Omtänksam mormor
Astrid Söderberg, livlig och bestämd dam lite över sextio, sade en kväll till sitt barnbarn:
Linnea! Jag har väntat länge nu, men min tålamod är slut. Ska du någonsin låta mig dö i ro?
Den slanka brunetten Linnea, konsthistoriker, blev förvånad över den absurda frågan.
När ska du gifta dig?! Så att jag kan vila med trygg själ? Du är snart 27, fortsatte mormor. Vet du varför jag tillbringade hela sommaren på stugan i Värmdö med den där gamla galningen Siv Pettersson och tre månader av medlidande för hennes ryggskott? För att du skulle ordna ditt privatliv! Men du träffade ingen ens!
Mormor, när och var ska jag träffa folk? Jobb, spanska, avhandling. Bland männen på mitt museum finns bara Arne Falk, du såg ju honom.
Ja, Arne Falk är till och med i brist på annat inte ens en kräfta, snarare ett blekt räkskal, muttrade mormor.
Nästa dag ringde hon gamla galningen Siv Pettersson och fick veta att hennes barnbarn träffat sin framtida man på en nattklubb. Linnea gick ju aldrig till sådana ställen, så Astrid fick själv undersöka utbudet av potentiella svärsöner eller hitta andra platser.
Astrid upptäckte att kvinnor fick gratis inträde mellan 21 och 24 på vissa klubbar, och utan att förlora tid gav sig dit nästa kväll, meddelande Linnea att hon skulle ta en promenad före sänggåendet.
Med några välvalda ord knockade Astrid säkerhetsvakten som försökte säga något om hennes ålder, och med dennes hjälp slog hon sig ner på en hög pall vid baren och granskade lokalens mystiska stämning. Plötsligt blev hela klubben nervös, som ett föräldramöte där rektorn ertappat sjundeklassare med öl på skolgården.
Hur har ni det? Tycker ni om det här? frågade bartendern försiktigt och räckte henne ett högt glas. Alkoholfri drink. På vår bekostnad.
Nej. Helt utsiktslöst, slog Astrid fast. En redlig flicka har inget att hämta här. Kunde ni inte ruinera er genom att hälla lite konjak i drinken? Och han den rödhåriga är det fel på hans höftled eller dansar man så nu?
Till nyår hann Astrid besöka rockkonsert, eldshow, en kväll med dystra vissångare, extrem cykeluppvisning, bridge-turnering och, av ren desperation, ett seminarium för unga poeter. Poeterna tog knäcken på henne. Ingen mening att kasta ut bete tänk om någon nappar.
Ja, Linnea, jag förstår dig. Då jag var ung valde jag mellan din morfar och minst tio andra alla dugliga. Själv den där Siv hade val, men hon stirrade ändå hela livet på din morfar. Men idag, Linnea, har unga män krympt förfärande, det finns ingen att fästa blicken på.
I mars, när Astrid hälsade på Siv, bestämde hon sig för att hälsa på Linnea på jobbet. Vid museets entré halkade hon på en isfläck och föll tur att det inte var på trappan. En militär rusade fram och hjälpte henne upp. Astrid, lutande mot hjälparen, inspekterade sig själv och såg att inget var brutet. Sedan tittade hon noga på militären och sa:
Herr major, jag ser att ni är pansarkommandant. Min salige man ledde ett pansarkompani. Säg mig, har ni en timme över?
Majoren, som trodde han måste släpa hem en före detta befälhavare och förbannade sin medkänsla, nickade uppgivet.
Utmärkt. Har ni varit i detta historiska museum? Nej? Synd. Det rekommenderar jag starkt. Gå in nu och be om att få en guidetur av Linnea Sjöström. Hon är fantastisk, det ångrar ni inte.
Majoren förstod knappt själv varför han plötsligt var på väg in i museet. Astrid hade hypnotiserat honom…
***
Nyligen viskade Astrid till sin sovande barnbarnsbarn, lille Björn:
Du, min solstråle, min lilla björnunge, snart börjar du skolan, din pappa avslutar officershögskolan och din mamma blir klar med avhandlingen. Då kan jag gå vidare lugnt. Men ska du växa upp ensam, min lilla sparv? Nej, du behöver en syster! Och när din syster kommer, och hon börjar skolan, och sedan ja, då ser vi vart drömmen bär ossLille Björn sov lugnt, hans små händer blundandes ovan täcket som om han höll fast vid en dröm. Astrid såg på honom och log, hennes hjärta fyllt av den sortens tillfredsställelse man bara når när ens livs långa strävan fått sitt svar inte alltid som man trott, men ändå.
När hon reste sig från sängen och tassade ut i hallen, hörde hon Linnea’s lågmälda skratt från köket. Majoren, nu med några fler gråa hår än året innan, stod och vispade gröt medan Linnea hjälpte Björns syster att lägga upp pärlplattor. I skenet från lampan glänste de små pärlorna lika mycket som barnens framtid.
Astrid stannade till, lyssnade på morgonens livliga röster. Hon visste att det fanns fler vändor kvar för också henne, men just nu sjönk hon ner i sin favoritfåtölj vid köksbordet, omgiven av den trygghet hon en gång kämpat för och som, till hennes förvåning, nu var större än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon slöt ögonen och tänkte: “Vilka tider, vilka barn, vilka äventyr.”
Och där, halvvägs mellan en framtid hon ändå aldrig kunde styra och en barndom hon vaggat in, sov Astrid med ett leende; trygg i insikten att livet fortsätter, om än alltid på sitt eget, oväntade vis.
