SIGRID FIRAR SIG SJÄLV
Sigrid Nilsson en stilig, blåögd kvinna i femtioårsåldern, med brunt hår och kurvig figur, stod vid panoramafönstret i sin svit på ett femstjärnigt hotell i Göteborg. Hon smuttade på sin hassellikör och tänkte:
“Nåväl, så blev det. Skild, medelålders, helt ensam i ett hotellrum för par. Tur i alla fall att det är en svit och inte nåt motell med utsikt över en trist pendelparkering det hade varit värre.”
Sigrid var övertygad om att romantik hade försvunnit ur hennes liv redan för tjugo år sen, någonstans samtidigt som de sista tonårsproblemen med barnen. Visst hade det funnits män efter skilsmässan, men allt slutade i besvikelse och nästan depression till slut kom hon fram till att relationer inte var något för henne.
Men så dök han upp en artig beundrare via nätet. Hans sms fick henne att rodna, ryggen rätade sig av sig själv. Meddelandena var så fina att Sigrid ville skriva ut dem och sätta upp på kylskåpet, både för att läsa om och hålla sig bort från kylen. Ibland funderade hon på om han gick på någon skrivarkurs eller bara hade för mycket fritid.
Hon blev Sigrid igen, inte bara mamma eller fru Nilsson. Hon köpte en klänning som fick kollegorna att bli avundsjuka och en behå som kostade som en sista minuten-biljett till Palma. Hon började träna, gjorde knäböj som om världens öde hängde på hur djupt hon kom ner.
“Om jag dör av knäböj imorgon, begrav mig i den här klänningen. Så kan exet ångra sig,” skämtade hon svart till sina väninnor.
De träffades. Allt gick över förväntan. Resten är för privat, men så mycket kan jag säga: när Sigrid såg sig i spegeln efteråt såg hon en föryngrad och lycklig kvinna.
Men deras andra möte blev aldrig av. De hade bokat in en mysig helg i Varberg, planerat allt, Sigrid hade fjärilar i magen. Men han han fick ett blodtrycksfall i sista sekund, och där satt hon, ensam i ett främmande hotellrum. Vissa saker blir för mycket med åren, tänkte hon ödet blinkade retsamt: “Lagom är bäst, flicka lilla.”
Sigrid slog sig ned med sitt vinglas och försökte tänka rationellt:
“Äsch då. Vad skulle jag säga till framtida barnbarn? Mormor, hur fann du din andra ungdom? På Landvetters parkering, väntandes på en man med blodtrycksmedicin. Vilken romantik!”
Nästa morgon unnade hon sig ett spabesök. Hon bestämde: “Nu, kära vän, ordnar vi fest för oss själva. Firar bara mig.” Hudterapeuten påstod att hon fick lyster i hyn. Sigrid sneglade i spegeln visst lyste hon, men förmodligen mer av allt massageolja än ungdom.
Stadsrundturen i Göteborg var underbar. Guiden lång, gråhårig, sammetsröst. En dam i träningsoverall pladdrade, men Sigrid lyssnade bara på honom. Han berättade om gamla nordiska slag, medan Sigrid tänkte: Män har alltid stridit för städer, kvinnor för att bli sedda. Balansen kvarstår.
“Ni måste prova vår äppelkaka,” insisterade guiden, tog med gruppen till stadens konditori och såg Sigrid rakt i ögonen medan han sa det.
Kakan var himmelsk. Nästan så att Sigrid blev kär men snarare i kakan än i någon man. “Kakor sviker åtminstone aldrig,” fnissade hon tyst.
Sedan blev det shopping: ett bärnstenshalsband och en turkosblå klänning, så figurnära att hon blinkade åt sig själv i spegeln. Klänningen var mer vågad än något annat hon hade, och Sigrid var osäker på om hon någonsin skulle våga ha på sig den. Men stoppade det henne? Nej.
På planet hem tittade Sigrid ut genom fönstret. Göteborg försvann under vingarna, liksom hennes romantiska drömmar.
Nåväl… kanske ses de igen, kanske inte. Livet tar ändå inte slut här.
Framöver väntade nya kläder, någon resa och förmodligen ännu en äppelkaka med eller utan sällskap.
“Och blir det ensam, så duger en kula vaniljglass till,” log Sigrid och slumrade avspänt till.
