Dagbok, 12 mars
Jag gifte mig när jag var 20 år. Två år senare födde jag min första och enda son, och jag måste erkänna att barn aldrig varit min största intresse. När min son kom till världen bestämde jag och min man oss för att lämna honom till min mamma, hans mormor, som tog hand om honom. Vi skickade lite pengar varje månad, runt 2 000 kronor, så att hon kunde köpa det som behövdes. Själva levde vi glatt och bekymmersfritt i Stockholm, ibland reste vi till Göteborg för att se något nytt, åt på restauranger och njöt av livet.
Efter två år blev vi tvungna att ta hem sonen igen, då hans mormor gick bort. Jag var frustrerad hela tiden, och ofta irriterad på min son. För att slippa se honom så mycket, ordnade jag så att han började på dagis och därefter på förskola. Han hade svårt att knyta an till någon, och när han började skolan blev han retad av de andra barnen. Han kunde varken läsa eller skriva ordentligt, och lärarna försökte flera gånger att få oss att komma till skolan. Jag hade alltid något att göra och tog mig aldrig tid, men en dag lyckades min man komma till ett möte.
Lärarna tog tillfället i akt och berättade om vår sons brist på motivation och hans beteende. Efter mötet kom min man hem och slog vår son med sitt skärp. När sonen tog studenten skickade jag honom till ett industrijobb vi hade ordnat i Malmö. Det var där han mötte sin blivande fru, Astrid. Fabrikens ledning gav det unga paret en lägenhet i Malmö. När jag fick barnbarn, kände jag samma likgiltighet som tidigare.
Ibland skickade jag pengar, kanske 500 kronor, till barnbarnen på födelsedagar och andra högtider. När det blev dags för mig att gå i pension, ville jag ordna en riktig fest. Jag ringde till min son: Jag har satt in pengar på kortet, ta med Astrid och handla mat och smycken. Vi firar min pension hos er. Självklart, mamma. Sonen och Astrid skickade barnen till hennes föräldrar i Dalarna så att de inte skulle störa och började förbereda festen.
När allt var klart kom jag dit. Jag var nöjd med arrangemanget. Bra jobbat, nu får ni gå ut i köket och förbereda för gästerna. Vi sitter med er när alla har åkt hem. Sonen och svärdottern lydde och ställde sig i köket. Gästerna åt, drack, och dansade hela kvällen och när alla hade gått sade jag: Det finns en bit tårta kvar, dela den mellan er. Jag mår inget vidare och måste åka hem direkt. Vi kan inte sitta tillsammans nu. Sonen blev så sårad.
En vecka senare ringde jag honom och bad om hjälp. De ska ta in mig på sjukhuset för en operation, kan du ta med lite saker? Jag skickar en lista. Nej, mamma, vi åker på semester till Gotland med Astrid. Du får ringa pappa istället. Vi hörs! Plötsligt fick jag känslan att någon hade förstått världen kretsar inte kring mig längre.
