25 februari
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva om dagen som varit. Idag tvingades jag ta farväl av min trognaste vän, min hund Sigge, som jag delat livet med i fjorton år. Det känns som att hela min värld rasade samman. Alla säger att man ser tuff ut med sina tatueringar, svarta kläder och buskiga skägg, men när man står inför en sådan sorg finns det inga skal som håller.
De senaste veckorna har Sigge mått sämre, och veterinären i Stockholm har försökt allt. Men idag kom det till den där gränsen när man måste tänka på hans värdighet, hans smärta. Det är så obegripligt svårt att vara den som ska avgöra när det är dags. Men jag ville inte att han skulle behöva lida mer.
Jag satt där på djurkliniken i Vasastan, bredvid honom på den lilla britsen. Sigge hade sin vita päls, men den såg trött ut och ögonen, som alltid brukade lysa av bus, var så sorgsna. Veterinären satte kanylen i hans tass medan jag pratade lugnande med honom, rörde vid hans huvud och försökte lugna både honom och mig själv.
När veterinären tog fram sprutan och det var dags gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Jag la mitt huvud mot honom, smekte honom och viskade allt för att han skulle känna sig trygg in i det sista. Han slickade min hand med sina sista krafter och jag kände verkligen hur svårt det var att släppa taget.
Jag minns när vi gick i Hagaparken, och hur han alltid nosade på allt och envisades med att hälsa på alla han mötte. Alla dessa år, alla minnen. I stunden kändes det nästan omöjligt att ta farväl, och jag bad om några minuter till, bara en liten stund, som om det skulle göra skillnad.
När han somnade in var det som att en del av mig försvann också. Tårarna tog aldrig slut, och det gjorde så ont att lämna honom där på kliniken. Jag försöker hålla fast vid de fina stunder vi haft tillsammans, men just nu känns allt så tomt.
På sociala medier har klippet där jag tar farväl redan setts av tiotusentals, och meddelanden strömmar in från folk som också sörjt sina fyrbenta familjemedlemmar. Det är märkligt inte alla förstår hur stort utrymme en hund kan ta i ens hjärta och liv. De blir ens familj, och när de går bort är det ett hål som inte går att fylla.
Det känns för tidigt att tänka på något nytt, men innerst inne försöker jag påminna mig om att det finns så många djur på svenska djurhem som behöver hem. Jag är tacksam för allt Sigge gav mig, och kanske kommer jag, när tiden är rätt, kunna ge en ny vän en chans till ett fint liv.
Men just nu just nu gör det bara fruktansvärt ont. Jag hoppas Sigge springer lycklig någonstans där det alltid är vår i luften. Tack för allt, min vän.
