Frunser jag minns den dagen så tydligt, fast det är många år sedan nu. Kanske minns du också doften av desinfektionsmedel blandat med trötthet, hur korridorgolvet i Södersjukhuset glänste i morgonljuset. På en av de hårda blå plaststolarna satt en kvinna enkelt klädd i en gammal grå kofta, väskan i knät som om både hopp och oro låg gömda där. Hon hade rest långt, nästan från Karlstad, över tjugo mil hit till Stockholm. Hon klagade inte. Sa inget. Satt bara tyst med blicken fäst på dörren till läkarmottagningen.
Det var tidigt. Klockan knappt sju. Runt omkring satt andra en man med armen i bandage, en flicka knappt vuxen med mörka ringar under ögonen, en ung mamma med en pojke sovande över axeln. Alla tysta, alla med samma tysta bön: “Snälla Gud, låt det gå fort”
Längst bort i korridoren hördes stöveltramp. In kom en äldre herre, välklädd i dyr, kamelhårsbrun rock, nyputsad käpp och en hatt prydligt under armen. Han bar sig med ett självförtroende sådan man sällan ser; det var som om folk brukade flytta sig för honom. Han såg knappt på någon. Han gick rakt fram till dörren, grep tag i handtaget och skulle precis öppna.
Då reste sig kvinnan från Karlstad, långsamt. Det fanns ingen ilska i hennes röst, inget avbrutet. Bara det där stilla värdiga som folk har, som inte äger mycket men bär på en självklar respekt.
Ursäkta herrn men det är faktiskt min tur. Jag har suttit här sedan sju och rest från Karlstad i gryningen.
Mannen stannade och betraktade henne först då, som om han först märkte att det fanns andra än han i rummet. Han log hastigt, kallt.
Fru, jag är någon. Jag har inte tid att vänta som du!
Rösten blev hårdare, nästan bister:
När man har levt så länge som jag och åstadkommit något i livet, då vet man att tiden är för värdefull för att stå i kö.
Kvinnan blev stående. Orden slog hårdare än någon kö som blivit bruten, för det var förnedringen som sved. En tung tystnad lade sig över väntrummet.
Men tystnaden bröts tvärt, när dörren plötsligt öppnades och läkaren kom ut en man i femtioårsåldern med lite rufsigt hår och blänkande trötthet runt ögonen.
Vad händer här ute?
Den gamle herrn klev raskt fram.
Herr doktor, jag har kommit för undersökning. Skulle ni kunna ta emot mig nu direkt? Jag har faktiskt ingen tid att förlora.
Läkaren betraktade honom länge. Sedan vände han blicken mot kvinnan.
Är det ni som är här från klockan sju?
Kvinnan nickade.
Ja jag tog första tåget från Karlstad
Läkaren suckade djupt.
Han vände sig mot den gamle mannen, med den där låga, skarpa rösten som låter mjuk men kan skära genom högsta tjat:
Herr jag känner igen er.
Den gamle mannen stelnade till, lyfte på hakan med stolthet.
Läkaren fortsatte lugnt:
Ni var min lärare i gymnasiet.
Alla tystnade. Den gamle log brett, nöjd som om han fått sin betydelse bekräftad.
Men läkaren såg honom rakt i ögonen.
Jag minns hur ni alltid lärde oss en sak: Att en människas värde aldrig mäts i kläder, titel eller hur högt man talar, utan i hur man behandlar de svaga.
Den gamla lärarens hand darrade lätt på käppen. Plötsligt stod han inte lika säkert.
Läkaren tog ett steg närmare och sa med mildhet men skarp tydlighet:
Idag har ni inte varit någon. Idag var ni bara en människa som glömde bort att vara mänsklig.
Den gamle rodnade, käken hård. Runtom mötte de andras blickar honom ingen sa ett ord, men de behövde inte.
Läkaren öppnade dörren till mottagningen och sade högt, så alla hörde:
Varsågod, frun. Det är er tur.
Kvinnan gick in med tårblanka ögon men ryggen rak. Den gamle mannen sjönk tyst ihop på stolen vid väggen och väntade sin tur för första gången på länge. Först då förstod han vad det egentligen innebär att vara någon inte att tränga sig före, utan att visa medmänsklighet.
När han till slut kom in och satte sig, började han inte berätta om sitt onda knä, utan sa bara:
Herr doktor jag ber om ursäkt för det som hände utanför.
Läkaren log varmt.
Det är aldrig för sent att vara mänsklig, herrn. Riktigt värde syns inte i högljudda ord, utan i ödmjuk handling.
Man kan framstå som viktig inför världen och ändå vara liten i hjärtat man kan vara enkel och tyst och ändå stor genom sin värdighet.
Hur hade du agerat, i kvinnans eller läkarens ställe?
Om den här berättelsen rört något i dig dela den vidare. Kanske når den i dag en människa som just behöver bli påmind om att visa medmänsklighet.
