipper ligga vaken och undra om han är ute hos någon ny. Lite ensamhet är tusen gånger bättre än evigt kaos.
Hon har läst en saga om Bamse för flickorna, pussat dem godnatt och smugit ut för att ta hand om tvätten maskinen har precis tystnat.
Tindra bestämmer sig för en kopp rogivande te, sorterar dagens tankar och gör en lista inför morgondagen. Flickorna är som klippta och skurna ur samma deg riktiga enäggstvillingar. Två barn kanske låter krångligt, men Tindra har aldrig besvärats av det. Hon brukar le och säga:
Nej, vi klarar oss finfint! Ingen behöver vända ut och in på sig själv.
Vattnet kokar. Tindra brygger sitt favorit-te på citronmeliss, tänder ett mjukt sken i fönstret. Utanför virvlar snön in i regnet typiskt svenskt vinterväder men inomhus är det varmt, doftande och lugnt tills det ringer på dörren.
Hon öppnar och där står grannen fru Forsell en äldre dam som Tindra alltid tyckt varit lite märklig. Ensam pensionär med yvig sjal, som markerat överlägset släpat ut sin hiskligt slitna lilla hund varje morgon, och knappt ens hälsat. Den där hunden har Tindra tröstat flera gånger utanför soprummet mager, tovig, men alltid blänkande hoppfull i blicken mot soporna. Fru Forsell hade tydligen plockat hem henne en dag. Själv syntes damen aldrig tillsammans med någon annan hon stapplade ensamt till Konsum och rastade jycken, punkt.
Ursäkta att jag stör, säger fru Forsell och virar sjalen tätare. Men jag såg idag Din man lastade bilen. Har han stuckit?
Det angår faktiskt inte dig, snäser Tindra.
Din man är då helt ointressant för mig. Jag vill bara säga, om du skulle behöva hjälp med töserna eller något så är det bara att knacka på.
Kom in, säger Tindra, överraskad men bestämt. Och vad heter du egentligen? Hon häller upp te i två koppar, ställer fram Singoallakex och fortsätter: Varsågod och ta för dig.
Jag heter Ingrid Forsell. Men du heter ju Tindra. Så, lilla vän jag trugar mig inte på, men du vet var jag bor. Inga pengar, inget krångel, jag hjälper för att det roar mig! säger Ingrid och tar en försiktig klunk te.
Väldigt gott. Är det citronmeliss? Jag sår massor av örter i min sommarstuga, och citronmeliss har jag flera buskar av. Kom ut och hälsa på i sommar, vetja. Där finns en fin gammal äppelgård bästa äpplena i hela Sörmland!
Tindra ser på Ingrid, och undrar varför hon trott att tanten var otrevlig. Kanske för att Ingrid aldrig smörat, aldrig hängivit sig åt bekymmersamma blickar och aldrig läst henne som en kvällstidning, som alla andra tanter. Kanske för att hon faktiskt aldrig yttrat ett ord om hennes man? Hon bara erbjöd hjälp, rakt och vänligt.
Nu synar Tindra henne närmare. Ingrid är proper, med skinande tofflor, håret uppsatt i en elegant knut, klänningen har spetskrage och doften är diskret en svag ton av lavendel, kanske.
Medan Ingrid pratar om landet, om äpplen, bastubad och hungriga änder i sjön, känner Tindra att oron drar sig tillbaka, och värmen fyller hela köket.
Fem år har gått, och Tindra minns det än, som om det var igår, när ex-maken skrek henne hårt i ansiktet: “Du klarar dig aldrig!” Men det är historia nu.
Ingrid Forsell vänder skickligt äppelklyftorna, lägger dem i spiral på pajskalet och skjutsar in plåten i ugnen. Salladerna är färdiga, steken puttrar. Idag fyller bästa grannen år. Det är högsommar ute, dörrar och fönster till lilla röda torpet står vidöppna. Köket doftar mer och mer av nybakt äppelpaj.
Hon räddade mig verkligen! tänker Tindra, när hon ser på Ingrid, blossande röd av värmen från ugnen.
Vad skulle jag gjort utan henne? Flickorna älskar sin mormor-Ingrid. Det hade kunnat bli så annorlunda Ingrid kunde lika gärna bara stängt dörren. Nu är töserna nio, riktiga skolbarn, och hela sommaren bor de hos henne: sjö, kompisar och världens raraste bonusmormor.
Jag går ut och plockar lite fler äpplen till kompotten! ropar Tindra, tar korgen och smiter ut.
I skuggan under trädet ligger hunden Maja, numera en stilig labrador oväntat för en jycke folk först rynkat näsan åt ute vid containern.
Det är bara kärlek, tänker Tindra, och räcker Maja en mandelkubb ur sin ficka. Bara kärlek räddar oss i längden.
